Under en era när skuggorna av totalitarism svepte över Europa, var Torgny Segerstedt inte bara en av nazismens främsta kritiker, utan även en stöttepelare i försvarandet av tanke- och yttrandefriheten. Detta samtidigt som stora delar av den svenska offentligheten tystnade, skriver Isak Rutqvist.
Under en era när skuggorna av totalitarism svepte över Europa, var Torgny Segerstedt inte bara en av nazismens främsta kritiker, utan även en stöttepelare i försvarandet av tanke- och yttrandefriheten. Inte enbart i teorin, utan även i praktiken. Än i dag finns spår kvar.
På påskdagen 1945, kunde den som lyssnade på BBC:s europeiska sändningar ta del av hyllningarna till en svensk tidningsredaktör som hade avlidit några dagar tidigare. I Norge reser sig en staty av honom utanför Oslo universitet. På Voksenåsen, Norges nationalgåva till Sverige som ett tack för hjälpen under andra världskriget, finns en byst som hedrar Segerstedts minne.
Torgny Segerstedt levde mellan 1876 och 1945 och är mest känd för sitt tydliga ställningstagande mot nazismen som huvudredaktör för den obundet liberala Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, GHT. Han betraktas av vissa som en av de mest betydande antinazistiska publicisterna under andra världskriget.
Redan 1933, bara några dagar efter Hitlers tillträde som rikskansler, konstaterade Segerstedt att ”Herr Hitler är en förolämpning”. Replik från Berlin kom i form av ett telegram avsänt Hermann Göring: ”Som uppriktig vän till Sveriges folk, ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan”.
Segerstedt grep pennan och fastslog att ”olyckan är i färde i Tyskland” och att en av två scenarier kunde utspela sig: antingen skulle det tyska folket lyckas befria sig från de ledare som var i begrepp att kväva dess frihet, eller så skulle Europas fred sättas på spel. Segerstedt uttryckte sig inte sällan i skarpa ordalag och avslutade texten med ”den ton hr Göring använder, är utan tvivel den för honom enda naturliga. Det är den på kaserngården rytande sergeantens. Bildade människor talar inte på det viset.”
Torgny Segerstedt såg pressen som tankens budbärare, och tvekade inte inför att utmana både inhemsk och utländsk censur för att förmedla tankar.
Enligt Segerstedt ligger demokratins styrka i den fria och obehindrade kritiken. Publicistens roll är att stå upp för sanningen utan avvikelser och föra den vidare. Pressen är en väktare och utan god journalistik riskerar det att gå ”förruttnelse i våra samhällsförhållanden”, eftersom “folkväldet frestar till strebertum och allsköns demagogi”. För detta krävs att pressen är obunden och oavhängig, därför var han inte vän av den partibundna pressen heller:
”Det tillkommer pressen att begagna riktiga mått, att låta strålkastarna belysa de krokar och skrymslen, dit allehanda tvetydigheter söker sig och att döma utan bihänsyn. Den uppgiften kan icke en partibunden press fylla. För dessa fullgöranden fördras att den är obunden och oavhängig.”
Hitler avkrävde den så kallade ”totala neutraliteten”. Denna bredare syn på neutralitet inkluderade även krav inom opinionsbildning och publicistik. Någon sådan neutralitet förklarade Sverige aldrig, men det säger något om Nazitysklands syn på neutralitetsrätten.
Att Nazityskland ansåg Segerstedt besvärande framgår inte minst av den utredning som tillsattes efter kriget för att utreda den tyska propagandan i Sverige under krigsåren. På våren 1941 hade man på tyskt håll planer på att köpa en dagstidning i Göteborg, avsedd att utgöra en motvikt mot ”Segerstedt-koncernen”.
När kritik riktades mot Segerstedt skriftställande, framhöll han att konceptet att pressen i neutrala länder skulle förhålla sig neutral, och att tidningarna stod under regeringsansvar, var av tyskt ursprung. Den totala neutraliteten, framförde han, stred mot såväl folkrätt som nationellt självbestämmande och tryckfrihet.
Segerstedts kritik avtog inte trots censuråtgärder, påtryckningar från regeringen, kung Gustaf V, samt bank- och industrimannen, och den nära vännen, Marcus Wallenberg. Utöver detta stod han emot även annonseringsbojkotter. Den överhängande oron var naturligtvis att Segerstedts skarpa pennföring skulle kunna föra Sverige in i en konflikt med Tyskland.
En repressiv presspolitik blev dock verklighet i form av transportförbud, en sorts distributionsbegränsning, beslagtaganden och skärpt lagstiftning. Ett av de mest uppmärksammade beslagen involverade en artikel som belyste tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Artikeln belades med kvarstad, dock innan den hade hunnit tryckas. Segerstedt navigerade runt situationen genom att ta bort brödtexten och lämnade sidan tom, men behöll rubriken ”I norska fängelser och koncentrationsläger” intakt.
Segerstedt menade att kunskap och information var av yttersta vikt för att motstå tyranni, och han var inte villig att låta Sverige böja sig inför utländsk makt. Han trodde inte att censur kunde hålla Sverige utanför kriget heller. Begränsningar av kritik mot Nazityskland hade ju inte hindrat andra länder från att bli ockuperade.
Pressfriheten var en god sak i idylliska förhållanden, men i stormiga tider var den ”en fråga på liv och död” skrev Segerstedt. Argumenten om att censur inte skulle skydda, utan snarare visa svaghet, var framåtblickande:
”Genom regeringens olycksaliga tilltag att till utländsk makts behag strypa vår tryckfrihet, har den givit sig i kast med arbetet på vårt andliga försvarsverks raserande”
Segerstedt var och är än i dag, kanske framför allt beroende på vilken syn man har på eftergiftspolitiken, en kontroversiell person. Den svenska samlingsregeringen var inte sällan föremål för hans kritik. Återkommande framförde han åsikten att regeringens undfallenhet mot Tyskland var ett brott mot neutraliteten. Han anklagades ibland för att vara antidemokratisk och visa sympati för Mussolini samt den italienska fascismen. Under hans tid på GHT kom däremot anklagelserna att suddas ut allt mer.
Ett mer konkret arv efter Segerstedt, samt andra framstående publicister under krigsåren, var den utredning av tryckfrihetsförordningen som kom till stånd efter kriget. Utredningen mynnade ut i en reviderad tryckfrihetsförordning, med betydligt starkare skydd mot censur. Stora delar av den argumentation som Segerstedt framförde togs tillvara. Det är även värt att nämna att Knut Petersson, en av Segerstedts närmaste medarbetare på GHT och ordförande för Publicistklubben 1942 till 1944, deltog som sakkunnig i utredningen. Stärkandet av pressfriheten är ett tydligt faktum som framkom genom denna process.
Spänningen mellan realpolitiska och principiella överväganden är idag, precis som då, relevant och svårnavigerad. Samma gamla dilemma, men nya frågor uppstår. Torgny Segerstedt påminner oss dock om behovet av att stå upp för de värderingar vi värnar om även under stormiga tider.
Isak Rutqvist är ordförande emeritus för Geijerska studentföreningen och redaktionsmedlem i Svensk Linje.
