Anders Johnson är skriftställare som har skrivit eller medverkat i över 150 böcker. Han är tidigare bland annat chefredaktör för Dagens Nyheter och riksdagsledamot för Folkpartiet. Här skriver han om hur mediestödet bland annat innebär att staten inte alltid håller armlängds avstånd till det fria ordet.
I januari 2021 blev jag ledamot i Mediestödsnämnden (MSN), och mitt första sammanträde blev en chock. Jag har i 45 år haft kommunala förtroendeuppdrag i Stockholm, och är van att tugga mig igenom tjocka luntor av beslutsunderlag. Men MSN liknade ingenting jag tidigare hade sett. Över 300 ärenden, med handlingar omfattande över 900 sidor.
Vi skulle avgöra fördelningen av det lokala redaktionsstödet. Nämndens drygt tio ledamöter skulle avgöra vilka medier som skulle få stöd för att driva lokalredaktioner på olika platser i landet. Men det vi hade att bygga våra beslut på var inget beslutsunderlag utan drygt 300 förslag till beslutsskrivelser till de sökande, där 80–90 procent av texten var upprepning av ren formalia. Motiveringarna för de enskilda besluten var mycket kortfattade. Grupperingen av besluten underlättade inte för nämndens ledamöter att jämföra de olika beslutsförslagen, och några övergripande analyser eller kommentarer fanns inte.
När jag begärde att nämnden i fortsättningen skulle få ett genomarbetat beslutsunderlag blev jag tämligen arrogant avspisad av föredragande tjänsteman och nämndens ordförande. Något liknande hade jag aldrig varit med om i Stockholms stad. Sammanträde med MSN gav en blixtbelysning på kulturskillnaden mellan kommunal och statlig verksamhet. Kommuner bygger i grunden på en förtroendemannakultur, med anställda tjänstemän som stöd. Statlig förvaltning är i grunden en byråkratikultur där förtroendemannarollen ofta är mycket oklar.
Det paradoxala var att handläggare på nämndens kansli under 2020 hade utsatta för hot från högerextrema medier, vilket hade föranlett nämndens chef att offentligt förklara att det var nämndens ledamöter som fattade besluten, och att det därför var fel att kritisera tjänstemännen. Jag påpekade lite försynt på sammanträdet att, om myndighetschefen nu ansåg att det var ledamöterna som borde hängas, så borde väl kansliet förse oss med ett underlag som gjorde att vi kunde göra en ordentlig sakprövning. Men detta tycktes var en alltför sofistikerad synpunkt för auditoriet.
Att MSN saknar praktiska möjligheter att göra en självständig prövning av ansökningarna är en sak. I huvudsak får man nog utgå från att tjänstemännen gör rimliga bedömningar. Värre är att det finns en rad inslag i mediestödet – och i hur bestämmelserna tolkas av nämnden – som leder till underliga konsekvenser.
En väl etablerad slutsats av många vetenskapliga studier är att företags- och branschstöd skapar snedvridningar av olika slag, och därmed ofta minskad effektivitet i ekonomin. Mediestödet är inget undantag. Presstödet tillkom för ett halvsekel sedan för att rädda förlustbringande socialdemokratiska dagstidningar. På köpet fick Centerpartiet stöd för sina veckotidningar – och ett extra fett köttben slängdes till Svenska Dagbladet.
»Presstödet tillkom för ett halvsekel sedan för att rädda förlustbringande socialdemokratiska dagstidningar.«
Sedan dess har hela medielandskapet förändrats i grunden. De tidigare så lönsamma förstatidningarna är idag ofta olönsamma – dessutom har de köpt upp de socialdemokratiska tidningarna för att kunna kvittera ut deras presstöd. Digitaliseringen har tagit död på stora delar av annonsmarknaden. Tryckta medier ges även ut digitalt, och nya helt digitala medier har startats.
De försök att anpassa mediestödet till de nya marknadsförutsättningarna har inte varit särskilt lyckade. Rimligen har distributionsstödet – som rätteligen borde kallas skogsindustristödet – alltså att subventionera utdelningen av papperstidningar, bromsat övergången från print till digitalt. Det är som att subventionera stenkol till ånglok för att bromsa elektrifieringen av järnvägar.
»Det är som att subventionera stenkol till ånglok för att bromsa elektrifieringen av järnvägar.«
En särskild svårighet med mediestödet, i jämförelse med annat branschstöd, är att staten bör hålla armlängds avstånd till det fria ordet, och inte göra innehållsmässiga prövningar av vad som skrivs eller sägs i enskilda medier. Därmed blir det svårt att utvärdera effekterna av stödet, särskilt då det gäller de nya formerna av projektbaserat stöd, alltså lokalt redaktionsstöd samt innovations- och utvecklingsstödet.
Särskilt innovations- och utvecklingsstödet är märkligt. Jag har skrivit mycket om innovationer och entreprenörskap. Om jag skulle föreslå den teoretiskt sämsta metoden att pröva innovationsidéer skulle jag nog föreslå en nämnd där ordföranden är domare, majoriteten av ledamöterna är politiker, därtill kompletterad med ett par forskare inom sektorn, och att underlag tas fram av statliga byråkrater. Som av en händelse är detta faktiskt en exakt beskrivning av Mediestödsnämnden.
Genom digitaliseringen har etableringströsklarna sänkts rejält inom mediemarknaden. MSN kan då behöva ta ställning till ansökan om stöd från olika typer av extremister och rena tokskallar. Nämnden har därför beslutat att stöd inte ska ges till medier ”som sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap”.
Den regeln strider mot principen om att staten inte ska reglera det fria ordet, och bygger dessutom på en fundamental missuppfattning om vad vetenskaplighet innebär. Vetenskapen slår inte fast några absoluta sanningar, utan är en metod utveckla ny kunskap. Alla vetenskapliga resultat är provisoriska, och mycket av det som forskare påstår kan och bör ifrågasättas. Det kan inte ställas några krav på vetenskaplighet i medier – och hur skulle MSN kunna döma i sådana frågor?
Hur mycket ifrågasättande av den etablerade majoritetsuppfattningen inom klimatforskningen kan man få ifrågasätta för att få mediestöd? Är det tillåtet att hävda att den svenska pedagogiska forskningen är en viktig orsak till den svenska skolans förfall? Får en kristen tidning jämställa utvecklingsläran med Bibelns skapelseberättelse? I början av 1950-talet hävdade svenska professorer och docenter i teologi nästan samstämmigt att kvinnliga präster var oförenliga med den kristna läran. Om vi hade haft mediestöd då, skulle de tidningar som ville tillåta att kvinnor blev präster i Svenska kyrkan ha förlorat sitt presstöd?
Ett annat märkligt kriterium i mediestödet är att de ska ägna sig åt allmän nyhetsförmedling. Affärsvärlden får inte stöd eftersom tidningen nästan bara innehåller ekonominyheter. Tidningen Ny Teknik får däremot stöd därför att den inte bara skriver om teknik. Detta är ett typiskt exempel på en snedvridande effekt som företagsstöd ofta ger. För att få stöd måste en tidning skriva om andra ämnen än vad som är redaktionens specialitet, och som läsarna är intresserade av. (En liknande effekt av stöd upplevde jag för många år sedan när min tandläkare vid varje kontroll skulle lära mig att använda tandtråd – trots att både han och jag tyckte det var onödigt. Det utgick nämligen särskilt stöd till förebyggande insatser under ett rutinartat tandläkarbesök.)
En sista reflexion om mediestödet: Den mycket lönsamma tidningen Dagens Nyheter är, enligt vad dess chefredaktör säger, berättigad till ett årligt stöd på 40 miljoner kronor – ett stöd som de dock har avstått från att söka.
Det finns en utbredd kritik från mediebranschen mot stödet. Mats Svegfors – en gång landets största mottagare av presstöd – har tillsatts för att utreda en reformering av stödet. Jag har inget konkret förslag till hur det bör reformeras, annat än att projektstöden bör avvecklas, och att det bästa vore att skapa bättre generella villkor för privata medieföretag.
Kulturminister Jeanette Gustafsson har utsatts för mycket berättigad kritik. Jag vill dock framhålla en av hennes insatser, som jag uppskattar, nämligen då hon föreslog regeringen att den 27 januari 2022 bevilja mig entledigande från Mediestödsnämnden.
