Zebulon Carlander är försvars- och säkerhetspoltisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet och medlem i Svensk Linjes redaktion. Här är hans reflektioner från ett studiebesök i Warszawa.

Under oktober hade jag möjlighet att göra ett studiebesök i Warszawa tillsammans med andra alumner från försvars- och säkerhetsakademin, ett utbildningsprogram som anordnas varje år av Folk och Försvar. Det är något besynnerligt över att Polen är så pass frånvarande i den svenska inrikespolitiska diskussionen. Det är ett grannland med över trettio miljoner invånare, en växande ekonomi och en betydelsefull roll i det regionala försvaret. 

Under studiebesöket träffade vi företrädare från den svenska ambassaden, polska statsförvaltningen, civilsamhället, media, och diverse tankesmedjor. Mångfalden i talare gav oss en god översikt av stämningen i landet och inte minst utvecklingen kring Polens försvars- och säkerhetspolitik.

Den främsta utvecklingen i Polens politiska situation de senaste åren är att partiet Lag och rättvisa (PiS) efter valet till Sejmen år 2015 övertog makten. Partiet har en socialkonservativ plattform och har vunnit stora väljarandelar – bland annat genom att alliera sig med den katolska kyrkan. Polariseringen i landet har ökat kraftigt sedan dess. Lag och rättvisa har agerat snabbt och skoningslöst för att omforma det polska samhället enligt den egna vision som har artikulerats av partiets ’’gudfader’’ Jarosław Kaczyński.

Förändringar av rättsväsendet har varit mest framträdande, vilket också har kommit att involvera EU-kommissionen i Bryssel. En talare sade till oss att konfliktlinjen i Polen står mellan konstitutionell patriotism, vilket framför allt företräds av Medborgarplattformen (PO), och etnisk–religiös nationalism, vilken leds av Lag och rättvisa.

Vad gäller utrikes- och säkerhetspolitik sades dock till oss att det inom området råder en sällsyn nivå av konsensus. Kärnan är ett starkt försvar, Natomedlemskap och en robust bilateral relation med USA – den yttersta säkerhetsgaranten i Europa. 

Därutöver är EU-medlemskapet någonting som uppskattas mycket i Polen. De senaste åren har Polen mottagit hundratals miljarder kronor i EU-bidrag, vilket bland annat har hjälpt landet att utveckla sin infrastruktur. Även om Lag och rättvisa befinner sig i ett skyttegravskrig med EU-kommissionen är man noggranna med att inte låta den politiska retoriken gentemot Bryssel bli alltför negativ, på grund av riskerna för ett bakslag i den inrikespolitiska opinionen. 

Som tidigare nämnt är det en prioriterad fråga att stärka det nationella försvaret. Tvåprocentsmålet, Natos ambition för hur mycket allierade stater ska spendera på försvaret, är fastslaget i polsk lagstiftning och man fortsätter att satsa på militären. Framför allt investerar man i modernisering av materiel, eftersom det fortfarande finns mycket utrustning kvar från kommunisteran.

Parallellt fördjupar man också den strategiska relationen med USA. Frågan om en permanent amerikansk militärbas är högt upp på dagordningen och har bred uppslutning inom det politiska etablissemanget. Förslaget fick stor internationell uppmärksamhet då president Andrzej Duda öppet lyfte det under en presskonferens i Vita Huset, under vilken han till och med tillade att det kunde döpas till Fort Trump, ett oblygt försök att spela till sin amerikanske kollegas ökända fåfänga och ego.

Något som framkommer väldigt tydligt i våra samtal är hur starkt den historiska medvetenheten är hos polackerna. Landet har en tragisk historia av att utsättas för uppdelningar och aggressionskrig av närliggande stormakter. Under 1700-talet delades landet upp vid flera tillfällen mellan Preussen, Österrike och Ryssland. Den senaste uppdelningen skedde år 1939 genom Molotov–Ribbentrop-pakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen. ’’För oss polacker är försvaret inget teoretiskt’’, sade en talare till oss. Tyvärr kan man känna motsatsen i Sverige – för oss är försvaret teoretiskt, vilket otvivelaktigen är en faktor i den kroniska underfinansieringen av Försvarsmakten. 

Fastän det var imponerande att höra om de stora satsningarna i upprustningen av det polska försvaret och hur seriöst man behandlar Natofrågan, undrade jag under resans slut om inte till och med den etablerade konsensusen inom Polens utrikes- och säkerhetspolitik riskerar att bli ett nytt inrikespolitiskt slagfält i kriget mellan Lag och rättvisa och dess motståndare. För sprickor uppenbarades för oss i denna konsensus. För något år sedan genomförde Lag och rättvisa en utrensning av högt uppsatta officerare – vilket väcker frågan om en politisering av militären. Relationen med Tyskland, den mäktige grannen i väst, har kraftigt försämrats under de tre gångna åren.

Slutligen har Kaczyński med stor entusiasm omfamnat Donald Trump i USA, som på sätt och vis är ett slags ideologisk själsfrände. På längre sikt (om det nu blir två eller sex år) är det dock osäkert hur en ny, kanske demokratisk, administration kommer att ställa sig till den politiska inriktningen i Waszawa. Allt pekar på att den rådande politiska konflikten kommer att fortsätta. Den utvecklingen har på samtliga punkter mottagit stark kritik från oppositionspartierna. 

Polen är ett spännande land i en osäker riktning. Dess roll för såväl regional säkerhet som ekonomi borde mana oss att ägna landet större uppmärksamhet. Det finns goda förutsättningar för fördjupade samarbeten, inte minst inom ramen för försvars- och säkerhetspolitiken. Skulle vi besluta oss för att söka Natomedlemskap kan vi vara säkra på att vi kommer att ha en ivrig påhejare och sponsor i vårt södra grannland.


Categories: Säkerhetskolumnen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *