Lorentz Tovatt är riksdagsledamot för Miljöpartiet och tidigare språkrör för Grön Ungdom. Här skriver han om vad miljöpartisterna egentligen menar med ”grön ideologi”.
Under 12 000 år har människan tvingat på sin omgivning ett kontrakt med endast oss själva som avsändare. Det har satt människan på en piedestal, på naturens bekostnad. Den gröna ideologin vill skriva om kontraktet så att alla parter blir jämlika.
För att verkligen gå till botten med den mänskliga kulturens natursyn och förhållningssätt till sin omvärld behöver vi gå tillbaka långt i tiden. Under hundratusentals år har människan varit en ekologisk katastrof. Som jägare och samlare vandrade vi från ekosystem till ekosystem och lämnade efter oss utrotade djurarter.
Men det var egentligen först när vi – för 12 000 år sedan – lärt oss domesticera djur och odla marken som vår påverkan blev storskalig och systematisk för att sedan eskalera när vi lärde oss bygga städer. Jordbruksrevolutionen lade grunden för den demografiska utveckling som krävdes för att lokala ekologiska katastrofer skulle växlas upp till att kunna bli biosfäriska.
Därefter har det gått snabbt, ju närmare samtiden vi kommit. De senaste 50 åren är en helt unik uppvisning i en arts kolonisering av en planet. Under denna tid har den globala handeln ökat explosionsartat, fler har kunnat konsumera mer och jordens befolkning har växt med fyra miljarder. Samtidigt har mängden ryggradsdjur minskat med 70 procent. I takt med att människor exploaterar skogar, våtmarker, savanner och gräsmattor dras förutsättningar för naturligt liv undan. Genom att ödelägga detta naturliga liv gör människor istället plats för sina egna experiment för att hålla ekonomins hjul igång: storskaliga köttindustrier, odling av energigrödor och fossil infrastruktur.
Under samma 50 år har utsläppen av växthusgaser ökat med 90 procent, trots att människan varit medveten om vilken förödande effekt det får på planeten. Även om vissa länder lyckats frikoppla sina inhemska utsläpp från den ekonomiska tillväxten, råder det inget tvivel om hur stark kausaliteten historiskt varit på en global nivå. Det är heller inget märkligt i det; utan den fossila energin hade världen inte kunnat göra den tillväxtresa som skett senaste 150 åren. Kol, olja och gas har varit energikälla eller insatsvara i så gott som alla mänskliga processer – utan detta ingen tillväxt.
Man kan analysera människans påtvingade kontrakt med naturen både utifrån ett idealistiskt och marxistiskt perspektiv. När vi gick från att vara jägare och samlare till att bli jordbrukare bytte vi också trossystem. Animistiska religioner byttes till polyteistiska. Vi slutade ”tro” på djur och natur och började tillbe gudar som var avbilder av oss själva. Vi tog ytterligare ett steg när polyteistiska religioner byttes till de abrahamitiska religionerna, som i ännu större utsträckning beskrev människan som Guds viktigaste skapelse på jorden.
Den idealistiska analysen är kanske att människors idéutveckling, trosuppfattningar och uppfinningsrikedom drev fram ”utveckling” och nya verktyg och metoder. Den marxistiska är kanske att människan var tvungen att motivera sin plats i ekosystemet och därför konstruerade trossystem som satte oss i centrum – att nya materialistiska förutsättningar som innebar ett förtryck av vår omgivning behövde förklaras moraliskt.
***
Helt oavsett – nu är vi där vi är: i den sjätte massutrotningen, med nivåer av växthusgaser i atmosfären som planeten inte upplevt på fyra miljoner år och med ett naturligt liv som skyndsamt försvinner från planetens yta.
Nu har jag kort beskrivit människans historiska relation till naturen. Det intressanta är dock vad dagens trossystem och ideologier har att säga om hur relationen bör organiseras framöver.
Helt oavsett – nu är vi där vi är: i den sjätte massutrotningen…
Här finns det egentligen två huvudsakliga ingångar. Först och främst har vi antropocentrismen, vilket är den rådande natursynen i vårt samhälle. Den är en ideologisk påbyggnad av de abrahamitiska religionernas dyrkan av människans herravälde. Liberalismen och socialismen har anammat synen att människan ska stå i centrum för all utveckling och att vår välfärd är viktigare än annat liv på planeten. Det finns förstås inte ett grundläggande ont uppsåt i denna natursyn, men det råder inget tvivel om att den gett upphov till de ekologiska katastrofer vi orsakat.
Skälen till det är flera. Ett människocentrerat synsätt värderar mänsklig välfärd högre än annat livs välmående. När man ska lägga olika delar av samhällsutveckling på en vågskål så kommer det potentiellt ökade välståndet för människor väga tyngre än den skada som i andra änden orsakas på ekosystemen. Det betyder också att försiktighetsprincipen åsidosätts. I människans jakt på välstånd kan en ny fisk planteras in i en sjö med unika ekologiska värden eftersom detta kan maximera produktionen av denna fisk. Om sjön därefter genomgår en ekologisk död, så kan det fortfarande vara värt det.
Den andra natursynen kan vi kalla för ekologism (att kalla det så är aningen förenklat, mer exakt rör det sig om antingen biocentrism eller ekocentrism, men låt oss för enkelhetens skull behandla dessa i klump i denna artikel och kalla dem för ekologism). Ekologismens viktigaste mål är just att i grunden omförhandla det kontrakt vi påtvingat naturen, som innebär att människan sätts högst upp i hierarkin. Vi ska istället leva i harmoni, placeras oss jämte andra levande ting. Ekologismen lägger stor moralisk tyngd vid ekosystemen som sådana, vilket innebär att nästan all mänsklig utbredning inom dessa är problematisk. Det innebär även att försiktighetsprincipen ska vara helt central för alla mänskliga projekt.
De som ansluter sig till den ekologistiska natursynen brukar i förlängningen ha en aversion mot hela modernismen. Eftersom ekonomisk aktivitet varit så sammanlänkat med ekologisk förödelse vänds ofta blickarna mot det ekonomiska systemet och mot tillväxten. De finansiella hjulen behöver sakta ner, för att ge naturen andrum. Det bör finnas absoluta ramar för hur ekonomin ska kunna expandera, och dessa ramar ska sättas av ekosystemens bärkraft.
***
Efter att ha läst detta så kanske det är lätt att sluta sig till att gröna runt om i världen per automatik ansluter sig till ekologism. Men jag skulle hävda att det är mer komplicerat än så. Det finns absolut många gröna tänkare vars idébygge kretsar kring just den ekologiska natursynen (Arne Neass, för att nämna den kanske främsta). Men en grön ideologi är bredare än så. Grön ideologi kan inte bara behandla mellanrummet mellan människor och hennes omvärld, utan även det som finns inom människan. En natursyn är just en natursyn och säger inte mycket om innerlig mänsklig blomstring.
Det är sannolikt skälet till att gröna faktiskt inte alls är överens om sin syn på naturen. Många är redo att erkänna de konflikter som finns mellan mänsklig välfärd och naturligt liv, och strävar efter att minimera skadan på naturen utan att tumma på människors livskvalitet. Det vill säga: en typ av medelväg mellan de olika natursynerna. Vissa går längre än så – den ekomodernistiska rörelsen vill aktivt stärka människors makt över naturen genom storskaliga GMO-projekt, kärnkraft och snabb urbanisering.
Men oavsett vad den gröna ideologin säger och inte säger så bidrar uppkomsten av en ekologistisk natursyn till något helt fundamentalt för vår samtid: insikten om att ett helt människocentrerat synsätt utsätter vår planet för en väldigt stor fara. Därför kommer vi behöva förhandla om kontraktet. Och även om en sådan förhandling kanske inte kan eller bör landa i ett helt utpräglat ekologistiskt resultat – en total nedstängning av mänsklig utbredning – så råder det inget tvivel om att det naturliga livets existens och välmående måste uppvärderas.
