I augusti var det femtio år sedan Sovjetimperiets krigsmakter invaderade Tjeckoslovakien för att slå ned landets liberaliseringsrörelse. Ordförande emeritus tillika tidigare redaktör för Svensk Linje Carl Bildt skrev efter invasionen om utvecklingen bakom järnridån. Texten finns åter publicerad nedan.
Genom Europas hjärta slingrar sig ännu idag den järnridå som delar vår kontinent i två hälfter, den ena orienterad mot USA och dess ekonomi och den andra mer eller mindre frivilligt orienterad mot Sovjet och dess ekonomiska och politiska system.
Talet om stormakternas intressesfärer har fått förnyad aktualitet efter warszawapaktsländernas intervention i Tjeckoslovakien, och alla stormaktsrepresentanters dementier till trots (Dean Rusk: test are absurd accusations Without a stred of truth) är det uppenbart att de finns – mer eller mindre fast reglerade.
Östeuropa har kommit att tillhöra det sovjetiska maktblocket, men detta till trots är de länder vi brukar sammanfatta under beteckningen Östeuropa en del av Europa minst lika mycket som de länder vi vanligtvis samarbetar med. Våra historiska band med t ex Polen är långt intimare än våra historiska förbindelser med Tyskland och våra relationer med Tjeckoslovakien har under långa tider var betydligt fullare än våra kontakter med t ex Italien.
Detta till trots tycks dessa och Östeuropas övriga länder ha sjunkit i glömska hos det svenska folket och de skräniga opinionsbildarna, om man undantar den renässans Östeuropaintresset får vid tillfällen som Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.
Ett ökat intresse för Östeuropa och dess problem vore ett välkommet inslag i svensk utrikesdebatt, inte minst därför att dessa problem ligger oss nära, ibland farligt nära.
Den fysiska och psykiska Berlinmur som i dag skärmar av oss från framförallt Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien och Ungern måste rivas, och våra kontakter med dessa länder intensifieras så långt detta över huvud taget är möjligt.
Vi måste se över taggtråden och vi måste inse att Östeuropa inte bara är taggtråd, stridsvagnar och minfält, även om dessa är nog så tragiska inslag i bilden av de s k folkdemokratierna. Femtiotalets polis- och terrorstater har i betydande om än inte fullständig utsträckning försvunnit och liberaliseringen och demokratiseringen bakom järnridån går sakta men säkert framåt – även om framsteget fast inte är så spektakulär som de i Tjeckoslovakien denna vår.
Det måste vara vår uppgift att hjälpa de östeuropeiska folken att göra sig fria från det folk som proletariatets diktatur innebär. Under det kalla krigets år var strävan från västs håll att isolera öst till varje pris, men som i så många andra fall blev verkan den omvända – diktaturerna stärkte sig och utvecklingen mot det bättre stannade upp. Det kalla kriget var i detta som i många andra avseenden ett misstag – ett misstag som inte får upprepas.
Östtyskland styrs i dag av den enda kvarvarande av det gamla stalinistiska ledarskiktet, och är kanske det land som har längst väg att vandra, även om det ekonomiska klimatet där är friare än i de flesta andra socialistiska stater – en det av företaget är fortfarande i privata händer något som är otänkbart i t ex Tjeckoslovakien.
I Polen finns en stark opposition bland studenter och intellektuella, men utrensningar av ’’sionist’’-element har säkert gjort sitt till för att ett tag framåt dämpa de oppositionella strömningar som kom så klart i dagen under studentrevolten i mars i Warszawa.
Tjeckoslovakien går en mörkare framtid till mötes, om än ljusare än den man hade att se fram mot vid samma tid för ett år sedan. Normaliseringen kommer att föra utvecklingen tillbaka, men det är inte osannolikt att Tjeckoslovakien kommer att behålla sin position som den nation där liberaliseringen kommit längst.
Den ungerska staten är fortfarande tvungen att som en pinsam påminnelse om händelserna 1956 betala av vad ryssarnas ingripande kostade, och säkert drog många ungrare den tragiska parallellen mellan Ungern och Tjeckoslovakien. Jonas Kadar, som installerades av de sovjetiska pansardivisionerna 1956, sitter fortfarande kvar, och såväl den ekonomiska som den politiska liberaliseringen går framåt i Ungern. På vissa områden är friheten i Ungern t o m större än vad den är i Tjeckoslovakien.
Frihet, självständighet och suveränitet var de slagord som hördes på Prags gator under demokratiseringsprocessens dagar, och det är väl i dessa tre ord som de östeuropeiska folkens strävanden kan sammanfattas. Man vill ha en demokrati – men en demokrati inom ramen för socialismen.
