Andreas Johansson Heinö är förlagschef på Timbro förlag och filosofie doktor i statsvetenskap. Här skriver han om hur bristande empiriskt underlag förpassar politiska aktörer till att fäktas med väderkvarnar, i stället för med de faktiska problemen – eller ens med varandra.
Vad är ett jämlikt samhälle och hur når vi dit? Frågorna attraherar alla som intresserar sig för politik; de olika svaren ger konturer åt det idépolitiska landskapet.
Liberaler tenderar som bekant att prioritera jämlika förutsättningar. Staten ses som ett verktyg för att jämna ut spelplanen. Vad som sedan händer är upp till var och en. Därför är det logiskt att de flesta liberaler avvisar värnskatt, medan många omfamnar skatt på arv.
Socialister värnar i högre utsträckning det jämlika utfallet. Statens uppgift blir då i stället att motverka att fria val leder till alltför stor ojämlikhet, med välbekanta policyslutsatser vad gäller omfördelning.
Konservativa har, liksom många libertarianer, åtminstone historiskt, accepterat en relativt stor ojämlikhet som en naturlig följd av faktorer som ligger utanför, och bör få fortsätta ligga utanför, politikens räckvidd. Grönt färgade tänkare tenderar å sin sida att värna jämlikhet över generationer medan feminister belyser strukturer som missgynnar kvinnor.Men vad händer med de finkalibrerade och klanderfritt koherenta argumenten när vi lämnar skolboksexemplens trygga universum och istället konfronteras med dagens segregerade samhälle?
Ingen faktor laddar ojämlikheten med lika farlig last som den etniska dimensionen. Att etniska minoritetsgrupper på aggregerad nivå har avsevärt svagare resurser än majoritetssamhället har visat sig vara ett beständigt mönster även i liberala demokratier.
Två ytterlighetsståndpunkter äter för närvarande upp utrymmet i svensk debatt om migration och segregation. Den ena går ut på att Sverige är ett strukturellt rasistiskt samhälle, där icke-vita minoriteter är systematiskt missgynnade på i stort sett alla områden. Bilan Osman beskrev exempelvis i samband med Black Lives Matter-rörelsens genombrott Sverige som ”vithetens högborg” (Expressen, 30/6 2020).
Den motsatta ståndpunkten hävdar att Sverige tvärtom är ett av världens minst rasistiska samhällen: att vi lagt stora resurser på att ta hand om människor som inte ens har rätt att vara här och att vår offentlighet snarare är alltför tolerant, vilket lockat ideologiskt drivna antirasister att, som journalisten Lars Åberg formulerar det, “ständigt uppfinna nya skäl att se sig som missgynnade“, (Göteborgs-Posten, 3/7 2020).
De båda berättelserna existerar parallellt men möts sällan i dialog. Resultatet är en växande kognitiv klyfta, där de som anser att Sverige är rasistiskt och de som anser att Sverige är alltför tolerant inte ens har ett gemensamt språk för att beskriva verkligheten. För ena sidan är rasismbegreppet ett ”utpressningsverktyg” vilket för den andra sidan blir en bekräftelse av att rasismen förnekas.
Det finns ett akut behov av en gemensam empirisk grund. Vi behöver hitta tillbaka till en gemensam verklighetsbeskrivning. Inte i syfte att enas om slutsatserna – tvärtom. De ideologiska konflikterna är demokratins syre. Men en konstruktiv konflikt förutsätter att vi använder samma språk.
Från vänsterhåll har på senare tid förespråkats så kallad jämlikhetsdata. Det vill säga statistik som utöver individuella faktorer – ålder, utbildning, bostadsort, födelseland – även inkluderar etnisk identitet. Riksdagsledamoten Leila Ali Elmi ser i princip inga gränser för vad som bör inkluderas: “Det kan vara religion, etnicitet, det kan ha med funktionsnedsättning att göra, det kan ha med sexuell läggning att göra. Så det är alla grunder.” (Expressen, 15/5 2019)
Högerreaktionen har ofta varit negativ. ”Låt oss kalla det för vad det är och inte för vad Elmi hoppas att det kan leda till”, skriver Göteborgs-Postens politiska redaktör Adam Cwejman: “Det är ras-statistik. En form av data som, jämte kategoriseringen av etnicitet, bygger på direkt godtyckliga avgränsningar baserade på människans pigment och ursprung” (Göteborgs-Posten, 18/3 2019).
Konflikten är inte konstruktiv. Vi är på väg att fastna i en låsning där vänsterns okritiska syn på mycket tveksamma metoder mer eller mindre provocerar delar av högern att negligera ett högst verkligt problem.
Frågan om hur resurser – kapital, makt, kompetenser – är fördelade i samhället är helt enkelt alldeles för viktig för att politiseras. För att över huvud taget veta huruvida en fördelning är rättvis, oavsett vilka kriterier vi tillämpar, behöver vi veta hur den ser ut.
Detta kan, paradoxalt nog, vara en uppgift för staten.
Tre decennier har nu passerat sedan Olof Petersson presenterade maktutredningens huvudrapport ”Demokrati och makt i Sverige” (SOU 1990:44). Utredningen hör till de mest betydelsefulla i modern svensk historia. Ur denna växte en mer individualiserad och rättighetsorienterad demokratiuppfattning fram. Utredningen lanserade också idén om en strukturellt baserad maktordning mellan män och kvinnor, vilken fick stor betydelse för den feministiska idéutvecklingen i Sverige. Valfrihetsreformerna under 1990-talet hade knappast blivit av utan en gedigen kartläggning av det missnöje många upplevde med välfärdsstaten.
Mycket har hänt sedan dess som motiverar en ny utredning. Teknisk och ekonomisk utveckling har bidragit till ökat välstånd och individuell frihet men också förstärkt ojämlikheten mellan dem som har det sämst och resten av befolkningen. Globaliseringen flyttar politisk och ekonomisk makt från nationella institutioner, vilket bland annat givit upphov till en nationalistisk motreaktion. Migrationen till Sverige har givit hundratusentals människor ökad makt över sina liv samtidigt som vi ser framväxten av en ny underklass. Klimatkrisen skapar politiska målkonflikter som kräver nya ideologiska avvägningar. Coronapandemin har avslöjat såväl brister i statens kapacitet som sårbarheten hos enskilda grupper.
Avgörande för att en ny utredning blir lika framgångsrik som den förra är förmågan att särskilja beskrivningar av hur samhället ser ut från påståenden om hur samhället borde vara. Under 2000-talet har vi sett alldeles för många politiserade utredningar, exempelvis om strukturell diskriminering (SOU 2006:79), som snarare minskat förtroendet för utredningsväsendet.
Men på samma sätt som en utredning bör avstå från ideologiska resonemang, behöver politiker och opinionsbildare lämna metodfrågorna till forskare. Det är också så knuten med jämlikhetsdata bör lösas: med forskare som är helt fria att definiera sina kategorier och samla in de data som behövs. Frågor om etnicitet kan vara utmärkta verktyg i panel- och surveyundersökningar och omöjliggörs inte av avsaknad av offentlig statistik över alla medborgares etniska eller religiösa identitet. Det är en väsentlig skillnad mellan å ena sidan offentliga register och å andra sidan forskare eller organisationer som sammanställer data baserat på enkäter eller metaanalyser.
Vi kommer aldrig nå enighet gällande hur samhället ska beskrivas. Oenigheten om hur mycket ojämlikhet som ryms i ett välfungerande samhälle, liksom vilka politiska metoder som är acceptabla för att begränsa ojämlikheten, är inte bara legitim, den är fundamental för demokratin. Men vi behöver återupprätta en dialog där även ytterligheterna kan mötas och samtala. Eller som Torbjörn Nilsson sammanfattade Tage Erlanders avskedstal till partiet vid avgången 1969 (Expressen, 3/7 2020):
”Utan statistiska underlag finns ingen politik alls.”
