Henrik Dalgard är vice distriktsordförande för Moderata Ungdomsförbundet i Östergötland. Här skriver han äganderätten och dess implikationer för anarki, stat och utopi.
Every man has a property in his own person […] and the individual has a right to decide what would become of himself and what he would do, and as having a right to reap the benefits of what he did.
Det skrev John Locke i Two Treatises on Government år 1689. Det är antagligen en av de mest centrala byggstenarna i den klassiskt liberala idétraditionen. Människans självägarskap, hennes ägande av sitt liv, sitt handlande och produkten av hennes arbete är något som dagens liberaler ofta tar för givet. När självägarskapet i dag diskuteras med utgångspunkt i rättigheter som äganderätt och yttrandefrihet görs det oftast utifrån en konsekventialistisk synvinkel där välståndsskapande och samhällsutveckling står i centrum. Något som dock diskuteras allt för sällan är de begränsningar som självägarskapet skapar för människors handlande, och inte minst för statens själva existensberättigande. Om självägarskapet är det axiom som den klassiska liberalismen bygger på, hur kan då en entitet som staten legitimeras? Varför har en stor sammanslutning människor rätten att med tvångsutövning kränka självägarskapet om enskilda människor inte har det?
För att besvara dessa frågor behöver vi först och främst undersöka ursprunget av människans självägande. När John Locke presenterade idén om individens okränkbara rättigheter argumenterade han för att de var av Gud givna. En sådan förklaring är dock allt för mycket av intellektuell snabbmat för att godtas utan eftertanke. Det går att helt bortse från Gud i Lockes resonemang och hitta centrala byggstenar till en sekulär motivation av människans rättigheter. Vid läsningen av Two Treatises on Government framgår det tydligt att Gud inte är central i Lockes resonemang – utan människans natur. Locke beskriver utförligt hur Gud skapade människan som en rationell varelse – någon som kunde förändra världen runt omkring sig för att uppnå materiell förbättring. Som sagt ger Locke endast läsaren byggstenarna till en motivering av människans rättigheter, att enbart påstå att det ligger i människans natur att hon är kapabel att förändra världen runt omkring sig för materiell förbättring räcker inte.
Dessa byggstenar användes sedermera av både Ludwig von Mises och Ayn Rand. Det centrala är inte att vi människor är kapabla att förändra världen – utan varför vi gör det. Det som skiljer oss människor från djuren och andra levande organismer är att vi har förmågan att formulera abstrakta tankar och idéer som går utanför vår biologiska hårdvara. Varje människa formulerar sina egna personliga mål och ideal som gör just hennes liv värt att leva. Människan är helt enkelt kapabel att skapa mening ur det meningslöst universum. Det är just detta som är grunden i hela människans natur men det är också genom formuleringen av sina egna personliga mål och strävandet efter att uppnå dessa som vi människor uppnår lycka. Utifrån det antagandet blir det per automatik fel att hindra människor från att sätta och uppnå sina mål. Det blir fel att utöva tvång mot andra människor. Just antagandet att tvångsutövning är fel är som bekant grunden för den negativa friheten.
Det är just här som de klassiskt liberala filosoferna ofta stannar i sina resonemang, trots att det finns en byggsten kvar att motivera i form äganderätten. Den ovanstående härledningen om varför tvångsutövning är fel ger enbart svaret på varför det är fel att med tvång ta någons egendom. Den ger över huvud taget inte svar på de mer djupgående frågan om hur själva ägandet i sig uppstår. Lockes förklaring är att ägande uppstår när människan blandar sitt arbete med ett oägt objekt. Det enkla påståendet har sedan oftast tagits för givet när andra liberala tänkare spunnit vidare på och utvecklat John Lockes teorier. Frågan kräver mycket mer plats och diskussion, men bara för att slutföra mitt resonemang om grunden till självägarskapet vill jag med några rader nyansera Lockes påstående.
Grunden till den negativa friheten – det att vi människor kan skapa vår egen mening genom att sätta och sträva efter att uppnå våra mål – är skapandet och bytandet av ägande verktyget för att göra just detta. Oavsett vad ditt personliga mål handlar om, oavsett om det är att åka på en fotbollsresa eller lägga händerna på den senaste Teslamodellen, så börjar resan mot det målet genom värdeskapande. Värdeskapandet kan ta sig i uttryck av att stå i kassan på McDonald’s eller genom att uppfinna en helt ny produkt. Nästa steg i processen är att byta det skapade värdet med andra människor på en fri marknad för att steg för steg ta sig närmare det uppsatta målet. Det centrala är skapandet – att en människa använder sin rationalitet för att förändra ett objekt och ge det ett nyvunnet värde. Grunden till allt ägande är alltså att en individ inkorporerar ett objekt eller en idé i sin personliga målsättning och sedan förändrar objektet eller idén för att skapa ett nyvunnet värde.
Efter att ytligt undersökt grunden till självägarskapet är det nu dags att svara på den ursprungligt ställda frågan om statens existens kan motiveras om man utgår från att människans självägarskap är en objektiv sanning.
Något som är säkert är att statens själva existens kränker självägarskapet. Staten upprätthåller sitt våldsmonopol genom att varje månad med tvång och hot om våld ta människors egendom. Anarkister brukar vila sin övertygelse på just det kraftfulla påståendet och hävdar därmed att statens existens inte är legitim. Liberalers reflexmässiga motargument grundar sig i påståendet att en stat garanterar självägarskapet bättre än vad olika sammanslutningar och organisationer skulle göra i en anarkistisk värld. De båda lägren utgår från två olika synsätt. Anarkister utgår från att självägarskapet sätter direkta restriktioner på människors handlande och att varje aktion som kränker självägarskapet är omoralisk. Liberaler å andra sidan utgår i stället från en slutmålsprincip där garanterandet av självägarskapet hos varje individ är det viktiga och för att uppnå det slutmålet kan det krävas en rättighetskränkning.
Vilket perspektiv är då det rätta? Jag är av åsikten att eftersom självägarskapet grundar sig i den objektiva verkligheten – eftersom varje människas natur också måste realiseras. Om man tror på det mänskliga självägarskapet måste man också sträva efter ett samhälle där det tillfaller så många som möjligt. Det blir mer av ett empiriskt perspektiv där den självklara frågan blir om ett statslöst samhälle realiserar människans rättigheter bättre än en stat skulle göra. För att besvara den frågan måste en jämförelse göras med först det självständiga livet i ett anarkistiskt tillstånd och sedan de statsliknande institutioner som uppkommer i ett anarkistiskt tillstånd för att se vilket samhällssystem som bäst garanterar människans rättigheter.
För att börja med livet i ett anarkistiskt tillstånd är en sådan tillvaro högst osäker då det enbart är upp till människor själva att garantera sina egna rättigheter, vilket långt ifrån alla är kapabla att göra. Risken finns alltid att en persons egendom stjäls eller att personens liv sätts i fara utan att personen i fråga har en rättsstats skydd att falla tillbaka på. Dock behöver människor inte leva helt isolerat i anarkin. Det finns möjligheten att bilda statsliknande institutioner i form av skyddsammanslutningar som baseras på frivillighet och inte på tvång. I och med sådana sammanslutningar kan människans rättigheter garanteras med större säkerhet än om varje individ lever i isolering. System likt dessa medför dock helt andra problem.
Den som kanske resonerat mest kring detta är Robert Nozick. I Anarki, stat och utopi undersöker den amerikanska filosofen utförligt vilka fördelar respektive nackdelar skyddssammanslutningar i anarkin medför. Det största problemet som Nozick lyfter är att skyddsamanslutningar i anarkin inte har det slutgitlitaga ordet i rättsprocesser eller våldsmonopol. Det betyder exempelvis att om två individer som tillhör olika sammanslutningar råkar i konflikt med varandra kommer även de båda sammanslutningarna som individerna tillhör att göra det. En konflikt som från början berörde enbart två personer riskerar därmed att dra in hundratals eller tusentals individer.
Det är just på grund av den ständiga konfliktrisk som finns i anarkin, antingen mellan individer själva eller olika skyddssammanslutningar, som staten behövs. Det behövs en institution som har ett våldsmonopol och det slutgiltiga ordet i rättsprocesser för att människans självägande ska kunna garanteras med säkerhet. Avslutningsvis bör det även förtydligas att detta statliga syfte aldrig får utvidgas. Det centrala i detta resonemang om statens legitimitet är att självägarskapet behöver försvaras. Med det i beaktande får staten aldrig ägna sig åt någonting annat då den i stället för att försvara självägarskapet skulle kränka det.
