Adam Danieli är viceordförande emeritus i Fria Moderata Studentförbundet, juridikstuderande vid Stockholms universitet och skribent i Timbros nätmagasin Smedjan. Här skriver han om den socialdemokratiska korporativismens förrädiskt långa linjer.

Valet 1970 var Sveriges kanske första moderna val. Riksdagens två kamrar hade slagits samma till en enda, och Tage Erlanders nästan 25 års långa statsministertid var över. I stället intog Olof Palme scenen som en helt ny typ av politiker, och en polarisering som Sverige inte sett på fyra decennier gjorde sig gällande på nytt. TV slog igenom på bred front som det viktigaste mediet för samtliga fem riksdagspartier, och istället för artiga utfrågningar förväntades makthavare nu faktiskt kunna svara på kritiska frågor – en utveckling som i synnerhet Erlander aldrig lärde sig att hantera. Olof Palme lyckades dock mer än någon annan fånga den nya tiden, och valet blev en stor framgång för socialdemokratin.

Varför tar jag då upp ett på året halvt sekel gammalt val? Är inte 1970-talet över? Nej. Det lever kvar. De maktstrukturer som socialdemokratin etablerade under denna tid utövar fortfarande ett enormt stort inflytande på det svenska samhället. För att förstå varför Sverige ser ut som det gör måste man förstå de idéer vilka vi fortfarande lever med konsekvenserna av.

Inför slutdebatten i SVT i valrörelsen 1970 var det nämligen inte mindre än sex personer med i debatten. De fem partiledarna givetvis – och så LO:s ordförande, Arne Geijer. 1970 var det helt naturligt att den politiska makten inte bara tillföll politiker, utan även skulle utlokaliseras till olika intresseorganisationer.

På ett sätt var medverkan påfallande ärlig. Geijer och hans LO utövade en enorm makt i samhället, och det var väl på så sätt inte mer än rätt att han skulle medverka i debatten. Å andra sidan utgör medverkan bevis för den enorma makt som socialdemokratin byggde in i det politiska systemet – och som inte gick att rösta bort.


Korporativism som politisk idé har djupa rötter. De första exemplen hittar man i medeltida skråväsenden, vartefter de italienska statsstaterna under renässansen för traditionen vidare genom olika typer av gillen och statsråd. I den moderna historien representeras korporativistiska synsätt framför allt i olika privilegiesystem, merkantilism och konservativa katolska idéer om samhällets harmoni under Gud.

Under det senaste seklet har korporativistiska samhällssystem framför allt införts av diverse fascistiska styren, med Mussolinis Italien och Francos Spanien som tydligaste exempel. Mindre uppmärksammat är dock hur motsvarande tankegångar utövat ett enormt inflytande på socialdemokratin.

Den korporativistiska tanken är enkel. Varje samhälle anses vara uppbyggt av ett antal motstridiga kollektiva intressen, som politiken har som syfte att jämka samman. Medborgaren är inte individ och självständig inför det politiska systemet, utan företräds av representanter för sitt kollektiv – arbetstagarorganisationer, religiösa företrädare, studentkårer eller vad det nu kan vara. Dessa krafter ska i samråd fördela den politiska och ekonomiska makten ovanför medborgarens huvud. Tanken är att ersätta vad man ser som destruktiv konkurrens med rationellt samarbete, och att varje kollektiv ska säkras en andel av samhällskakan – som förblir konstant över tid.

Resultatet är knappast imponerande. Stagnation, korruption och en ofantlig maktkoncentration är oftast vad som mynnar ut ur korporativistiska system. Det som i grunden är avsett att skapa harmoni, leder i regel till att politik blir ett nollsummespel där kollektiva intressen överordnas individen. I stället för en mångfald av människor som utifrån sin egen kunskap om sin omgivning testar nya idéer och konkurrerar med varandra, blir korporativa system stela planekonomier där alla måste rätta in sig i det kollektiva ledet.


Under 1970-talet var den korporativistiska tanken på frammarsch även här i Sverige. När LO-ordföranden satt med i partiledardebatten var det som representant för ett samhällsintresse – löntagarna som kollektiv. Detta intresse kanaliserades genom en enorm organisation, som påstod sig kunna tala för över en miljon svenskar.

Detta intresse var inte något som skulle gå att rösta bort, utan som skulle delegeras en viss del av den politiska makten.

I dagens svenska samhälle finns starka korporativistiska element kvar. Det vi i dag kallar den svenska modellen, Saltsjöbadsandan och arbetsmarknadens parter, är det kanske bästa exemplet. När det kollektiva märket sätts, är det ett resultat av två semi-privata organisationer som anses företräda två olika intressen och som givits särskilda privilegier i lagstiftningen. När man i dag, inom ramen för januariavtalet, pratar om att förändringar av exempelvis LAS inte ska rubba balansen på arbetsmarknaden, menar man inte mellan individer, utan mellan intresseorganisationerna som ska dela lika på kakan.

Det finns dock långt fler, och betydligt värre exempel på 70-talskorporativism som fortfarande lever. Det svenska systemet med kollektiva hyresförhandlingar är den kanske värsta exemplet på vad som händer när staten ska försöka delegera makt till olika intressen. Systemet ger inte bara otroliga förmåner till vissa boende och otillbörlig makt till vissa privata organisationer, det är också så komplicerat att få svenska medborgare egentligen förstår hur priserna sätts på ett så centralt område som boende. Inte på något område i Sverige ligger korruptionen så nära som på bostadsmarknaden.

Värt att nämna i sammanhanget är också Statens kulturråd och Folkbildningsrådet. Staten och ett utvalt antal starka intresseorganisationer fattar genom dessa gemensamt beslut om hur kultur och folkbildning ska organiseras för medborgarna. Även det svenska remissinstitutet, alltså den process varigenom vissa berörda intresseorganisationer måste tillfrågas i lagstiftningsarbetet, kan sägas spegla idén att politisk makt handlar om att jämka ihop olika samhällsintressen, inte individer, organiserade i särskilt privilegierade organisationer.

Dessa strukturer måste bekämpas. De strider mot alla borgerliga grundackord, och det åligger varje borgerligt sinnad politiker att rensa ut dem varhelst de dyker upp. Jag vill hävda att det finns inte mindre än tre argument att hålla i minnet.

Inledningsvis är tanken om kollektiva intressen en chimär. Att utifrån vissa kollektiva attribut inordna individen i olika fack, vare sig det är arbetare, kvinna, student eller lantbrukare, och tillskriva denna politiska intressen strider mot hela idén om ett fritt samhälle. I ett sådant är människor unika och komplexa.

För det andra strider korporativismen mot rättsstatens grundtanke. Ett system där starka intresseorganisationer gör upp bakom slutna dörrar och över huvudet på individer, bär på en besk bismak av illegitimitet och folkförakt. Den politiska makten blir till privilegier hos några få. Allt färre kan förklara och motivera de märkliga och godtyckliga system som styr samhället, och ansvarsutkrävande blir omöjligt. Transparens och möjlighet att granska makten omöjliggörs i ett system där den alltid utövas genom representanter långt borta. Hur mycket de än hävdar sig ta tillvara den lilla människans intresse, är det ingen som låter henne själv få makten över sitt liv.

Avslutningsvis samlar korporativa system alltid makt. Tvärt emot den frihetliga grundidén om att makt ska delas upp, bygger 70-talets Sverige på att makt ska ansamlas hos några få aktörer. Den lilla människan, som får sitt liv kringskuret, står maktlös mot kollektivet. Detta system kommer, vilket vi ser inte minst i Sverige, skapa tydliga insiders med stora privilegier.


Ett halvsekel har gått sedan socialdemokratin stod på sin höjd. I dag pekar allt fler på hur väljarstödet sinar och många förkunnar rörelsens död. Det är att göra det alldeles för lätt för sig. De system som socialdemokratin infört under sitt långa maktinnehav lever ännu kvar som försåtsmineringar. Dessa utövar en enorm makt över människor i Sverige – en makt som inte är legitim. Trots att femtio år har passerat har borgerligheten inte lyckats få bort vad som i grunden är kollektivistiska, destruktiva och föga demokratiska system.

LO, såväl som så många andra organisationer, sitter kvar vid bordet, oavsett hur vi röstar, och fattar beslut å våra vägnar. För den som har en individualistisk utgångspunkt och förespråkar rättsstatliga principer, är det hög tid att till slut göra upp med socialdemokratins maktstrukturer.

Categories: Tema

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *