Margareta Barabash är medlem av Svensk Linjes redaktion, styrelseledamot i FMS Stockholm och fristående skribent. Här skriver hon om verkligheten för politiskt aktiva unga i Ryssland.

27 juli 2019. Det är högsommar, men inte särskilt varmt. En sval bris sveper längs Moskvas breda boulevarder. En viss spänning hänger i luften. Någonting stort är på väg att hända. 

Det är snart val till stadsduman, det lokala parlamentet, i Moskva. Men missnöje råder bland befolkningen. Valnämnden har vägrat att registrera i princip alla självständiga kandidater från oppositionen. Man har motiverat detta med att ingen har lyckats samla ihop tillräckligt med signaturer från supportrar för att kunna ställa upp, samt att en stor del av de signaturer som ändå fanns var oläsbara. Samtidigt har man låtit registrera 32 kandidater från Rysslands kommunister, trots deras impopularitet i regionen – i förra valet lyckas de endast skrapa ihop 2 procent. 

Vad röstar en individ som törstar efter förändring på i ett sådant läge? När valet står mellan ”självständiga” Enade Ryssland-marionetter och en konstgjord opposition i form av marxist-leninister, kan man överhuvudtaget tala om valfrihet? 

Det är därför, den 27 juli, som den första demonstrationen äger rum. Tiotusentals människor från samhällets alla skikt, men mest unga studenter, ger sig ut på Moskvas gator och protesterar mot den korrupta valnämnden och för rätten att rösta på den kandidat man tycker bäst om, i ett demokratiskt val. Det är i västerländska ögon inget kontroversiellt, snarare en självklarhet. Demonstrationen är dessutom inte olaglig i sig. Rätten att få delta i fredliga sammankomster har konstitutionellt skydd i Ryssland. Men denna dag, den 27 juli, kör staten över individen likt en bulldozer. Det är många som frihetsberövas. 1373 stycken. Ett nytt rekord för politiska protester i Ryssland.

De flesta frias sedan. Men inte utan en rejäl omgång stryk från polisen. Oavsett om man är man eller kvinna, gammal eller ung. I dessa avseenden diskriminerar inte den ryska staten. 

Andra har inte samma tur. 

Den 24-årige skådespelaren Pavel Ustinov stod och väntade på en bekant med hörlurar i öronen. Mötesplatsen de valt ut låg olägligt nära demonstrationstågets väg. När polisen började attackera demonstranterna med sköldar och batonger, hamnade Pavel mitt i kaoset och blev nedtacklad av de beväpnade männen. I samband med detta stukade en av poliserna axeln. Den som fick skulden för detta blev Ustinov. Han anklagades för att ha ”brukat livs -eller hälsofarligt våld mot statstjänsteman” och dömdes som skyldig några veckor senare.

»Straffet? 3,5 år straffkoloni. För att ha befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle.«

Straffet? 3,5 år straffkoloni. För att ha befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. 

Fallet Jegor Zhukov är ett annat mörkt exempel. Den 21-årige statsvetarstudenten och libertarianen har sedan 2017 drivit en YouTube-kanal där han diskuterar politik från ett oppositionellt perspektiv. I samband med valet annonserade han att han ställde upp som självständig oppositionell kandidat och deltog själv i protesterna. Zhukovs åsiktsyttringar blev för mycket för den ryska staten. Kort därefter frihetsberövades han och sattes i husarrest. Han riskerade 3-8 år straffkoloni på grund av sitt agerande under demonstrationerna, men friades sedan från anklagelserna. Istället riktades fokuset mot hans videoblogg. Dess innehåll ansågs vara fientligt mot inte bara regimen och konstitutionen, utan hela den ryska statens existens. Plötsligt fann sig Zhukov vara anklagad för extremism. 

I dag är Zhukov införd i Ryska federationens officiella lista över personer med kopplingar till terrorism och extremistisk verksamhet. I praktiken innebär detta minskad möjlighet till rörlighet, blockering av personens bankkonton och kraftigt begränsad användning av telefoni. Från regimens håll handlar det om att statuera ett exempel. Den verkliga oppositionen måste kvävas till varje pris. Det är brutalt – men effektivt. Många som skulle vilja uttala sig kritiskt om regimen gör det inte av rädsla för sin och sin familjs liv.

Jag och Zhukov är lika gamla, födda 1998. Våra familjer kommer från samma stad, vi studerar samma ämne och har liknande ideologiska åskådningar. Och vi delar åsikterna kring regimen i vårt hemland. Jag skulle kunna vara han. Men medan han satt i husarrest, satt jag i en varm lokal i centrala Stockholm med en öl i handen och deltog i öppna politiska diskussioner med likasinnade. Ingen förföljde mig på vägen dit och ingen bröt sig in hos mina föräldrar för att med hjälp av fysiskt våld ta reda på var jag befann mig. Jag får uttrycka mig fritt i media och jag anklagas inte för terrorism när jag kritiserar staten. Det är skillnaden mellan oss två.

Att kämpa för frihet på riktigt gör ont. Det var någonting som det ryska folket fick erfara sommaren 2019. Det är även någonting som vi i Sverige ofta glömmer bort. Vår bekväma tillvaro tillåter oss att vara aktivister lite när vi känner för. Därför måste vi ständigt göra oss påminda om våra likasinnades frihetskamp. För friheten är aldrig beständig och kan tas ifrån oss i ett vingslag. Den måste aktivt värnas om. Det är när vi har gjort oss för bekväma som vi har förlorat.

Vänner! Sluta aldrig kämpa för friheten. Var aktivister på riktigt. Var modiga som Jegor Zhukov. 

Categories: Tema

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *