Rutger Brattström är civilingenjör i teknisk fysik och vice ordförande i Geijerska studentföreningen. Här iklär han sig ekonomihistorikerns glasögon för att undersöka vad ett mexikanskt mindervärdeskomplex kan lära oss om penningpolitik och revolutioner.
Vad är egentligen pengar? I dag är det mycket svårt att veta, men för 100 år sedan var värdet på valutan fastställt i en exakt mängd ädelmetall. Vilken metall man baserade sin valuta på visade sig spela stor roll.
År 1905 fastställdes värdet av en mexikansk peso till 0,75 gram guld; världens största producent av silver hade övergått till guldmyntfoten. Fram till dess hade peson varit grundad i silver och myntningen varit öppen för alla med silver på fickan. Penningmängden hade med denna politik anpassat sig automatiskt till ekonomins behov. Produktionen av silver från inhemska gruvor var stor, och då efterfrågan på pengar minskade inom landet kunde silvret exporteras till andra länder med silverbaserade valutor, såsom Kina och Japan. Denna elasticitet i ekonomin, vars förtjänster senare skulle beskrivas av Milton Friedman och ligga till grund för hans pris till Alfred Nobels minne, tjänade Mexiko väl under slutet av 1800-talet. Landet kom lindrigt undan, om det ens kände av, de återupprepade ekonomiska kriserna som drabbade dess stora granne i norr.
Detta fick ett abrupt slut 1905. Silvrets värde hade fallit relativt guldet under 1900-talets början och finansminister Limantour drog slutsatsen att guldet var metallen för framtiden, medan silvret var en förlegad tradition. Att man delade silvret med vad som i Mexiko ansågs vara primitiva nationer såsom Kina och Indien talade inte heller till dess fördel. Nu skulle man in i den nya tiden och delta i den internationella standarden bland avancerade länder. Tanken var att bytet skulle medföra flertalet fördelar: dels skulle det underlätta internationell handel genom att man skulle få en fast växelkurs mot både dollarn och de flesta europeiska valutor, och dels skulle det förhindra att mexikansk köpkraft urholkades om silverpriset fortsatte falla – vilket man förutspådde att det skulle göra, då trenden var att allt fler länder anammade guldet. Limantour förutspådde att övergången till guldmyntfoten skulle innebära en viss deflation, men hans analys skulle visa sig mycket felaktig.
Trots Limantours kraftiga uppköp av guld från den amerikanska marknaden inför bytet visade sig mängden guld i Mexiko vara alldeles för låg. Tron på att man kunde backa upp valutan med äkta metall var låg, och vissa uppskattningar säger att värdet på peson föll med 50 procent över natten efter guldmyntfotens införande. Detta innebar att mexikanska naturresurser och landområden kunde köpas billigt med utländsk guldbackad valuta, och investerarna – framförallt amerikanska – hopade sig. År 1910 ägdes omkring en fjärdedel av den mexikanska landytan av amerikaner, och dessa områden var de mest bördiga eller innehöll de största mineralfyndigheterna. Vinsterna från den mexikanska råvaruproduktionen strömmade utomlands.
Samtidigt som värdet sjönk på landets viktigaste produkt, silvret, ökade kostnaderna för silverproducenterna då de inte längre kunde producera egna mynt att betala sina arbetare med utan var tvungna att sälja sitt silver för guld. Silverproduktionen rasade, och exporten av silver till asiatiska silverländer, där metallen fortfarande hade ett värde som valuta, sköt i höjden. Detta resulterade i att penningmängden minskade än mer, då guldmynten knappast räckte till för den dagliga cirkulationen och sedlar inte accepterades utanför de större finansiella centrumen. Människors behov av att utbyta varor med varandra kunde dock inte hindras och falskmyntning blev mycket vanligt. Efterfrågan på pengar var så stor att de falska mynten kunde cirkulera i stort sett oavsett hur låg andel äkta silver eller guld de hade. Statens försök att monopolisera myntningen hade effektivt misslyckats: vem som helst kunde fortfarande skapa pengar.
Beslutet att knyta peson till guld kom att effektivt strypa silverproduktionen, Mexikos viktigaste exportindustri, samtidigt som den begynnande textilindustrin för den inhemska marknaden inte kunde få sina varor sålda på grund av penningbristen. Massarbetslösheten slog till mot det mineraltäta och industrialiserade norra Mexiko, som kom att bli en brännpunkt för den revolution som skulle bryta ut år 1910. Den andra brännpunkten var den lilla delstaten Morelos, där mycket stora andelar av landet hade köpts upp av de större, ofta utlandsägda, godsen. Det som tidigare varit byarnas allmänningar hägnades in, vilket resulterade i att byarnas traditionella jordbruk blev ohållbart. En återgång till silverpeson var del av det revolutionära program som förordades av Morelos revolutionära gerillaarmé. Denna reform skulle dock inte komma att genomföras utanför Morelos, utan försvann när just denna del av revolutionen besegrades av en annan.
25 år efter att Mexiko band sin valuta till guldet kollapsade denna internationella standard. 30-talskrisen tvingade de flesta länder att acceptera att systemet hade spelat ut sin roll och lät sina valutor flyta fritt. Var det värt det? Visserligen hade man underlättat internationell handel och för utländska aktörer att investera i landet. Samtidigt hade man drivit sin största exportindustri i konkurs, förargat landsbygdsbefolkningen genom att driva på landuppköpen från utlandet, och tagit bort självregleringen på penningmängden.
Utöver kravet på liberala fri- och rättigheter kom landreform, nationalisering av naturresurser och en allmän ovilja mot amerikanskt inflytande att bli drivkrafterna till den revolution som bröt ut 1910. Den kom snart att avsätta president Porfirio Diaz som regerat sedan 1876 (med ett avbrott 80–84: Diaz hade störtat den tidigare regimen med mantrat ”inga återval” och valde att inte ställa upp till återval efter sin första mandatperiod. 1884 ansåg han dock att han kunde ”nyväljas” igen, och därefter försvann det gamla slagordet mystiskt. Totalt sett kom Diaz att sitta i 7 mandatperioder).
Att regimen var besegrad kom dock inte att betyda att kriget var över, utan konflikter mellan liberala, konservativa och socialistiska grupperingar fortsatte fram till 1920. Mycket förenklat skulle man kunna säga att den liberala fraktionen segrade, men av politiska skäl kom den att implementera en socialistisk politik med landomfördelningar, kristendomsfientliga tendenser och en gradvis övergång till ett enpartisystem.
Man kan kanske inte säga att det var penningpolitikens fel – men heller inte att det inte var det.
