Margareta Barabash är medlem av Svensk Linjes redaktion. Under våren gör hon praktik på den utrikes- och säkerhetspolitiska tankesmedjan Frivärld inom ramen för sina studier i statsvetenskap. Från och med detta nummer skriver Margareta Svensk Linjes utrikeskolumn. Denna gång är ämnet kinesiska investeringar i omvärlden.

Kina är i den politiska hetluften. Igen. Och nej, det handlar inte om coronaviruset denna gång, utan om landets intensiva investeringar och det alltjämt stärkta positionen som ekonomisk stormakt. Sverige har alla anledningar att vara på sin vakt.

Det är ett faktum att den svenska arbetsmarknaden håller på att bli allt mer beroende av Kina. Över 60 000 svenska jobb är direkt beroende av företagens kinesiska ägare. Och fler lär det bli. Bland annat finns ett starkt intresse för den svenska bilindustrin, inte minst då kinesiska Geely Automobile som äger Volvokoncernen sneglar mot en sammanslagning med Volvo Cars. 

Den som hävdar att utländska investeringar är bra för den svenska ekonomin har givetvis inte fel i sak. Men diktaturen Kina är inte vilken aktör som helst. Det handlar om ett land som fängslar oliktänkande, förbjuder andra politiska organisationer än kommunistiska, placerar etniska minoriteter i koncentrationsläger och är i full färd med att utveckla ett samhälleligt poängsystem där de som handlar ”rätt” gynnas medan syndarna (läs: regimkritikerna) straffas. 

Samtidigt har den kinesiska staten ett uttalat mål att etablera sig som en global stormakt. Detta görs genom att pumpa ut miljarder i investeringar runt om i världen. Man satsar strategiskt på Afrika, en region rik på både naturresurser och arbetskraft – och som dessutom utvecklas i en allt snabbare fart. Med detta utnyttjar Kina även regionens svaghet: den socioekonomiska och politiska instabiliteten. Genom att investera i alltifrån gruvor och infrastruktur till arenor och mediebolag skapar man ett asymmetriskt beroende. På så vis skapar Kina en bekväm allierad som kommer att stötta landets makthavande i vått och torrt.

Men trots storsatsningen på Afrika, är Sverige och Europa inga undantag för den kinesiska drakens investeringseld. Exempelvis är det statliga byggföretaget China Railway Tunnel Group en av huvudaktörerna i utbyggnaden av Stockholms tunnelbanenät. Som grädde på moset förvaltas både tunnelbane- och pendeltågsnätet av megabolaget MTR med huvudkontor i Hongkong. Nu har Hongkong visserligen både marknadsekonomi och särskild administrativ styrning, men de senaste årets massprotester har återigen bevisat regionens känslighet, inte minst när det kommer till det komplicerade förhållandet med Kina. 

Det som egentligen är mest skrämmande i situationen är de svenska politikernas naivitet. I en intervju med SvD Näringsliv (20 februari 2020) gav f.d. infrastrukturminister Anna Johansson sin syn på Kinas uppköp på Västkusten. Hon hävdade att hon visserligen kände en viss oro, men att den ”hade funnits där oavsett vilken utländsk aktör som köpt in sig så stort i regionen”. Hon ansåg inte heller att politikerna borde ha agerat annorlunda. 

Att man från politikens håll inte inser allvaret i att låta den svenska arbetsmarknaden gå till sängs med en människorättsfientlig diktatur är inte bara blåögt. Det är att underminera svenska försvarsintressen. För den kinesiska staten är investeringarna i andra länder knappast en filantropisk gärning. Som vilken rationell aktör som helst förväntar man sig någonting tillbaka. Och Kina är dessutom inte vilken aktör som helst. Att Anna Johansson inte klarar av att se skillnaden mellan Kina och exempelvis Tyskland är anmärkningsvärt och ytterst allvarligt.

Kinas tvetydiga intentioner borde ringa en varningsklocka både hos våra företagare och förtroendevalda. Å ena sidan finns ett starkt intresse för den svenska industrin. Å andra sidan har Kina gång på gång agerat respektlöst mot svenska intressen. Fallet Gui Minhai är ett tydligt exempel. Men även Kinas ambassadörs uttalanden om den svenska mediagranskningen av landet, som blivit så pass hotfulla att Utrikesdepartementet har tvingats att kalla upp honom till ett möte, har ett starkt signalvärde.

Det är därmed av yttersta vikt att Sverige tar ansvar. Vi måste värna om vårt oberoende och stå upp för våra intressen. Att skapa arbetstillfällen och utveckla den svenska industrin är viktigt, men det får aldrig ske på bekostnad av rikets säkerhet. Globalisering är aldrig roligare än vad man gör det.

Categories: Säkerhetskolumnen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *