Den borgerliga alliansen är en bit på väg, om än långt ifrån tillräckligt.

Citatet ovan är hämtat från förbundsordförande emeritus Ulrik Frankes ordförandeord i nummer 2 av Svensk Linje, årgång 2006. Ordförandeordet, som lika väl hade kunnat varit publicerat i dag som för tolv år sedan (bortsett från vissa förändringar av opinionsläget och oklarheten i hur en regeringsbildning kommer att gå till), finns att läsa i det tryckta numret av Svensk Linje.

Den borgerliga alliansen har den senaste tiden presenterat en rad olika reformer som man vill genomföra inom en rad olika områden och visar på en reformvilja som tidigare har saknats för att klara av att göra något åt de problem och utmaningar som det svenska samhället står inför. Sänkt skatt, en nedläggning av Arbetsförmedlingen och en förenkling av möjligheten att starta och driva företag är välkommet. Totalt innefattar Alliansens reformagenda enligt egen utsago 117 gemensamma konkreta förslag.

Det må låta mycket, och många av de förslag som läggs fram är sådant som med det rådande opinionsläget och det kommande alldeles säkert svåra parlamentariska läget vid ett eventuellt maktskifte kan vara svåra att genomföra, men det är inte tillräckligt.

Ett tillräckligt reformtempo – minst i paritet med det som den första regeringen Reinfeldt hade – i rätt riktning kräver ett förändrat synsätt på relationen mellan stat och medborgare och en tilltro till individens frihet, oavsett om man definierar sig som konservativ, liberal eller något däremellan. Man måste skifta makten. Från klåfingriga politiker och byråkrater, till varje enskild individ.

Skatten behöver sänkas långt mer än vad som föreslås, varje enskild människa behöver ges mer (om inte all) makt att bestämma över sitt eget liv och ges möjligheten att ta de beslut som rör just sitt eget liv, oavsett om det rör vilken mat man väljer att stoppa i sig, cigarett man väljer att röka eller huruvida man vill bära vapen för att strida i rikets tjänst.

Det oerhört komplicerade läge som svensk politik just nu befinner sig i kommer inte göra det lätt att bilda en ny regering, och det finns ungefär lika många förslag på hur den parlamentariska situationen som det finns splittringar inom vänstern. 

Många talar om att Alliansen skulle vara splittrad. Den splittringen vore varken bra eller nödvändig. En del röster höjs för en regeringsbildning med Sverigedemokraterna. Om man vill se ett frihetligare Sverige och mer makt till varje enskild individ är det ungefär lika smart som att gå in på Sveavägen 68 och tro att man ska hitta en libertarian. Sverigedemokraterna har gång på gång visat att det är ett parti som vill ge mer makt till det offentliga, som föreslår kollektivistiska lösningar på samhällsproblem och som har en vurm för folkhemmet som i många fall är större än den man kan hitta hos socialdemokrater. Sverigedemokraterna säger nej till Nato, vill lämna EU, vill se högre bidrag och kan tänka sig att stödja en socialdemokratisk regering. Det är inte ett parti att bilda en borgerlig regering tillsammans med – och den som är upprörd över allianspartiernas tidigare agerande i migrationsfrågan eller agerande som opposition bör väga det mot Sverigedemokraternas faktiska policyförslag och risken för fyra år till av en skadlig, socialdemokratisk regering.

Jag fick för några år sedan en fråga från en medlem i Studentförbundet som undrade varför jag fortfarande var partipolitiskt aktiv nu när jag hade börjat engagera mig i FMSF. Frågeställaren hade själv tröttnat på partiengagemang och lämnat sitt parti. Alla som någon gång har engagerat sig partipolitiskt har nog både en och annan gång känt en otrolig frustration när både parti och partiföreträdare är på väg åt helt fel håll. Jag valde att fortsätta engagera mig partipolitiskt för att fungera som både en bromskloss och en kompass. Det kommer alltid behövas människor som protesterar när den lokala fullmäktigegruppen får för sig att det är rimligt att bifalla en motion från Vänsterpartiet om kommunala cykelverkstäder för skattebetalarnas pengar eller när kulturfarbröderna och tanterna i partiet tycker att det är rimligt att lägga stora mängder skattepengar på att utveckla en stadsdel med hjälp av tuff-tuff-tåg. Tyvärr vinner inte alltid den frihetliga vägen (eller i dessa fall, det sunda förnuftet), men det får nog ändå några människor att tänka till om vilka beslut som ska tas när många politiker slutar att förlita sig på sin ideologiska kompass utan i stället tittar var opinionsvindarna blåser och snabbt rusar i den riktningen.

Även om det nog kan kännas hemskt att sitta i bolagsstyrelsen för det lokala besöksnäringsbolaget (som undertecknad gör) eller i den lokala kultur- och fritidsnämnden, är det också där man kan göra stor nytta genom att rösta nej, nej och åter nej och konstant ifrågasätta tvivelaktig användning av skattebetalarnas pengar.

Därför är det väldigt glädjande att det i skrivande stund finns nästan hundra kandidater som har valt att genomföra Fria Moderata Studentförbundets valkompass för att placeras på Frihetslistan – för att visa att man vill ge makten tillbaka till människan, sänka skatten, stärka försvaret och befria akademien. Det inger också hopp att läsa delar av ungdomsförbundens visioner i detta nummer av Svensk Linje. Med Studentförbundare och vänner till Studentförbundet i de folkvalda församlingarna går det att se fram emot att det på många ställen kommer finnas minst en och på många ställen flera personer som står upp för sina värderingar och har den ideologiska kompass som behövs för att staka ut den väg som behövs för ett friare Sverige. Inte bara under kommande mandatperiod, utan också under de mandatperioder som följer. Även om det rådande opinionsläget ger aningar om en mörk framtid för friheten finns det också ljusglimtar i form av de kandidater, opinionsbildare och väljare som faktiskt vill skifta makten.

Friheten är störst, sänk skatten! 

Categories: Ledare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *