Mattias Svensson är frilansskribent, författare och tidigare redaktör för Svensk Linje. Här skriver han om hur även allmänningar kan ge människor frihet.
Den privata äganderätten är en nödvändig grund för friheten, men det mest frihetliga är inte en ordning där allt är privatägt. Allmänningar och det oägda är också viktiga för friheten.
Jag förärades uppdraget att vara domare i en debattävling på Timbros studentafton härförleden. En av frågorna gällde privatisering av vatten. Båda de tävlande lagen var rörande ense om att vatten skulle privatiseras, såväl kranvatten som hav och sjöar. Jag ser för min del ett värde i att framför allt hålla de senare oägda. Allmänningar är också viktiga för människors frihet, vilket tenderar att underskattas i den liberala tanketraditionen.
Äganderätten är förstås fundamental för människors frihet. Bara med privat ägande kan vi välja handlingar som gynnar våra långsiktiga intressen. Ägna tid och resurser åt att så och skörda en åker för att på så vis kunna ställa bröd på bordet (eller i moderna samhällen sälja säden och kunna köpa bil, platt-tv och baconchips) och föda sina nära, gör bara den som vet att de många rätt trista handlingar som krävs och alternativ som väljs bort också leder till egendom att disponera som man önskar. Äganderätt är kort och gott handlingsfrihet över tid.
Men att äganderätt etableras innebär också att andras handlingsfrihet minskar. Därför är förvärvet av egendom villkorat, inte bara med att man ”blandar sitt arbete” med det man förvärvar, utan också, med John Lockes förbehåll, att det finns tillräckligt mycket av samma kvalitet över till andra.
Vi kan ta fiske som ett exempel. Den största friheten vore förstås om alla kunde fiska ur vattendrag efter behag, och därmed förvärva fisk i den kvantitet vi önskar. Men om fisket blir för omfattande reproduceras inte fiskestocken, det blir inte lika mycket av samma kvalitet över till andra. På sådana villkor kan inte alla vara fria att fiska, några behöver exkluderas.
Detta är intressant nog en anledning till att äganderätter behöver definieras av staten. Så kan nämligen andra exkluderas så att större värden varaktigt kan skördas ur naturen. Kring sjöar kan man kräva fiskelicens, så att ett begränsat antal mot en avgift får tillstånd att fiska. För yrkesfisket kan man på samma sätt låta fiskaren få eller köpa en andel av den totala tillåtna fiskekvoten. Då kan fiskebestånden öka och exploateras. Tillträdet är fritt i och med att licenser och rätt att fiska kan köpas av den som tycker att det är värt. Men detta krav på tillträde utgör en större restriktion än den tidigare ordningen.
Så länge allmänningen inte överexploateras, utan lämnar tillräckligt över till andra, ger den på många sätt större frihet för enskilda människor. Allt annat lika är fritt tillträde till mark och sjöar att föredra. Så utgör exempelvis den svenska allemansrätten en stor och viktig frihet för människor att ta del av naturens storslagenhet och plocka bär och svamp, vilket är möjligt eftersom det inte står i nödvändig motsättning till den verksamhet som bedrivs i form av exempelvis skogsbruk (till skillnad från exempelvis åkrar som skadas av att människor och deras djur strövar fram över dem eller hem och tomter där vi vill kunna ha vårat privatliv ifred).
Mer än vi vanligtvis tänker på utgör sådana allmänningar. Från stratosfären till havsbottnen via luften vi andas finns en stor del av vår värld som är oägd. Allmänningar skapar inte sällan tragedier, eftersom utrymmen av detta slag används som dumpningsplats för föroreningar och skräp och dess resurser överkonsumeras, vilket blir lättare när ingen äger platsen. För att kunna motverka skadeverkningar som riskerar att drabba många skulle det kanske vara önskvärt att sådana platser kunde ägas, men det är av flera skäl omotiverat.
Visst hade det varit önskvärt med en ägare som intresserad motpart när föroreningar förekommer, men det är svårt att motivera någons rätt att exkludera andra liksom dennes specifika rätt att disponera över sin egendom som hen behagar. Därmed är vi tvungna att hitta andra lösningar på att våra aktiviteter har påverkan på stratosfären – som med ozonlagrets uttunning till följd av freonutsläpp och den globala uppvärmningen till följd av växthusgaser – eller på havsbottnen – som när industrier kunde släppa ut tusentals ton arsenik vilket dödade livet på havsbottnen kilometervis från utsläppsplatsen. Något jag menar kan motivera skatter på och restriktioner för miljöskadliga utsläpp, både eftersom detta indirekt skadar människors liv och egendom, men också för dess skada på allt som är oägt, särskilt när det skadar annat liv på vår artrika planet.
Relationen till det oägda ger flera viktiga insikter, inte minst för liberalismen. Den första är att medge att stora delar av jorden är och bör vara oägda. Allmänningar har sin plats och sitt värde för vår frihet. Den andra insikten är att vi därför inte ska gå för långt i viljan att göra nya slags egendomar privata. Det förekom exempelvis för några decennier sedan förpostfäktningar för att kunna muta in havsbottnen för att kunna exploatera naturresurser, men när detta visade sig vara för dyrt upphörde också indelningen. Det var rätt. Innan det finns en mänsklig verksamhet som visar sig kräva ägandets förutsättningar, så finns det ingen anledning att bevilja äganderätt till någon av delar av havsbottnen. Ägaren har i sådana fall inte gjort något för att förtjäna ägandet, det handlar om ren inmutande av värden man inte är en del av att skapa. Att skapa sådana äganderätter ger ingen frihetsökning, tvärtom. Detta kan förvisso ändras med nya tekniska förutsättningar, men där är vi inte ännu.
Just att låta intressenter muta in områden för framtida exkludering utan att de därmed skapar och erbjuder större värden i motprestation är ett stort och vanligt problem inom exempelvis upphovsrätt och patent, men förekommer som framgår av exemplet också inom andra områden. Mot detta bör frihetsvänner vara på sin vakt.
Insikten att ägandet som institution etableras till ett visst pris i form av inskränkningar för andra var en vanligt utgångspunkt för tidiga radikaler som exempelvis Thomas Paine. Deras slutsats att ägandet därför kan motivera vissa statliga motkrav har dock missförståtts som en önskan att inskränka den privata äganderätten. Statliga motkrav har ofta använts just så, för att minska det privata ägandets roll i samhället. Men det var inte så Paine såg på saken. Han såg tvärtom enkla, förutsägbara och likvärdiga krav som mindre skatter och avgifter som en del i den transaktion som gjorde ägandet allmänt etablerat och legitimt.
De värden som kan skapas genom den privata äganderätten är ofta betydligt större än med tidigare ordningar, vilket allt från jordbruk och gruvdrift till handel med fiskekvoter och privata hem visar. Restriktionen det innebär att etablera och respektera ägandet är därför vanligtvis ett pris väl värt att betala. Att det inte alltid är så – vilket högre luftlager, många ekosystem och havsbotten illustrerar, i alla fall för närvarande – bidrar till att fördjupa insikten om ägandets värde och roll i ett fritt samhälle.
