… såg vi inte splittringen som någonting dåligt i sig, tvärtom, splittringen var bra och nödvändig.

Textraden ovan kommer från Knutna Nävars sång Lär av historien. I sången handlar det förvisso om splittringen mellan KFML och KFML(r), där r står för revolutionärerna, men frågan är om det inte finns fler än Knutna Nävar som känner så? 

När medborgare i den Europeiska unionens alla hörn gick till valurnorna i maj så var det fler som röstade än väntat.  Med det menas inte det faktum att röstdeltagandet i stora delar av unionen ökade, utan det faktum att Storbritanniens medborgare också gick till valurnorna trots att det inte var tanken från början. Det faktum att Storbritanniens medborgare röstade i valet måste ses som ett stort misslyckande för politikerna i House of Commons vid tanke på att man skulle ha lämnat unionen den 29 mars i år. Valet till Europaparlamentet var en katastrof för Conservatives och Labour. Conservatives tappade femton mandat och Labour tio stycken samtidigt som Liberal Democrats ökade sitt stöd till att få 20,3 procent av väljarnas stöd. Förvisso vann man på grund av Storbritanniens system med majoritetsval i enmansvalkretsar endast ett mandat till. Den stora vinnaren måste ändå anses vara Nigel Farages Brexit Party som fick 31,6 procent av väljarstödet och 29 av Storbritanniens 70 mandat i Europaparlamentet. Man har också kunnat se samma missnöje mot de stora, etablerade partierna även på lokal nivå. Både Conservatives och Labour har tappat i lokalvalen under år 2019 samtidigt som Liberal Democrats, Greens och obundna kandidater har vunnit mycket större mark än tidigare. 

Krisinsikten verkar dock vara långt borta. Opinionsinstitutet YouGov gjorde en undersökning bland Conservatives medlemmar, där 63 procent hellre skulle se att Skottland lämnar Storbritannien, 59 procent hellre skulle se att Nordirland lämnar Storbritannien och 61 procent är villiga att acceptera betydande skador på landets ekonomi, allt under premissen av att det skulle leda till att man lämnar den Europeiska unionen. 

Är splittringen bra och nödvändig? Det är förvisso bra att Storbritanniens invånare visar sitt missnöje mot politiker i allmänna val, men när det under en så lång tid statsbärande partiet verkar springa mot avgrunden så är det inte utan att det känns lite obehagligt. Det som under så många år har varit the United Kingdom håller på att falla samman till ett Divided Kingdom.

Om blicken vänds till resten av Europa känns kanske inte all tumult som en föreställning på samma vis som i Storbritannien, men det går inte riktigt att säga att utvecklingen går åt rätt håll i resten av Europa heller. Högerextrema partier ökade i antal mandat i parlamentet och även om European People’s Party fortfarande är den största gruppen i parlamentet minskade man i storlek och inflytande. Ett litet plåster på såren är kanske det faktum att både Moderaterna och Kristdemokraterna ökade med varsitt mandat och nu är den största delegationen från Sverige, och att Centerpartiet lyckade ta ett till mandat (samtidigt som Liberalerna förvisso tappade ett mandat och med nöd och näppe höll sig kvar i parlamentet med sina 4,1 procent.) Oavsett vad man har för åsikter gällande den Europeiska unionens framtid, storlek och uppgifter är det bra att svensk borgerlighet har stärkt sina positioner i europeiska sammanhang.

Något annat som är välkommet i efterdyningarna från valet är att partigrupperna har tvingats inse att Spitzenkandidat-systemet inte är något som fungerar och inte heller något som medlemsländerna vill se användas, även om det är synd att partigrupperna har lagt enorma mängder resurser, både sett till tid och pengar på att kampanja för deras respektive Spitzenkandidat, eller som i GUE/NGL (där Vänsterpartiet ingår) och G/EFA (där Miljöpartiet ingår) fall två stycken var, eller ännu mer förvirrat i Centerpartiet och Liberalernas ALDE där det fanns hela sju stycken olika kandidater.

I stället har den tyska nu tidigare försvarsministern från CDU, Ursula von der Leyen, föreslagits av Europeiska rådet och med en knapp majoritet godkänts av parlamentet.

(Något som i alla fall för undertecknad i sammanhanget är otroligt underhållande är att von der Leyens efterträdare som försvarsminister, CDU:s ledare Annegret Kemp-Karrenbauer, som ofta har benämnts som AKK, nu i Tyskland har fått 47 tillagt till hennes initialer.)

Vad som sker de kommande månaderna med tillsättande av resten av kommissionen kommer onekligen bli intressant att följa. Ursula von der Leyen har bland annat sagt att om medlemsstaterna inte föreslår tillräckligt många kvinnliga kandidater kommer hon inte tveka om att be om nya namn, med hänvisning till att av de 183 kommissionärer som har funnits sedan 1958 har endast 35 stycken varit kvinnor. 

Om Storbritannien lämnar som (om)planerat lämnar den Europeiska unionen den 31 oktober, en dag innan von der Leyen tillträder som kommissionsordförande kan hennes ställning i parlamentet bli ännu svagare.

Det kommer onekligen bli en intressant mandatperiod – förhoppningsvis där det sker en allt mer grundlig bevakning av vad som faktiskt sker nere på kontinenten, och inte bara de knappa månaderna innan européerna går till valurnorna. Här finns det otroligt stor förbättringspotential.

I detta nummer av Svensk Linje känns det extra bra att Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner lämnar bokslut från deras femton år i parlamentet. Det arbete som de båda har gjort är riktigt imponerande och har på många sätt bidragit till att såväl Sverige och Europa är friare, öppare och bättre. Det, och det faktum att de genom åren har tagit emot ett stort antal besöksgrupper av Studentförbundare och på så vis ökat förståelsen för de olika institutionerna i EU, men i synnerhet förståelsen av hur viktigt det arbete som de startat är, är något som jag och många med mig i Studentförbundet är otroligt tacksamma för.

När man har blickat tillbaka på de senaste femton åren passar det bra att även blicka framåt, och det här fallet även österut. Som ordförande Catarina Kärkkäinen lyfter i sitt ordförandeord är Europa inte endast den Europeiska unionen. I detta nummer ger bland annat viceordförande emerita Frida Granath oss sina tankar om Georgiens framtid i Europa och FMS Stockholms ledamot Margareta Barabash delar med sig av sina betraktelser från en resa till Kiev. Ett gott samarbete med länder i öst, även de som just nu står utanför den Europeiska unionen är otroligt viktigt för både vår och deras säkerhet.

Trevlig läsning! 

Categories: Ledare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *