Johan Eriksson är viceordförande emeritus i Fria Moderata Studentförbundet. Han satt i Ateneums jubileumsstyrelse 2014, och var balgeneral för Studentförbundets 75-årsjubileum 2017. Här följer hans redan lätt nostalgiska betraktelser från Ateneums 85-årsjubileum, som firades i Lund 11–13 oktober i år.
När Du är nykommen till Lund, önskar Du säkerligen snabbt lära känna studentlivets olika företeelser. Jag vill därför med dessa rader tala om vad Konservativa Studentföreningen är och vad den vill,
Så lät ett atenskt välkomstbrev år 1950.
För fem år sedan var Studentföreningen Ateneum, som äldsta förening i Fria Moderata Studentförbundet, först ut att fylla 80 år. Firandet var det första riktigt storslagna på många år i FMSF och skulle följas av minnesvärda jubileer hos såväl FMS Stockholm och Göteborg, Högerteknologerna i Stockholm och Geijerska studentföreningen i Uppsala som förbundet.
Så blev det hösten 2019 återigen dags för klang och jubel i den södra lärdomsstaden. Här följer en betraktelse från gränslandet mellan student och geront.
Här sitter jag på tåget, jag är lycklig jag är säll
nu har jag lämnat Stockholm, jag har lämnat stress och stål
(ur Ta mig hem till Skåne)
Om än inte det högtidligaste momentet under ett jubileum så är den kanske roligaste delen för föreningsalumni helgens inledande hemvändarafton. Mycket glädjande – och på sitt sätt högtidligt – var att vi denna gång kunde samlas i Borgen igen.
Ateneum hade tidigare en framträdande roll i Akademiska Föreningen, men de har under större delen av 2000-talet stått på egna ben… AF alltså. Sedan 2018 har dock Ateneum återinträtt.
Var testas bättre stämbanden än i Sångsalen? Förutom kära återseenden och blågula slipsar var kvällen dedicerad till punschen. Ingen äggakaga eller luad ål, men balgeneral Christopher Ogesjö bjöd på sin hembrända flaska etiketterad Hvid kanin. Den rrrunda smaken imponerade stort på gästande Wolkes punsch från Malmö, som höll i en provning av denna ädla dryck och besvarade frågor som varför det inte är någon is till.
Lundabor är nördar som har vänsterideal
(ur Ta mig hem till Skåne)
Visbok ritsch, ratsch, filibom-bom-bom, spontan sångordning och Fredmans epistlar följt av det sedan länge stående inslaget med allsång till Nationalteatern och Knutna nävar (texter flera av oss visats kunna bättre än deras egentliga anhängare…) under småtimmarna. Nidbilden av sig själv är något som roar både lundensare och många inom borgerligheten, åtminstone de som engagerat sig efter 68-vågen… Hur kommer då det sig? En djupare analys vore på sin plats men ta bara den självdistans som inte finns hos vänstern och förstås uppfattningen att allt inte är eller ska vara politik. Exempelvis humor.
Storbritanniens tidigare premiärminister David Cameron har sagt att en av hans favoritlåtar under sin tid i kadettkåren vid internatskolan var Eton Rifles från 1979. Han ifrågasatte varför bara vänstern ska ha tillgång den fantastiska musik som (deras) protestsånger är, vilket gjorde The Jams sångare rasande som sa att den inte var menad som en ”glad jävla dryckesvisa”.
Genom att rusa fram och skrika ”FUCK YOU!” avbröt genusprofessorn och (vänster)feministen Tiina Rosenberg år 2008 en doktorspromotion under ett satiriskt framträdande av Last Call, en ensemble med rötter i Lundaspexarna. Gruppen kommenterade senare detta med att det var på tiden att någon röt ifrån gentemot dem.
Jag hoppas, att Du inte tillhör den verklighetsfrämmande grupp, som inte förstår, att vi studenter måste ta en aktiv del i utformningen av det samhälle, där vi en gång skall utöva vår gärning. (välkomstbrevet 2 oktober 1950.)
Rusdrycker, medaljer och sång i all ära, men den enande kraften till varför vi alls har något att fira är 85 års brinnande frihetspatos. Med denna stolta historia i ryggen handlade lördagens seminarium till stor del om borgerlighetens framtid.
Genomgående för seminariedagens delar var föreningens eviga oppositionsställning. Opposition mot ett vänsterdominerat Lund med få medlemmar i föreningens linda, och opposition under ett vänsterdominerat 60-tal samtidigt som föreningen slog rekord i medlemsantal och var Skandinaviens största politiska studentförening. En av Moderaternas tidigare främsta företrädare, som kanske vill förbli anonym, har berättat om hur Maos lilla röda låg utspridd över Café Athen (AF-borgens studieplats och Studentföreningens namne) och att han som student var nere och slogs på socialistiska Smålands nation.
Till och med opposition mot hela Warszawapakten då en föreningsmedlem hölls frihetsberövad i DDR. Detta hot och denna ständiga utsatthet inspirerade stor kreativitet inför opinionsbildning. Kreativitetens nästa hot sammanfattades av Fredrik Haage (ordförande emeritus i Föreningen Heimdal i Uppsala tillika viceordförande emeritus i FMSF) med hotet mot yttrandefriheten. Han tog också upp komikern Jerry Seinfeld som har givit upp att tala vid amerikanska universitet, och hur vänstern verkar mindre och mindre intresserad av debatten utan hellre vill tysta motståndare genom lögner och hot mot arrangörer. Vår egen universitetsvärld brukar ligga några år efter den amerikanska, och det vore dumt att inte förbereda sig när vi kan se in i framtiden. Där åsikten är viktigare än argumenten.
I samband med 85-årsfirandet 2019 har föreningen utkommit med ett specialnummer av Nye Atenaren. I den berättar medlemmar ur olika generationer om vilken påverkan som föreningen haft på dem själva såväl som på debatten och samhället. Ett fritt forum som följer med utvecklingen. Positivt, progressivt, konservativt!, stålkulans skapare och Prinsessan Rosenknopp uttrycker det.
Skriften belyser både de förbrödrande utbyten och motsatsers dynamik som vitaliserat det Fria moderata studentförbundet… Den vitt spridda representationen från förbundets många föreningar var imponerande. Lördagskvällen startade i enlighet med detta på varsitt håll. De världsvana 08:orna mellanlandade hos sig på den exotiska västra sidan om järnvägen medan de mer traditionella uppsaliensarna från Heimdal höll sig till, den i och för sig nyinvigda, Piratenbaren på Grand Hotel. Atenei seniorskollegium, varifrån ett par medlemmar i samband med jubileet gjort mycket generösa donationer till föreningens stiftelse, sammanträdde i hemligt hörn av AF-borgen. Sedan strömmade frasande långklänningar och färgsprakande frackar till Magle konserthus, ett gatstenkast från Lundagård.
Med utsikt över festsalen hade styrelsens mer konstnärligt lagda ledamöter dekorerat balkongen med baner i föreningsfärgerna och en förgylld skulptur föreställande det atenska templet. Efter att långbord dukats undan för dansgolv öppnades där uppe också en uppskattad ”senior-loge”.
Högtidsmiddagens höjdpunkt måste ändå sägas vara, det in i det sista hemliga, gästspelet från Lundaspexarna. Stans kanske mest kända sällskap (som själva presenterade sig som de mer konservativa i rummet) bjöd upp till en skräddarsydd show i Ateneums ära. Förutom Djingis Khan fick vi bland annat besök av En såsse! och Esa-Pekka från Konstmuseet Ateneum i Helsingfors, som båda gått fel!
Men en sak är säker. Vi 100 ordinarie deltagare hade inte kommit fel. På få andra platser än i studentvärlden finns den frivilliga gemenskap som under 85 år samlat den frihetliga högern. Den är en påminnelse så god som någon om varför vi alls finns till.
Som en c-uppsats i sociologi slagit fast – En gång atenare, alltid atenare. (Kanske går det att applicera på någon av våra systerföreningar också!)
