Corona-pandemin har skakat världen. En tanke som är ganska svårsmält är att Sverige just nu kanske är världens friaste land. Historien om hur det gick till är dock inte en historia om liberala vinningar mot socialismen. Att Sverige har blivit ett friare land är bara relativt, eftersom Sveriges regering inte implementerat lika hårda restriktioner som andra länder.

Näringsfriheten har inskränkts när vissa stater rätt och slätt krävt att – enligt dem – ”icke-nödvändiga” verksamheter stängt igen; rörelsefriheten har inskränkts genom utegångsförbud; på vissa platser har övervakningen av medborgarna nått helt nya nivåer med hjälp av nya tekniska lösningar. En klasskamrat från Taiwan berättade att när han åker tillbaka dit i sommar kommer han vid ankomst behöva tillbringa två veckor i själv-isolering. Han kommer då behöva ladda ner en app till sin mobil som spårar hans position och kommunen kommer ringa till honom fyra gånger per dag vid oannonserade tidpunkter för att kontrollera att han har sin mobil på sig. Den kreative skulle säkert kunna hitta sätta att komma runt reglerna, men det är oklart om det är värt det när straffet för att inte följa dem, om du åker fast, är 300 000 kr i böter.

Det framhålls ofta och med betoning från politiska ledare att de åtgärder som implementeras endast är tillfälliga och att de ska tas bort så fort faran är över. Man bör vara skeptisk mot sådana uttalanden. Vad innebär det egentligen att faran är över? Från början motiverade man restriktionerna i de flesta länder med att de behövdes för att sjukvården inte skulle belastas över sin kapacitet, och vi blev alla bekanta med uttrycket flatten the curve. Några månader in verkar det inte som att det är en överhängande risk längre. Ändå är det få länder som ännu börjat rulla tillbaka de restriktioner man infört, mer än för att förmå folk att återgå till arbete.

Även om vi en dag kommer att ha utplånat covid-19 kommer faran för en ny pandemi alltid finnas, och vissa kommer att anse att det motiverar att man inte tar bort de nu givna befogenheterna att kunna stänga ner affärer och fabriker, övervaka individer eller kanske till och med låsa in människor i deras egna bostäder. För säkerhets skull. Stater, eller kanske mer korrekt politiska ledare, ger sällan upp maktbefogenheter lättvindigt har de väl getts dem.

Tillfälliga frihetsinskränkningar blir lätt permanenta. Det går att hitta många exempel på tillfälliga regleringar, förbud och skatter som införts under krigstid, naturkatastrofer eller ekonomiska kriser som sedan blivit permanenta. Ett exempel nära till hands är den svenska värnskatten som avskaffades 1 januari 2020 som såklart bara skulle vara tillfällig när den infördes 1995, för 25 år sedan.

När det väl gått en tid efter införandet av en ny skatt eller lag så har det plötsligt skapats ett nytt status-quo varifrån initiativ måste tas för att åstadkomma politisk förändring. Många av dagens lagar och skatter hade aldrig röstats igenom om de föreslogs på nytt; ändå är de kvar, för att ingen upplevt det värt att satsa politiskt kapital på att förändra dem. Det är därför viktigt att påminnas om att varje maktbefogenhet som under corona-pandemin har getts eller kommer att ges tillfälligt måste vi vara beredda att slåss för att avskaffa så småningom. Att de friheter som lämnats över till stater runt om i världen inte automatiskt kommer tillbaka den dagen pandemin är över är inte den enda anledningen till min oro över samhällets förändring.

Jag är rädd att pandemin i grunden kommer förändra människors inställning till statliga frihetsinskränkningar. Inom psykologisk forskning kan man se att i tider av stora förändringar i ens liv är man extra mottagliga för att ändra även andra delar av vår tillvaro. Vi etablerar nya vanor, och skapar nya preferenser. De flesta kanske har hört historier om hur Walmart med hjälp av big data kan förutse graviditet ibland innan kvinnor själva vet om att de är gravida, och som blivit förvånade när reklam för blöjor börjat komma hem i brevlådan. Anledningen till att Walmart har ett stort intresse av att hitta gravida kvinnor, och varför ICA satsar så mycket på att ge studenter bra rabatter, är för att det är vid stora livsförändringar såsom när man blir förälder eller flyttar hemifrån för att plugga som de är som mest påtagliga för påverkan.

Vi lever i en formativ tid. Det är ord som ofta uttalas i studentförbundssammanhang. Det är förvisso alltid sant. Samhället är dynamiskt och i ständig förändring. Jag är dock rädd att orden är sannare idag än någonsin tidigare. Corona-pandemin har inneburit stora förändringar i väldigt många människors vardag och sociala tillvaro, det är naturligt att tänka sig att detta kommer få effekter för hur vi tänker kring politiska överväganden om statens rätt att begränsa våra liv.

Många opinionsbildare har kritiserat regeringen och folkhälsomyndigheten för att göra för lite. Exakt vad dessa kritiker efterfrågar för åtgärder är dock sällan tydligt. Ibland funderar jag på om de reflekterat kring implikationerna på lång sikt om de fick sin vilja igenom, om svenska staten hade gjort som resten av världen. Den funderingen kommer till mig särskilt när kritiken kommer från människor som påstår sig värna om individuell frihet och tidigare uttryckt skepsis mot statens förmåga att planera samhället in i minsta detalj från regeringskansliet.

Mina tankar går till filmen V for Vendetta, som bygger på seriealbumet med samma namn författad av Alan Moore. Filmen kom ut för 15 år sedan och beskriver en dystopisk framtid där Storbritannien förvandlats till en auktoritär polisstat. Orsaken är ett virus, skapat av människan, som spridits i samhället. Befolkningen vänder sig till staten för skydd, och deras rädsla för viruset öppnar upp dörren för fascism, får dem att acceptera begränsningar av sina friheter och närmast total statlig kontroll under ledning av landets diktator, high Chancellor Adam Sutler.

Huvudkaraktären V, vars verkliga identitet döljs av att han alltid ses bära den ikoniska Guy Fawkes-masken, är i alla definitioner av ordet, en terrorist. Men han är också en frihetskämpe. Hans mål är att inge mod till en kuvad befolkning att stå upp mot orättvisa, intolerans och förtryck, att kräva tillbaka friheten att kunna kritisera staten, tala fritt och skriva fritt. Det ultimata målet för V är att störta staten, och han drar sig inte för att använda våld. Det är lite kusligt hur många paralleller det går att dra mellan filmen och situationen i världen just nu, men den är trots allt en serietidnings-film, inte en profetia. V är en komplex och moraliskt ambivalent karaktär, men det finns intressanta poänger i hans budskap.

Skulden för att Storbritannien utvecklats till en diktatur lägger han intressant nog inte på korrupta politiska ledare som manipulerat befolkningen för att tillskansa sig makt. Nej, skulden lägger han hos självgodheten hos människorna som inte stod upp för, och försvarade sin frihet. Det är när människor sätter sin tilltro till staten, och abdikerar för en stark ledare de hoppas ska ge dem trygghet, som vi befinner oss på vägen till diktatur. I tid av corona-pandemin bör vi alla försöka tänka bortom det omedelbara hotet och fundera över vad friheten är värd och riskerna med att kräva ökade statliga begränsningar av våra medmänniskors liv.

”Fear got the best of you, and in your panic you turned to the now-High Chancellor, Adam Sutler. He promised you order, he promised you peace, and all he demanded in return was your silent, obedient consent.”
– V for Vendetta

Categories: Ledare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *