Sven Otto Littorin är tidigare partisekreterare för Moderaterna och var arbetsmarknadsminister 2006–2010. Här skriver han om opinionsläget.

Dagarna efter valet är jag uppbokad för att kommentera valresultatet på olika håll. Jag bävar redan. Alla normala analysmodeller förefaller meningslösa och resultatet kommer att innebära att vi går ut i politikens terra incognita. 

En enkel förklaring brukar peka på de senaste årens stora asylinvandring och Sverigedemokraternas förmåga att plocka politiska poänger på det politiska systemets förlamning inför de utmaningar som följt. Jag tror att det är att göra det för enkelt för sig. Jag tror att det som nu sker är betydligt större. Vi står inför en omförhandling av de samhällskontrakt som gällt i nittio år.

År 1928 är det verkliga märkesåret i svensk politisk historia. Fyra stora omständigheter det året kom att definiera resten av 1900-talet och kan sägas utgöra hörnstenarna i det samhällskontrakt vi har levt med sedan dess. 

I januari 1928 lanserade Per-Albin Hansson folkhemmet som politisk metafor och ramverk för det samhällsbygge han ville åstadkomma. År 1928 beslutade riksdagen därtill om kollektivavtalslagen som kom att lägga grunden för hela organiseringen av arbetsmarknaden och var ett förebud om Saltsjöbadsavtalet några år senare. Samma år fattade riksdagen beslut om kommunalskattelagen, som fortfarande gäller. Den lagen kom att lägga grunden för det moderna skattesystemet och därmed för välfärdsstatens framväxt, storlek och organisering. 

Och slutligen kosackvalet i september 1928. Det var det första valet efter Hjalmar Brantings död och den nye partiledaren Per-Albin Hansson såg sig tvingad av dåliga opinionssiffror och interna opinioner att vrida socialdemokratin vänsterut. Under kongressen i juni 1928 vann de dogmatiska marxisterna betydande segrar och Hansson återföll i sin ungdoms militanta språkbruk. En valteknisk allians ingicks med kommunisterna i SKP. Hansson kritiserade den ”borgerliga demokratin”, kallade strejkbrytare för ”drägg” och sa att han ”hellre föredrog en kommunist framför en högerman”. Det utnyttjade förstås borgerligheten i klassiska valaffischer och slogans som: ”Envar som röstar för Arbetarpartiet röstar för Moskva.” Socialdemokraterna förlorade valet stort och högerledaren Arvid Lindman blev statsminister.

Efter valet fick åter Karlebysossarna luft under vingarna och bara några år sedan sökte sig partiet mot mitten, genom bland annat kohandeln med Bondeförbundet, en strategi som sedan höll sig hela 1900-talet och in i våra dagar. De utopiska marxistiska idealen förpassades till politikens utkanter, med några undantag i slutet av 60-talet och 70-talet. I Allmänna Valmansförbundet sågs en liknande utveckling. År 1934 stampade Lindman ut brunskjortorna i ungdomsförbundet genom att helt sonika utesluta hela bunten och skapa ett nytt ungdomsförbund, direkt kopplat till partiet. 

Så 1928 var året då den politiska extremismen förpassades till kulisserna och det året då flera viktiga beslut lade grunden till det samhällskontrakt vi levt med sedan dess. Jag är dock övertygad om att det samhällskontraktet nu går mot sitt slut – drivet dithän av flera samverkande omständigheter över vilka vi bara har liten eller rent av ingen kontroll. 

Demografins utveckling är en sådan megatrend: Sveriges befolkning lever längre och har därmed betydligt längre tid i pension. Sprängkraften i näringslivets och arbetslivets strukturomvandling är betydligt större än jag tror de flesta förstått. Det som kallas gigonomics, nerdonomics eller uberifiering drar som stormvindar genom ekonomin. Fråga bara Kodak: en gång världsledande i sin bransch som bara på några år förlorade dragkampen mot smartphones och digitala bilder och försvann. Globaliseringen är en annan trend som medför betydande omställningsbehov. Och så migrationen, som nog varken är den starkaste eller viktigaste trenden, men som likt förbaskat tydliggör och snabbar på processen.

Jag är inte emot någon av dessa megatrender i sig. Demografin är ett resultat av enorma landvinningar när det gäller medicinsk kunskap. Näringslivets och arbetsmarknadens förändringar kommer att skapa betydligt större flexibilitet för de människor som jobbar och större kundnytta för konsumenterna. Globalisering och frihandel gör oss rikare. Och migrationen skulle kunna hjälpa till att lösa den demografiska utmaningen om fler som invandrat till oss kom i arbete.

Men så ser det inte riktigt ut. Sverige som land möter dessa starka megatrender med ett samhällskontrakt utformat för industrisamhällets framväxt för snart hundra år sedan och ett politiskt system i kris.

Vad jag säger är att vi inte längre kommer kunna äta alla de godisar i godispåsen som vi kallar samhällskontraktet: omfattande välfärdsstat, solidarisk lönepolitik, frånvaron av proletariat, svenska modellen på arbetsmarknaden. Givet utmaningarna som megatrenderna ställer på oss kan vi inte förvänta oss att ha allt det under åren som kommer. Vi kommer att tvingas välja. Vi kommer att behöva se vad vi kan ta med oss in i det nya och vad nytt vi måste kompletteras med. Det vi är på väg in i är ett äkta systemskifte – inte drivet av politisk ideologi, utan av faktiska realiteter.

Jag tror inte att Sverige är på väg mot en plötslig kollaps i morgon dag. Men vi ser revor i samhällskontraktet, och de kommer inte bli mindre. Detta samhällskontrakt var på upphällningen redan före de senaste årens asylinvandring och hade behövts ersättas i vilket fall så småningom. Men migrationen har rätt ordentligt snabbat på det behovet.

Det som gör mig mest orolig är kanske ändå inte det ekonomiska läget, även om det också är oroväckande. Det verkligt besvärande är att det politiska systemet samtidigt genomgår en kris.

Ytterkantspartierna är reaktionära rörelser. Vänstern vill tillbaka till Marx och Engels. Sverigedemokraterna vill åter till 50-talet med Volvo, villa, vovve och folkhemmet, därom gjorde Jimmie Åkesson ingen hemlighet i sitt Almedalstal i somras. De värsta tokstollarna i Miljöpartiet vill tillbaka till utedass, torvodling och lådcyklar. Men att gå bakåt in i framtiden är sällan en framgångsmelodi.

Och de andra då? Ja, partierna i den breda mitten, plågade av fallande opinionssiffror, håller på med finsnickeri när de borde gjuta politisk betong.

Ett nytt samhällskontrakt måste – det är min uppfattning – sökas i den breda mitten: Det är liberalkonservativa, socialliberala och Karlebysossar som, trots sina stora meningsskiljaktigheter, måste söka definiera vad Sverige skall vara. Varför? För att de representerar den större delen av befolkningen och det är där vi ser minst av extremism och ytterkantslösningar. Men det är också där i ”mitten” vi just nu ser de största problemen, vilket i sin tur leder till att de med enkla lösningar och stora ord vinner mark.

När stora förändringar står för dörren blir folk rädda och oroliga. Det är fullkomligt naturligt. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Dessutom är vårt samhällskontrakt – folkhemmet, välfärdsstaten och den svenska modellen – så djupt inrotat i vår folksjäl att varje antydan om att vi måste söka något nytt alldeles självklart möts med stor skepsis. Därtill har vi som deltar i samhällsdebatten våra ideologiska föreställningar med oss, kryddade av egna erfarenheter och upplevelser.

Samhällsdebatten har gått från att vara tvådimensionell, höger–vänster, till att ha blivit mångdimensionell, ungefär som Tri-D-schack i Star Trek. Jag tror att det är en del av förklaringen till att det hårda debattklimat som tidigare bara florerat på Twitter och Flashback, nu vunnit insteg i den breda samhällsdebatten. 

Det som stundar nu är ett veritabelt politiskt blodbad. Samhällskontraktet skall omdefinieras. Alla politiska lösningar kommer att vara under omförhandling. Det vi har sett som grundstenar i vår modell kommer att behöva muras om, göras om, byggas om. Och det ska göras under stort ekonomiskt tryck och med svaga politiska partier i minoritetsställning. 

Och är det något jag lärt mig i partipolitiken så är det en logik som säger att ”tyck inget, säg inget och gör inget, för då gör du åtminstone inte fel”. Det är en av de stora anledningarna till att jag alls icke längtar tillbaka till partipolitiken, även om, som kanske är uppenbart, jag bär på ett rätt stort samhällsengagemang.

Vad borde då göras istället? Faktum är att jag numera känner mig som när jag pluggade den juridiska översiktskursen på universitetet: Ju mer man kan, desto mindre vet man. Jag vet ärligt talat inte. Jag kan ha idéer, utgångspunkter. En riktning baserad på mina värderingar. Men det som nu sker och måste ske är av större magnitud. Det krävs ett rejält tankearbete och idéutveckling som tar tid. Och för att det arbetet ska fungera behövs obestridliga fakta som grund, det behövs en nykter syn på problemen, det behövs ett vettigt tonläge i debatten och en respekt för olika viljor. Och framför allt en politisk nyfikenhet. Just nu verkar det mesta av detta saknas.

Det som ändå ger hopp om livet är att människan inte är alls så svag och bräcklig som en tidigare statsminister hävdade. Människan är tvärtom stark, särskilt tillsammans med andra, och för det mesta ganska god. Tekniken kommer att lösa massor av problem vi i dag knappt känner till. Marknaden kommer hitta på lösningar på imperfektioner på annat håll. Och vanliga människor kommer ta hand om varandra och stötta varandra. Visst blir det stökigt, och visst kommer det politiska systemet att kännas otillräckligt, men vi kommer överleva den här samhällsomvandlingen också. För som Jeff Goldblums karaktär i Jurassic Park sa: Life finds a way.


Categories: Tema

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *