Rättighetstanken har varit framgångsrik i den liberala idétraditionen. Men på hur stark grund vilar egentligen människans okränkbara rättigheter? Finns det något alternativ att bygga en liberal politisk teori på? Dessa är frågorna som Geijerska studentföreningens ordförande emeritus (2021 – 2022) Rutger Brattström försöker besvara med denna text.
Som bekant för Linjens läsare lade John Locke fram idén om människans naturliga rättigheter: rättigheter människan innehar som föregår ett socialt kontrakt och som inte kan avtalas bort. Statens uppgift är, enligt Locke, att försvara dessa rättigheter. Rättighetskonceptet har ända sedan dess varit en integral del av det liberala tankegodset och var en central del i 1700-talets revolutioner. Tanken om människans okränkbara värde har varit så stark att till och med marxistiska tänkare har formulerat skyldigheter i skruden ”positiva rättigheter”. Idag motiveras förkastandet av de mest förargliga regimer, såsom de i Kina eller Qatar, inte med att de bygger koncentrationsläger eller låter gästarbetare arbeta sig till döds. Nej, det värsta är att de bryter mot de mänskliga rättigheterna, den arbiträra lista som FN fastslog 1948.
Men oavsett vilken lista man väljer så återstår samma problem: varifrån kommer dessa rättigheter? Locke ansåg att de följde från det så kallade självägarskapet som människan givits av Gud genom skapelsen. Men vad är självägarskapet? Locke ägnar den första av sina två avhandlingar om styrelseskicket åt att, i polemik mot den samtida filosofen Robert Filmer, utröna innebörden av 1 MOS 1:26-30, då Gud ger Adam (och kanske Eva) rätten att ”Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden”. (1 Mos 1:28) Lockes slutsats är att alla människor, i egenskap av arvtagare till Adam, äger sig själva och ingen har suveränitet över någon annan.
Idag är det vanligare att basera rättigheterna på konceptet ”mänsklighet”. Ett exempel på hur det argumentet framställs presenteras av den italienske filosofen Vittorio Possenti i inledningen till en jubileumsskrift till FN:s mänskliga rättigheters 70-årsdag.
“As a philosophical realist, I believe that human reason for the essential does not found anything at all, but rather recognizes something. Even if the difference seems subtle, one thing is to produce a foundation of human rights, another is to look for their justification, considered already present in reality and in human being. For this reason, I would prefer to speak about the justification of human rights. In my opinion, their best justification is to be found in the conception of human being, seen not only as part of animal and bodily life and not even as a mere crossroad of social relationships. This means that a constant human nature exists and it is identified by a specific ontological difference which is the reason why humans differ from animals and have a special ontological and axiological value.” (Metaphysics of Human Rights 1948-2018. On the Occasion of the 70th Anniversary of the UDHR. s. 30)
Enligt Possenti finns det en metafysisk gnista i människor som gör oss till speciella bärare av rättigheter. Vår blotta existens är grunden till dessa värdena och ingen kan ta de ifrån oss.
Ett annat alternativ för att motivera rättigheterna finner vi i utilitarismen. Anledningen till att människor ska ges en specifik kollektion av rättigheter är att det kommer maximera mängden lycka/njutning/välfärd i samhället. Oavsett vad som ska maximeras tvingas utilitaristen dock göra ett godtyckligt metafysiskt påstående om vad som är “bäst” och rättigheterna kommer sedan i andra hand.
Ytterligare ett alternativ är att grunda rättigheterna i det mänskliga intellektet. På grund av att vi är självmedvetande tänkande varelser innehar vi särskilda rättigheter. Dock är kopplingen mellan det faktiska intellektet och de abstrakta rättigheterna långt ifrån självklar. Utgångspunkten tenderar att skapa problematiska gränsdragningar såsom: förlorar en hjärndöd sina rättigheter? Vid vilken ålder är man intelligent nog att ha rättigheter? Har utvecklingsstörda några rättigheter alls? Vilka andra djur är intelligenta nog att ha rättigheter? Hur man än gör så kommer man med denna ståndpunkt att tvingas dra en godtycklig gräns för vad som är ”intelligent nog”.
Hur ska en sekulär människa ta ställning till detta? Varifrån kommer dessa rättigheter om de inte är givna av Gud, och hur ska man förhålla sig till dem om man inte är lagd att tro på platonistiska idévärldar, att människan ”har en speciell essens” och har en skeptisk inställning till att det över huvud taget finns något som är värt att maximera? Vägen framåt bör vara att förkasta idén om människans rättigheter och börja bygga sina politiska idéer på en annan grund. I denna text kommer jag att utgå från existentialismen och försöka bygga ett politiskt ramverk för mellanmänsklig interaktion.
Den existentialistiska idétraditionen grundar sig i livets meningslöshet, subjektivitet och absurditet. Enligt existentialisterna har vi människor kastats in i en värld och tvingats att existera – våra upplevelser och vår förståelse av världen är intvingade i den biologiska mall vi är födda i.
Många existentialister bygger sin filosofi på den existentiella krisen, känslan som uppstår då man begrundar meningslösheten i sin egen existens. Den kan uppstå då vi tänker på döden, på vår obetydlighet i det oändliga universumet eller då vi ifrågasätter den fria viljan. Känslan av att livet är meningslöst och att vi inte kommer få någon förklaring till varför vi är här; känslan som kommer från insikten att det enda vi kan vara säkra på är vår egen existens. Kierkegaard kallar den känslan ångest, Sartre för äckel och Camus talar om förnimmelsen av det absurda.
Efter insikten om att vi i första hand existerar, och att allt annat kommer i andra hand, kan vi börja bygga någon form av mening. Basen i vårt meningsskapande blir, i Sartres ord, att ”existensen föregår essensen.” (Sartre, Jean-Paul (1964). Existensen är en humanism. Aldusböckerna A116. Översättning av Arne Häggqvist. Bonniers) Att tillskriva människan rättigheter hon föds med är att göra det motsatta. Människan som idé fanns inte förrän människan blev medveten om sin egen existens; idén om universella rättigheter fanns inte förrän hon började lura sig själv att det fanns något mer.
Hur hittar man då någon mening i denna värld? Svaren är lika många som det finns existentialister. Kierkegaard menar att vi måste tro, inte på grund av att det nödvändigtvis finns någon Gud, utan för tron är det enda som kan ge oss tröst och bot mot vår ångest. Nietzsche finner i människan en vilja till makt, en drivkraft att forma världen efter sin önskan och det är genom denna strävan vi kan få något att leva för. Camus begrundar det absurda i vår existens där låsningen till vår subjektivitet är det enda objektiva vi har. Vi är alla ensamma öar av medvetande men i flykt från vår ensamhet söker vi gemensamma myter och meningar utanför oss, något som är dömt att misslyckas. Det enda sättet att verkligen leva är att revoltera mot meningslösheten, det absurda, att acceptera att det inte finns något utanför vår egen existens, inga mätbara värden, och vara lycklig ändå. Att välja att inte begå självmord och leva, trots att vi inte har något att leva för om vi inte skapar det själva. Att nära ett hopp om att det ändå skulle finnas något utanför oss som kan skänka oss mening är, enligt Camus, att begå ”filosofiskt självmord”. Det filosofiska självmordet kan ta sig i uttryck som en irrationell tro på objektiva sanningar, vilket är ett försök att slippa hitta lyckan själv. Det kan också komma i formen av eskapism, undvikandet av den existentiella krisen genom att hänge sig fullständigt åt saker som man, när man tänker efter, egentligen inte anser vara värdefulla såsom arbete eller tv-serier.
En anledning till att människan söker efter sanningar och mening utanför sig själv är enligt Sartre att vi vill undslippa ansvaret över oss själva och vår lycka. Han menar att livet är ett tillstånd av ”radikal frihet” det vill säga ett tillstånd av totalt ansvar över våra handlingar men också under ett tvång att välja. Att inte göra någonting är också ett val. När vi motiverar för oss själva varför vi gjorde eller inte gjorde något med ”att vi var tvungna på grund av…” är vi intellektuellt oärliga mot oss själva och ägnar oss åt självbedrägeri. Självbedrägeriet är bekvämt då vi undgår vårt ansvar, men genom att inbilla oss att det finns saker utanför vår existens som styr oss hindrar vi också oss själva att bygga vår egen subjektiva mening. Att tänka att det finns en uppsättning rättigheter som behöver upprätthållas för allas bästa är en form av självbedrägeri.
Hittills har vi bara talat om hur man som människa ska förhålla sig till sin egen existens, men målet med denna text är att undersöka vad som händer när andras existens kommer in i bilden. Det politiska tänkandet har genom historien sökt och formulerat ett ändlöst antal principer för mellanmänskliga förehavanden och existentialister har anslutit sig till att alla möjliga sorters politiska system. Sartre stod in i det längsta bakom det Sovjetiska projektet, Heidegger stöttade Naziregimen i Tyskland och Camus förespråkade anarko-syndikalism. Jag kommer inte att redogöra för hur den gemensamma utgångspunkten kunde leda till så olika slutsatser, men låt oss snabbt konstatera att den existentialistiska filosofin knappast haft stora framgångar på den politiska arenan. Det är i sig förståeligt då utgångspunkten är individen själv och dess strävan att förstå världen omkring oss, men om vi kan inse att det är helt upp till oss själva att göra livet värt att leva så borde vi också kunna komma överens om vissa gemensamma principer för att möjliggöra detta.
Vår utgångspunkt är som sagt att existensen föregår essensen. Vi kan inte säga att det finns något allmänmänskligt som är objektivt gott utan det står varje individ fritt att finna vilka delar av existensen de uppskattar. Som individ kan vi enbart utgå från vad som gör oss lyckliga, och insikten om att vi kanske inte upptäckt allt som finns att upptäcka. Eftersom vi inte ens själva från början insett vad vi vill göra med våra liv kan vi inte utgå från att någon annan ska förstå, och likaså kan vi inte förstå vad andra är ute efter.
Friedrich Hayek hade troligen protesterat högljutt om han blivit kallad absurdist, men viss insikt om livets absurditet hade han då han formulerade ”informationsproblemet”. Enligt Hayek är samhället alldeles för komplext för att vi ska kunna förstå det. Enbart individen kan förstå och lösa individens problem, samma slutsats som vi kommit till ovan. Vi kan inte på förhand veta vad individer kommer vilja göra med sina liv utan att fråga människorna varför varje statligt ingrepp kan förhindra människor från att leva det liv de vill leva. Detta ledde Hayek till att förorda att samhället bör vara tillåtande för så många olika sätt som möjligt att leva. Man kan dock kritisera Hayek för att inte löpa linan ut då han också argumenterade för trygga sociala skyddsnät, ett ingrepp i hans älskade frihet, för att försvara just friheten. (Se kapitlet ”Trygghet och frihet” i Vägen till träldom.) Nej, vi kan inte utgå från att trygghet är något som alla människor vill ha, vi har ju nyss konstaterat att vi ska låta individerna själva ta de besluten. Några svepande gyllene regler eller kategoriska imperativ kommer alltså inte att hjälpa oss, det enda vi kan göra för att våra ensamma öar av medvetande ska förstå varandra är att kommunicera. Först när vi kommit överens med en annan människa om någonting kan vi vara säkra på att vi förstått varandra, grunden för den mänskliga samexistensen blir avtalet. Problemet med avtal är dock att de överenskomna i en stund, men i många fall genomförs i en annan. Viljan att genomföra avtalet kan ha förändrats under tiden, men förändringar i rumtiden förändrar inte faktumet att vid avtalets ingång var två människor överens om något de båda fann meningsfullt. Alla människor som lever i samröre med andra kommer ha behov av att upprätthålla dessa avtal. Avtalen kan anses meningsfulla eftersom de kan härledas från människors meningsskapande, och i nästa steg får även tjänsten att upprätthålla avtalen mening. Denna tjänst, som alltså är meningsfull för alla människor som interagerar med andra, bör därmed tillhandahållas av en organisation i tjänst för samtliga människor, staten.
En viktig fråga som kvarstår är vad människorna behöver avtala om. I teorin kan man såklart leva ett avskilt liv, sköta sig själv och aldrig interagera med andra, varpå man aldrig heller behöver förstå andra. När människor vill leva tillsammans behöver de dock kommunicera med varandra. Är det moraliskt fel att göra precis som man vill utan hänsyn till andra? Självfallet inte, men det är inte heller rationellt eller praktiskt. Om vi ska klara av att leva tillsammans kommer vi att behöva komma överens med andra om saker och ting och de som inte kan göra det kommer antingen lära sig den förmågan illa kvick, eller finna sig i att inte interagera med andra. I och med att avtalet är medlet som individerna använder sig av för att bygga meningsfulla saker med andra är det också rättfärdigat för staten att värna om möjligheten för alla att ingå avtal med varandra. Det innebär att staten bör bekämpa monopol och andra osunda marknadsstrukturer men också andra företeelser som försätter människor i situationer som förhindrar de att ingå avtal såsom olika former tvång. Resultatet blir en av icke-aggressionsprincip som möjliggör för människorna att fritt avtala om allt de finner meningsfullt.
Finns det då något mer som staten kan göra än att upprätthålla de avtalen och försvara möjligheten att ingå dem? Ja, men bara om alla människor skulle ingå avtal om även detta. Genom att lära av historien kan man dra slutsatsen att en stor andel av befolkningen gärna skulle sluta ett gemensamt avtal gällande att enbart staten ska kunna bruka våld. För den sakens skull är det inte, som Nozick hävdar, rätt för staten att sträcka ut sitt våldsmonopol över de som inte är villiga att ingå detta avtal. På den samhälleliga nivån kan inga individers meningssökande, individuellt eller kollektivt, ställas framför en annan individs. I grund och botten är ju den mänskliga existensen meningslös, och att prioritera mellan olika individer är logiskt ogrundat.
Som studentförbundet brukar sjunga ”vi ska sluta tvinga människor, låta alla välja själv”.
