”Ung man läsande vid vaxljus” av caravaggisten Matthias Stom.
Foto: Erik Cornelius, Nationalmuseum (CC BY-SA 4.0)

Axel Östling har en kandidatexamen i filosofi från King’s College i London, där han även studerade klassisk grekiska och teologi. Han är f.d. styrelseledamot i Geijerska studentföreningen. Här reflekterar han över den eviga frågan om bildning.

Det klassiska, europeiska bildningsidealet är mycket svårfångat, samtidigt som en vag föreställning om det ändå vilar inom oss alldeles intuitivt – och på så vis är mycket lättillgängligt. I stället för att rada upp en massa författare tänkte jag här försöka förklara vad bildning är för någonting. Jag inbillar mig nämligen att det finns de som gärna stiftar en närmare bekantskap, med detta intuitiva ideal.

Bildning, precis som civilisation, är något varje människa kan tillägna sig. Således är bildningen ett allmängods. Säkert har den inte alltid varit det, men så är det nu i alla fall.

Återstår gör då frågan om varför man skall bilda sig. Tyvärr är åtagandet påfallande svårt att motivera, faktiskt. Även om många säkerligen uppskattar viljan därtill, finns det ingen som helst anledning varför man skall bilda sig i Sverige. Man kan klara sig utmärkt utan bildningen, både i karriären och i livet. Möjligen är vi litet stolta över det, här uppe. Vi skäms ju inte, för att vara obildade till exempel – annars hade ju det kunnat vara en anledning, till varför man borde ändra på detta. För att slippa skämmas, alltså.

Men frågan om varför man borde bilda sig, framstår inte särskilt intressant eller ens angelägen egentligen, jämfört med hur viktigt det är att de som faktiskt vill det, vet med sig (i) att det hela är påtagligt potentiellt, (ii) att det inte spelar någon roll vem man är eller var man härstammar från, och (iii) att det är mycket ekonomiskt, att tillägna sig och konsumera sådant som bildar. Klassiska verk kostar ingenting att köpa; opera och teater ofta mindre om man är ung eller student (eller gammal), och detsamma gäller medlemskap i föreningar, sällskap och liknande. Och muséerna är väl gratis? Liksom biblioteken.

Resans början är ofta mödosam. Man undrar om man gör rätt, och tror att alla andra vet vad de håller på med. Kanske förtvivlar man också, inför projektets beskaffenhet. Inför känslan av, att man letar efter någonting man inte kan veta vad det är, var det är, eller ens varför man letade, förrän man hittat till det. Men när man väl börjat bilda sig, blir man ganska så snart bättre på det: duktig i väljandet och på att välja bort. Plötsligt ser man saker man inte tidigare såg, och snart lär man sig att saker och ting varit annorlunda. Vetskapen om att de kan vara det, är en mycket viktig insikt. Man lär sig också om sådant som består.

Och man behöver heller inte vara någon polyglott eller ens särskilt begåvad, egentligen. En man som hette Geoffrey Hawthorn, länge verksam vid universitetet i Cambridge, var den som i vår tid kanske bäst förstod sig på antikens svårare Thukydides – detta trots att han varken var någon översättare, eller ens en klassicist.Avslutningsvis är bildningsresan, till skillnad från civilisationen, också ungefär som tron, tror jag faktiskt. Man är inte skyldig någon en förklaring, till varför man gör det, eller inte gör det. Bildningsprojektet är personligt och får vara en ytterst privat sak, om man vill. Samtidigt är bildningen allas att ta del utav. Personlig och privat, men också högst mänsklig och kanske även liksom av naturen intuitiv, tror jag att viljan till bildning är. Θάρσος.

Categories: Tänkvärt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *