I jakten på att bemöta det växandet hotet från Kina börjar flera av västvärldens länder snegla på att börja anamma delar av den kinesiska synen på ekonomi. Svaret på hotet från Kina ligger dock inte i ökad kontroll över det ekonomiska livet utan i mer kreativ förstörelse, skriver Svensk Linjes redaktionssekreterare Henrik Dalgard.
Under kalla kriget hade västvärlden ett övertygande försvar för den liberala demokratin i kampen mot det sovjetiska alternativet – liberalismen fungerade i praktiken. Idéer om demokrati, fria marknader och individuell frihet har hittills varit det enda idésystem som gått att koppla ihop med ständig välståndsutveckling och fungerande samhällen
Idag, när västvärlden står inför en annan situation på den geopolitiska arenan med den kinesiska som huvudfiende är situationen annorlunda. Beslutsfattarna i Beijing har sedan slutet på 1900-talet kombinera en auktoritär stat med statligt uppbackad kapitalism. Resultatet har varit en hisnande ekonomisk tillväxt. År 1990 hade Kina en BNP/capita på 318 dollar, idag är den siffran 10 500. Denna utveckling har ställt västvärldens länder, och framförallt liberaler, inför en obekväm fråga: Har Kina lyckats konstruera ett system, som må vara moraliskt förkastligt, men faktiskt fungerar i praktiken?
Inte nog med det, under Xi Jinpings tid som generalsekreterare har landet kraftigt ökat sina utrikespolitiska ambitioner. Beslutsfattarna i Beijing har runt om i världen, genom landets företag, köpt upp vital infrastruktur, bedrivit spionage, och genom olika typer av påverkan försökt förändra länders attityd mot Kina i en mer positiv riktning. Allt för att öka sin makt på den globala arenan.
Som en konsekvens av Kinas framfart har många länder och intellektuella i västvärlden nästan vettskrämt reagerat. Den ofta så vettiga författaren och skribenten Anne Applebaum skrev den 15 november en lång artikel i The Atlantic med den talande titeln “The bad guys are winning”. I texten argumenterar hon för att västvärldens länder under de senaste decenniet inte haft ett svar mot framväxten av dagens auktoritära stater som Kina och Ryssland.
Andra opinionsbildare har gott längre. Exempelvis hävdade den konservativa debattörer Ivar Arpi nyligen på twitter att västvärldens länder blivit fattigare när man handlat och interagerat med Kina. Kineserna har ju tagit våra fabriker och jobb!?
Flera länder har även börjat kanalisera de nya idémässiga vindarna gentemot Kina i sin politik. I Europa har man börjat stoppa kinesiska investeringar i vital infrastruktur, och USA har upprätta sanktioner mot särskilda kinesiska företag och individer.
Tyvärr tycks dock flera länder näst intill börja anamma delar av Kinas ekonomiska politik utifrån logiken — om Kina gör det måste vi också göra det. Inom EU höjs röster som talar om vikten av att skapa ”European champions” som kan konkurrera på den globala marknaden. Om Kina använder staten för att gynna sina egna företag måste EU också göra det. I USA har Trump fört landet rakt in i ett handelskrig med den kinesiska nationen. Om Kina sätter tullar på amerikanska produkter för att gynna sina företag och industrier måste vi göra detsamma.
Vad som tycks ha glömts bort är att västvärldens väg till rikedom inte gick via protektionism och en statligt uppbackad kapitalism. Vägen gick via det fria utbytet av idéer på dynamiska marknader där det gamla ständigt byttes ut mot det nya.
I boken The Bourgouis virtues: Ethics for an age of commerce diskuterar den ekonomiska historiken Deirdre McCloskey frågan om varför den industriella revolutionen tog plats just i Europa. Hennes svar är enkelt – det var på grund av idéer, eller snarare dygder. När en kultur som uppmuntrade dygder som kreativitet, sparsamhet, rättvisa och mod växte fram lades grunden till den industriella revolutionen. När människor inte längre bestraffades för att uppfinna, skapa och pröva nya idéer, utan faktiskt socialt uppmuntrades till det, tändes en gnista som kom att starta en välståndsexplosion som tidigare aldrig skådats.
McCloskey argumenterar vidare för att denna kulturella grund ofta glöms bort och att marknadsekonomin därmed missförstås. Enligt McCloskey är kapitalism en felaktig benämning på det marknadsekonomiska systemets framgång. Kapital i sig är inte grunden till rikedom, det finns genom historien många samhällen som staplat kapital på hög utan att lyckas skapa en reell välståndsökning. Grunden till rikedom är istället invasion, att människor kontinuerligt uppfinner nya produkter och skapar sådant som inte fanns igår. McCloskey menar därmed att inovism är en bättre term för att beskriva det marknadsekonomiska systemet.
Det är just inovism, och de kulturella dygder som lägger dess grund, som Kina i dag saknar. Landets kollektivistiska kultur och dess auktoritära stat kräver att människan ska rätta in sig i ledet, att hon aldrig ifrågasätter utan accepterar den rådande ordningen. Det kinesiska samhället är med andra ord antitesen till de dygder McCloskey beskriver som grunden till den industriella revolutionen. Ett tydligt exempel kan finnas i hur Xi under den senaste tiden slagit ned hårt mot landets storföretag med regleringar, bestraffningar och åtal. De ses vara “too big to obey”
Det är just detta som är Kinas stora svaghet. Landet är mycket framgångsrikt på att kopiera idéer och arbetssätt från väst men när det kommer till invasion och nytänkande ligger de långt efter. När Kinas ekonomiska tillväxt diskuteras går tankarna fort till avancerade 5G teknologi eller högteknologiska höghastighetsjärnvägar. Men mycket tyder på att många intellektuella och beslutsfattare tycks felbedöma den kinesiska ekonomin.
I en artikel “Washington is getting China Wrong” i The Atlantic målar journalisten Michael Schumann en mycket mörkare bild av den kinesiska ekonomin jämfört med den som ofta framträder i media. Det är en bild av en enorm skuldsättning, misslyckade statliga initiativ som slukat kapital och som annars skulle allokerats till delar av ekonomin där det hade gjort större nytta. Kina har exempelvis som sagt byggt några av världens mest högteknologiska höghastighetsjärnvägar, men är det verkligen rätt miljardinvestering i ett land som i BNP/capita är lika rikt som Dominikanska Republiken? Troligtvis hade dessa miljarder i en riktig fri ekonomi allokerats till andra sektorer.
Här finns en lärdom för västvärldens länder när det kommer till att bemöta Kina på den globala arenan. Istället för att utgå från logiken ”om Kina gör det måste vi också göra det” borde man fokusera på det Kina saknar – invasion och dynamik. Då krävs det dock en attitydförändring. Om man vill uppmuntra innovation kräv riktig konkurrens. En del företag och sektorer måste låtas gå under för att lämna plats åt morgondagens idéer och företag. Att låta en sådan kreativ förstörelse ske kan vara läskigt för politiker – men det är just det som kan utgöra västs försvar på Kinas framväxt.
