Erik Liss är doktorand i nationalekonomi vid Ratio och Linköpings universitet. Här skriver han om arvingar bland de superrika svenskarna.
Social rörlighet är ett brett begrepp som innefattar rörlighet gällande till exempel utbildning, inkomster och geografi. Den kanske vanligaste aspekten av social rörlighet i såväl den politiska debatten som i forskningen är att kolla på inkomströrlighet mellan generationer. Vanligtvis mäts denna typ av inkomströrlighet med mått som söker att fånga upp rörligheten i hela inkomstfördelningen. Empirisk forskning har visat att denna rörlighet är särskilt hög i Sverige och de nordiska länderna.
Denna ”aggregerade” rörlighet fångar dock inte nödvändigtvis upp att rörligheten kan skilja sig stort utefter inkomstfördelningen. De nordiska länderna tycks präglas av hög rörlighet generellt men lägre rörlighet bland de allra rikaste. Inte sällan lyfts fram att arv står för en hög andel av de mest förmögna i Sverige.
En vanlig siffra är att andelen bland de allra rikaste som ärvt sin förmögenhet är ungefär 50 procent, vilket bland annat rapporteras i SNS Konjunkturrådsrapport 2018. En liknande något högre siffra rapporteras också i Katalys stora bok om ojämlikhet ”Klass i Sverige”. Båda dessa siffror bygger på sammanställningar av tidningen Veckans Affärer. De allra rikaste är i detta fall definierat som att man tillhör ungefär de 0,001 procent rikaste.
Hur kan det komma sig att så många som hälften av de allra rikaste ärvt sin förmögenhet, och hur går detta ihop med idén och självbilden i Sverige om meritokrati och jämlikhet?
Som med mycket annat kan en ensam siffra låta dramatisk om den inte sätts i kontext. Figur 1 visar två sådana aspekter för hur denna siffra bör tolkas. Förutom att visa andelen bland de allra rikaste som ärvt sina förmögenheter visas arv i förhållande till den totala förmögenheten i Sverige. Figuren visar att 2010 uppgick arv som andel av den totala förmögenheten till ungefär 40 procent.
Andelen som ärver bland de rikaste ligger alltså inte långt över avflödena för resten av befolkningen.
Figur 1 visar en ytterligare viktig skillnad gällande arv bland de rikaste jämfört med resten av befolkningen. Medan arv som andel av den totala förmögenheten minskade kraftigt från att ligga över 80 procent under slutet av 1800-talet till att stabiliseras runt 40 procent från 1950-talet, så tycks inte samma dramatiska nedgång skett bland de allra rikaste. Så sent som 1980 var ungefär 80 procent av de allra rikaste arvtagare. Medan arv generellt minskade i betydelse så var det alltså nästan helt dominerande bland de allra rikaste så sent som 1980.
Figur 1.
Andelen bland superrika som ärvt sin förmögenhet (övre figuren) samt arv som andel av de totala förmögenheterna (nedre figuren). Notera att i den övre figuren börjar tidsserien 1980 medans i den nedre börjar tidsserien 1870.
Källa: Waldenström m.fl (2018), Ohlsson m.fl (2020).
Detta paradoxala utfall var med stor sannolikhet ett resultat av de höga kapital- och företagsskatter som tillkom under framförallt 70-talet delvis just för att minska ojämlikheten och betydelsen av arv. Det svenska skattesystemet missgynnade nya och mindre företag. Den effektiva marginalskatten på kapitalinkomster (Marginal Effective Tax Rate On Capital Income) är ett mått som används för att beräkna marginalskatten på en ny investering. Detta mått sätter den förväntade avkastningen före skatt i relation till den förväntade avkastningen efter skatt. För nyemissioner var denna marginalskatt över 100 procent mellan 1972 och 1992. Eftersom nyemissioner är särskilt viktiga för att nya företag ska kunna få in kapital och växa innebar denna höga beskattning ett stort hinder för dessa företag. För företag som gick med vinst men inte plockade ut vinsten låg marginalbeskattningen aldrig över 100 procent utan låg mellan 1967 och 1992 strax över 50 procent.
Skattesystemet straffade alltså nyföretagande jämfört med de redan stora företagen.
Det har därför länge funnits en uppfattning att Sverige och Europa lidit av ett ”entreprenörsunderskott”, särskilt i jämförelse med USA. Magnus Henreksson och Tino Sanandaji använder superrika entreprenörer som mått för att mäta graden av entreprenörskap som leder till spridning av innovation och tillväxt (Schumpetrianskt entreprenörskap). Dessa visar sig vara betydligt vanligare i till exempel USA än i Sverige och Europa. I framförallt Sydeuropa är antalet egenföretagare relativt många men andelen av dessa som expanderar och skalar upp företagen få. Det finns en tendens att egenföretagande snarare är en anställningsform för att slippa vissa typer av beskattningar eller regleringar snarare än att individer försöker få dem att växa och på så sätt sprida innovation.
Effekterna av de höga skatterna på företagande mellan framförallt 1970 till skattereformen 1992 på tillväxt och den ekonomiska utvecklingen i Sverige har lyfts fram vid flera tillfällen. Vad som dock diskuteras mindre är effekterna av detta på inkomströrligheten bland de allra rikaste.
De redan stora förmögenheterna kunde antingen flytta utomlands såsom till exempel Ingvar Kamprad gjorde, eller överföra förmögenheterna till stiftelser. Att överföra förmögenheten till en stiftelse innebär att förmögenheten blir beskattningsfri och dessutom inte behöver styckas upp vid varje generationsskifte.
Det är därför inte förvånande att medan arvsflödena generellt minskade under första hälften av 1900-talet, så dominerade gamla pengar bland de allra rikaste så länge som till 1980-talet. Sedan den stora skattereformen under tidiga 1990-talet har beskattningen på företagande minskat kraftigt och andelen bland de rikaste som ärvt sin förmögenhet har gått ned. Inte minst har Sveriges framgångsrika IT-sektor varit särskilt viktig för nya entreprenörer.
Det verkar alltså som att det som till synes är en svensk paradox om hög inkomströrlighet i aggregatet men låg rörlighet bland de allra rikaste (åtminstone under tidigare decennier) inte alls är en paradox. Det kan snarare betraktas som en naturlig följd av skattesystemet och en historiskt trögrörlig företagsstruktur. Om nyföretagande skattas bort så kommer det rimligen inte bli någon förändring av företagsstrukturen eller inkomströrlighet i toppen av inkomstfördelningen.
Källor:
Ohlsson, Henry, Jesper Roine, and Daniel Waldenström. ”Inherited wealth over the path of development: Sweden, 1810–2016.” Journal of the European Economic Association 18.3 (2020): 1123-115
Waldenström, Daniel, Spencer Bastani, and Åsa Hansson. Kapitalbeskattningens förutsättningar. SNS förlag, 2018.
