Lucas Molin är ordförande emeritus i Högerteknologerna och studerar industriell ekonomi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Här utvecklar han förhandlingstaktikerns mer pragmatiska syn på maktbegreppet.
Det sägs i både högtidstal och i diskussioner över borden om gamla MUF:are som bytt till FMSF för att fokusera på idéerna och ideologin istället för det politiska spelet. Och visst finns det en poäng i Sayres lag:
”In any dispute, the intensity of feeling is inversely proportional to the value of the issues at stake.”
Kanske är det detta som gör att just ungdomsförbundsstrider kan ta musten ur alla som inte baserar hela sitt väsen på konflikt. Makt är dock något grundläggande i mellanmänskliga relationer, då vi av naturen är hierarkiska djur. Makt kommer utövas på dig, oavsett om du vill det eller inte. Alltifrån om du blir inbjuden till den där förfesten med rätt personer, till om du får igenom din lönehöjning, beror på hur maktförhållandena ligger. Genom att förstå spelet bättre och aktivt spela med, kan resultaten bli mer gynnsamma för både dig och dina medspelare.
Det är nämligen ett misstag att tro att man genom att i varje enskilt tillfälle roffa åt sig så mycket makt som möjligt får den maximala totala mängden makt. Resultatet är snarare att ingen vill interagera med en – såvida man inte sitter på en värdefull ”naturtillgång” av makt, såsom pengar, kontakter eller nycklar till institutioner. Det är viktigt att förstå att naturtillgångar av makt är mycket svåra att balansera upp endast med skickligt maktspelande – materiella faktorer kommer trots allt vara dominerande.
Att däremot aktivt spela maktspelet kommer att balansera de maktförhållanden i vilka du oundvikligen är ena parten. Då kommer du att upptäcka tydligare hur du tidigare spelats av andra, och om inte annat få möjlighet att stärka ditt eget reella oberoende.
Att ge upp sina ambitioner som maktspelare genom att försöka att inte spela spelet är därför fel väg att gå. Genom att förbättra sin förbättra sin förmåga som maktspelare kan man få en öppning att ta makten i strider som faktiskt betyder något. Denna makt fås oftast inte i den typen av personkonflikt som hemsöker ungdomsförbunden, utan genom smart agerande långt innan något börjar närma sig öppen konflikt. Men även när konflikten är oundviklig är det fördelaktigt att ha med sig strategier och tekniker för påverkan och konflikthantering.
Konflikter ska helst hanteras, i andra hand tas, och i sista fall undvikas. Genom att undvika konflikt genom att lägga sig förlorar man dels makt genom att ens åsikter kommer betyda mindre, samtidigt som man inte får träna sig i konflikthanteringsmetoder.
I många fall är den bästa strategin att försöka hitta områden där man egentligen är överens om vad man prioriterar, vilket går emot den stereotypiska bilden av en maktspelare som någon som håller korten nära sig och manipulerar sig fram till sina mål. En duktig maktspelare skapar snarare öppenhet och förtroende och får igenom sina idéer genom att få andra att förstå hur deras idéer även gynnar dem. Det är därför viktigt att genuint försöka förstå sina motparter och vad som är viktigt för dem, och varför det är viktigt.
Det bästa sättet att skaffa sig makt är genom att påverka utan att synas, att plantera åsikter och beteenden i personer, så att de tror att de kommer inifrån. Därför är det inte de som helst vill åt makten som oftast får störst makt, även om de tror att de har det. Hur man rent konkret lyckas vara diskret i sitt maktutövande är ett hantverk som tar lång tid att lära sig, men bara insikten i att det är de spel vi alla spelar, även utanför politiken, har man kommit en lång väg.
Genom att analysera skeenden som uttryck för maktspel och inte i termer av godhet och ondska, eller i termer av rätt och fel, får man ett mycket bättre verktyg för att förstå varför saker sker. Ett konkret exempel är de (delvis våldsamma) protester med efterföljande polisvåld som skett i USA. Demonstranterna och våldsverkarna agerar rationellt och har lyckats få mycket utrymme för sin sak, både i vanliga och sociala medier. Poliserna agerar å sin sida också rationellt ur ett maktperspektiv som slår ner överdrivet hårt på protesterna: Genom att göra protesterna farliga kommer de flesta vanliga medborgare lämna dem, till dess att endast våldsverkarna återstår. Då kan dessa gripas och protesterna slås ner på samma sätt som i Hong Kong. Är detta rätt eller fel agerat? Det bestämmer den vinnande sidan. Förhoppningsvis slipper vi agera i en sådan våldsam strid, och kan ägna oss åt strider som bara innehåller hårda ord.
I den anglosaxiska världen skiljer man på wonks och hacks i det politiska livet, där wonks fokuserar på detaljerna, idéerna och specifik policy, medan hacks försöker vinna val. Som wonk har man en otrolig påverkansmöjlighet, eftersom man bryr sig och är kunnig inom sina områden. Irene Wennemo skriver i sin bok Politik på riktigt: handbok för sociala ingenjörer (den bästa formen av ingenjörer) om hur hon dragit reformer genom riksdagen, för att skapa just den förändring hon vill se. Även utanför regeringskansliet med dess opolitiska tjänstemän bevakar människor du möter sina intressen, och de kommer att försöka att förändra ditt förslag för bevaka sina maktpositioner. Detta gäller såväl i ditt kompisgäng som på arbetsplatsen, men som nämnt ovan är det inte de utåt aktiva maktspelare som lyckas bäst, utan de som kan påverka smidigast.
Just eftersom de sociala ingenjörerna är sådana experter på att få igenom sina idéer om hur politiken skapar ett bättre liv är det viktigt att vi som vill återföra mer makt till den enskilde medborgaren måste därför vara minst lika bra på att spela maktspel och förverkliga våra idéer och ideal.
Därför är det ditt ansvar om du faktiskt tror på dina idéer att bli en bättre maktspelare och se till att de genomförs. Som Hoola Bandoola Band en gång sjöng:
”Ingenting förändras av sig själv.”
