Idag talas det ofta gott om valfriheten på den moderna dejtingmarknaden. Men valfriheten hotar romantikens sanna väsen, skriver Amanda Boberg som är kulturskribent och marknads- och studentansvarig på Timbro förlag.
“I’ve been dating since I was sixteen, I’m exhausted, where is he?” utbrister karaktären Charlotte i en av Sex and the citys tidigare säsonger. Kultserien från millennieskiftet var en av de första – och med tiden mest klassiska skildringarna av det moderna dejtinglivet. De fyra tjejkompisarna lever på Manhattan, de festar, arbetar, lunchar – och de dejtar. Bitvis med den typen av intensitet och målmedvetenhet att det framstår som ett slags jobb. Det är också i den andemeningen som en utmattad Charlotte fäller citatet.
Att det kan vara energikrävande att vårda en relation eller ett äktenskap är allmänt känt. Men i vår samtid har även själva vägen till relationen blivit något allt mer ansträngande. Parallellt med att möjligheterna att träffa någon exploderat, så har också kraven i själva relationsskapandet ökat. Det verkar helt enkelt som att den berömda sexuella marknaden också kommer med ett pris.
I SVT-programmet Från Tinder till Savannen skildras denna utveckling. Från djurens primitiva partnerurval till dagens moderna dejtingappar – bara själva namnet på programmet skvallrar om att detta ska ses som en pendelsvängning bort från vår biologi. Samtidigt marscheras det kanske väl snabbt i både historieskrivningen och slutsatserna kring den moderna dejtingmarknaden. Det är knappast så att äktenskap arrangerades fram till Tinder lanserades. I de högre samhällsklasserna var resonemangs- och arrangemangsäktenskap snarare ett extremt uttryck för just betoningen på att välja en gemål. Att urvalsmatrisen och tidsandan har förändrats är såklart sant. Men synen på att relationer är konsekvensen av ett övervägt val står onekligen högt i kurs även i vår samtid.
Här finns såklart den välkända sållningen. Kraven på “gemensamma” intressen är centrala, trots att dessa intressen ofta är intetsägande saker som att spela padel eller “gilla att vara ute i naturen”. Och på Tinder undanber kvinnor ofta män som är under 1,80 cm, som om kärleken skulle stå och falla med längden.
Utvecklingen avslöjas också i själva semantiken kring relationsskapandet. Nuförtiden ska man välja rätt partner, som om det vore en vara man annars kan reklamera. Urvalet sker på den sexuella marknaden, en attraktiv person har erotiskt kapital och när man hänger sig så investerar man i en relation. Bara själva språket vittnar om den avförtrollning som Weber formulerade.
Genom att beskriva relationer och relationsskapande som de vore företagande eller arbete uppstår också en distansering till själva känslan. Det är själva kärnan i utvecklingen – att kärleken föreställs som ett informerat val fattat av två nyttomaximerande individer. Kärlek ska inte vara något där man “trillar dit”. Nu är det agensen som får företräde, inte romantiken.
Det kan låta som en slentrianmarxistisk analys – allt som är heligt ekonomiseras och urholkas därför. Men invändningarna mot dagens ordning behöver inte vara vänstervridna. Tanken om att vissa sfärer erhåller sin egen logik är Hans Zetterbergs, inte Marxs. Idén om att kärleken och romantiken ska skonas från ett nyttomaximernade tankesätt är mer konservativ än marxistisk.
När narrativet handlar om hur det blivit “enklare” att dejta, eller hur vi ser relationer i en mer kalkylerande och medveten kontext, så kan svaret knappast vara ideologiskt. I själva verket är det ju vad hela kritiken grundar sig på. Kärleken är inte politisk, lika lite som musiken eller de sköna konsterna. Den bara är. Risken nu är att ännu en aspekt av livet och samhället tvingas in i en fåra vars logik redan härbärgerar allt för mycket av vårt liv och kultur. Här finns en direkt parallell till dagens kulturdebatt; vissa saker måste helt enkelt få vara immuna mot politisering.
Hur hänger då detta ihop med att de allra flesta ändå vill ha en typ av valfrihet i frågan om sin framtida livskamrat? Det är en befogad invändning. Problemet är att tankefiguren ens framtida partner som ett resultat av en rationell urvalsprocess i sig negligerar vad kärlek faktiskt är.
Kärleken står i kontrast mot kalkylen. Den måste förkasta tanken på att krav och kriterier skulle skapa den, för då förlorar den sitt existensberättigande. När något som alltid har varit svårt och obegripligt ska göras till empiri och rationalitet går också romantiken förlorad. Här behövs inga argument. Alla som varit kära – eller olyckligt kära, vet att det sällan handlar om rationalitet eller överväganden. Om kärlek bara var ett val skulle vi inte ens kunna prata om kärlekens natur längre. Då skulle vi återigen tala om arrangerade äktenskap, eller relationer som ett sätt att upprätthålla eller erövra social status.
“Om jag fick välja skulle jag välja dig” sjunger Markus Krunegård i sin senaste singel Kemtvätten. Kärlek handlar inte om att välja, ty det är att falla. Man kan inte välja vem man blir kär i. Vad man gör med den känslan därefter är hårt arbete – men om vägen dit handlar om det är vi alla förlorade.
