Patrick Krassén är jur kand och fil kand i statsvetenskap, ordförande emeritus för Högerjuristerna och tidigare medlem av Svensk Linjes redaktion. Här recenserar han antologin Nyliberal ordlista.

Är språk våld? Redaktörerna för antologin Nyliberal ordlista (Bokförlaget Atlas, 2018) tycks anse det. Boken inleds med meningen: Varje språklig handling inbegriper våld. 

Om man är van med en begreppsapparat där våld innebär fysisk, objektivt observerbar och oönskad aggression, ter det sig främmande att språk – allt språk, därtill – skulle inbegripa våld. Språkligt utbyte är snarast motsatsen till våld: I valet mellan att lösa en meningsskiljaktighet två parter emellan med språk eller (fysiskt) våld är det förra att föredra av många skäl. Historiens framskridande till de utvecklade samhällen vi lever i idag handlar till stor del om att mängden direkt våld i samhället har minskat. I synnerhet gäller detta det av lagen sanktionerade våldet – mot minoriteter, tjänstefolk, familjemedlemmar. Få skulle förfäkta ståndpunkten att utövande av fysiskt våld mot någon viss kategori av personer bär generell legitimitet eller ska åtnjuta rättsordningsskydden.

Om man har överseende med hur lättvindigt denna traditionella definition av våld överges av författarna i Nyliberal ordlista, är det inte ett ointressant projekt de har gett sig in på: att visa hur ”den nyliberala ideologin förändrar språket och styr våra ordval”. 

Författarna – idel poeter och dramatiker, inte en statsvetare eller ekonom så långt ögat når – har som utgångspunkt att ett antal ”nyliberala” politiska reformer, huvudsakligen sedan början av 1990-talet, i det offentliga samtalet har beskrivits med förskönande begrepp, för att ”avhumanisera, dölja och rättfärdiga” dessa politiska beslut.

Boken är, lite oväntat, mycket riktigt en ordlista, utformad med SAOL-typografi. Därutöver finns ett antal insprängda essäer och dikter som fördjupar behandlingen av vissa ord. 

Nyliberalism? Vilken nyliberalism?

Författarna hemfaller – mindre oväntat – åt att baxa in allting de inte gillar i lådan nyliberalism, utan att på något djupare vis försöka definiera vad nyliberalism är. Den rödgröna regeringens drastiskt minskade flyktingmottagande? Nyliberalism. Trygghetsförslag (i form av fler anställda poliser och mer kameraövervakning)? Nyliberalism. Begreppet åsiktskorridor? Tydligen också nyliberalism.

Nej, det handlar förstås inte om någon ideologisk analys. RUT, rehabiliteringskedjan, jämställdhetsbonus och arbetslinjen är måhända alliansborgerliga politiska påfund, men nyliberala (i bemärkelsen klassiskt liberala/libertarianska) kan de inte sägas vara.

Dagspressuttryck som plus på kärlekskontot, energitjuv och jobbhjälte är måhända glättiga, men saknar all koppling till liberal ideologi.

I avsnitten om företagsamhet, tillväxt och ekonomisk frizon hade man hoppats på åtminstone en ansats till ärlig beskrivning av marknadsliberalism som fond. Men man finner föga av det.

Det problematiska arbetet

Om det är något som är genomgående i Nyliberal ordlista är det ett kluvet förhållande till arbete. Jag räknar till drygt 25 begrepp eller ord i listan som har med arbete att göra – med marginal det vanligaste ämnet. 

Texten böljar genomgående mellan hur hemskt det är att tvingas ut på arbetsmarknaden och raljerande om hur arbete ses som något som man ska vara tacksam att man får tilldelat [av de snälla kapitalisterna]. Hur ska de ha det? Är egenförsörjning något positivt eller inte? Är jobb eftersträvansvärt eller ett gissel? Visst, man kan fnissa instämmande i beskrivningarna av Arbetsförmedlingens flåshurtiga cv-kurser – och inlägget om Arbetsförmedlingen är ett av få som en genomsnittlig läsare av denna tidskrift kan tänkas sympatisera med – men allt den samlade kritiken av arbetslinjen och därmed besläktade begrepp utmynnar i är någon form av antydd slapparlinje, där alla typer av krav ska motarbetas och pengar från staten ska regna som manna från himlen utan villkor. Det blir ytligt och tröttsamt.

Därtill behäftas texten med ett antal irriterande sakfel. Sådant som att Alliansregeringen tillträdde 2007 borde inte kunna passera korrekturläsningen. Upprepandet av den slitna myten om blöjvägning på Carema är tröttsam. Och i beskrivningen av Uber lyckas författarna både placera företagets grundande ett decennium fel och dess värde tio miljarder kronor för högt.

Att formulera problembeskrivningen

Språket formar inte verkligheten, som poeten Mara Lee påstår i sitt kapitel i boken. (Bokens ansats är grundad i Derridas och Kristevas språksyn: att ordet har makt över den materiella verkligheten). Däremot går det inte att förneka att den vedertagna uppfattningen om verklighetens beskaffenhet formas av hur den beskrivs språkligt.

1980 formulerade Lars Gustafsson tesen om problemformuleringsprivilegiet: vem i samhällsdebatten som allmänt anses som mest trovärdig i sin verklighetsbeskrivning, och därmed får möjligheten – och makten – att formulera vilka problem (politiska och andra) som föreligger, samt hur de bör lösas. Gustafsson hämtade inspiration till begreppet från den inflytelserike marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, men under 1980- och 90-talen kom det i stor utsträckning att användas som kritik av den socialdemokratiska politiska hegemonin. Inte utan skäl.

Sedermera har lärdomen om spridandet av sin språkliga formulering av tillstånd i samhället som påverkansverktyg letat sig ut från socialdemokratin, till både andra partier och fler samhällsaktörer. Kommunikations- och strategichefer i partier, företag, organisationer och kommuner (samt deras konsulter) sitter i detta nu och funderar på hur just deras storytelling, klämmiga formuleringar och beskrivningar av motsatta värden ska kunna ge dem fördelaktig PR, marknadsandelar, röster, sympatier, eller vad man nu är ute efter.

Kort sagt: Alla försöker språkligt försköna de politiska reformer de vill se genomföras. Är detta våldsutövande? Nej – det är en del av fredlig och civiliserad politisk debatt. Är det renhårigt? Kanske inte alltid – men skulle politiska eufemismer vara något utpräglat nyliberalt? Näppeligen. Hade bokens författare vänt sina analysverktyg mot sin egen begreppsapparat hade värnskatt varit en god första kandidat att dra genom mangeln.


Categories: Recensioner

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *