Adam Danieli är viceordförande emeritus i Fria Moderata Studentförbundet och juridikstudent vid Stockholms universitet. Här argumenterar han för en borgerlig kritik av den svenska partsmodellen.

Bland de ord som associeras med EU-kommissionen är fingertoppskänsla inte ett av de vanligare. Därför har kommissionens agerande under höstens början varit desto mer anmärkningsvärt.

I flera offentliga sammanhang, och även på Sveriges största debattsida (DN Debatt 13/9), bemödade sig kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att förklara sin syn på arbetsmarknaden. Hon riktade tydliga hyllningar mot de olika lösningar som nordens länder valt för att reglera arbetares villkor, och utfärdade ett tydligt löfte att EU inte skulle tvinga fram några minimilöner. ”Jag är en varm vän av kollektivavtal”, skrev Europas mäktigaste politiker riktat till, i sammanhanget, lilla Sverige.

Charmoffensiven saknade knappast baktanke. I sitt kanske viktigaste linjetal som ordförande för EU-kommissionen, det som ibland benämns som State of the Union och som hålls i september varje år, fick det nyvunna intresset för de nordiska ländernas kollektivavtalsmodeller sin förklaring. Hennes kommissions kanske viktigaste fråga framöver, beskrev hon i talet, kommer vara en utökad harmonisering av den europeiska arbetsmarknaden, med tydligt sikte på EU-lagstiftning om minimilöner. Även om ordföranden öppnat för att kollektivavtal kan komma att bli en del av den framtida regleringen, utgör förslaget politisk dynamit.

Oron över von der Leyens förslag lät inte vänta på sig. Den svenska arbetsmarknadens parter gick omgående ut till den svenska modellens försvar, och avvisade alla möjligheter på att EU skulle påverka svenska arbetsmarknaden i högre utsträckning än idag. Ett direktiv om minimilöner är oacceptabelt. Ett flertal debattörer och partier, från höger till vänster, har också riktat stark kritik mot tanken. Då måste förslaget vara riktigt urkasst från svensk synvinkel. Eller?

Knappast. Frihetligt lagda borde välkomna det. Det ger nämligen en möjlighet att få fram reformer av det som blivit något av en religion i det svenska politiska samtalet – den svenska modellen.

Naivitet och orättvisa
Från åtminstone millennieskiftet och framåt har denna korporativistiska modell accepterats som stomme i det svenska samhället, i både högerns och vänsterns politiska visioner. Den är en del av en ständigt närvarande chauvinism kring svenska lösningar som syns allt tydligare på område efter område. Vi har självklart det bästa systemet för vården, pensionerna och miljön, för att inte tala om på arbetsmarknaden – just för att det är vi som byggt det. Detta är skadligt, och måste göras upp med.

Att arbetsmarknaden parter sparkat bakut mot reformer är i sig inte konstigt. De är några av världens mest privilegierade privata organisationer. De har en, i praktiken, lagstadgad monopolställning, eftersom det inte på något sätt går att utmana dem, ens lokalt. Ingen vill någonsin ge upp en sådan maktposition. Men vad händer då för dem som inte representeras av någon av dessa parter? Sparkar de i takt? Nej, de får känna av modellens baksida.

Den svenska modellen gör att Sverige har världens högsta löneläge. Vi har kanske världens mest sammanpressade lönestruktur och en ett enormt svåröverskådligt regelverk. Trösklarna in på arbetsmarknaden är enorma.

Modellen dras också med uppenbara rättviseproblem. Varför är den i praktiken offentligt sanktionerade lägstalönen för den som omfattas av elektriker mer än dubbelt så hög som för den som arbetar på restaurang, oberoende av personliga kvalifikationer? Hur är det rimligt att den som inte uppskattar exempelvis LO:s stöd till socialdemokratin i praktiken inte kan organisera sig på egen hand? Hur kan en rättsstat tillåta att privata rättssubjekt har sin egen domstol, Arbetsdomstolen, där de kan styra lagens tillämpning i vårt samhälle? Detta är bara några av den svenska modellens förvuxna och missbildade strukturer, som även borgerliga företrädare tycks ha svårt att ifrågasätta.

Någon annan får lösa problemen
Istället för att ta saken i egna händer tycks stora delar av politiken ha intalat sig att parterna är de som ska lyckas åtgärda arbetsmarknadens problem. I decennier har politiker av skiftande färg hänvisat till arbetsmarknadens parters förmåga att hitta förhandlingslösningar och på egen hand reformera den heliga modellen. Under alliansregeringen skulle de komma överens om att minska trösklarna för att hjälpa utrikes födda och unga att komma in. Under regeringen Löfven har det varit upp till parterna att hitta nya vägar in för nyanlända. Resultatet, nu som då, är noll och intet. Man har på 20 år (!) inte lyckats rubba en millimeter av den barriär som omger den svenska arbetsmarknaden.

Detta är i sig inte konstigt. Den svenska modellens fundament är att stänga ute precis de människor alla partier vill att de ska förhandla fram ingångar för. Anders Borg drar samma slutsats när han i sin senaste bok, den politiska biografin Finansministern (Mondial, 2019), grämer sig över sin enorma naivitet gällande parternas vilja till reform. Han hyste någon form av illusion att frihetliga reformer var möjliga inifrån själva systemet, och att modellen ändå djupt ned hade ett liberalt anslag. Detta var en illusion – och visar på hur borgerligheten behöver påminnas om vad EU syftade till.

Tillbaka till frihetsidealet
En av de stora borgerliga poängerna med medlemskapet i dåvarande EG var att bryta upp svenska modeller på många håll. Man ville slipa bort många av de kanter och strukturer som socialdemokratin byggt in i Sveriges institutionella system. Monopol, subventioner, statliga företag, skråmentalitet och regleringar skulle bort. Handeln skulle bli friare. Sverige skulle vakna ur sin slummer och bli ett modernt västland. Medlemskapet var ett frihetligt projekt, inte minst för att det kunde användas som murbräcka mot den svenska chauvinismen. Detta har borgerligheten uppenbarligen slarvat bort – i stället har man nu blivit försvarare av dåligt fungerande system.

Nu ligger den svenska arbetslösheten bland Europas högre. Bland unga och utrikes födda är läget än värre. Klyftan mellan inrikes och utrikes föddas sysselsättningsgrad närmar sig 20 procentenheter – högst i västvärlden. Tillväxten i Sverige är Europas lägsta. Vi måste ställa oss frågan: kan den svenska modellen erbjuda svar på dessa centrala samhällsproblem? Kan den visa på några framgångar under de senaste decennierna?

Kommissionsordförande von der Leyens tillskott framträder helt plötsligt i betydligt bättre dager. Den kan innebära ett nytt sätt att reglera arbetsmarknaden och skapa ett välbehövligt avbrott i den borgerliga hyllningskören av den svenska modellen. Det är som utmanare till den svenska chauvinismen som liberaler borde välkomna EU:s minimilöner.

Categories: Debatt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *