Få begrepp är så luddigt mångtydiga som makt. Ändå slänger vi det omkring oss dagligen, inte minst i det politiska samtalet, i tron att alla andra menar ungefär samma sak som vi själva. Att vara politiskt aktiv, och hysa politiska åsikter, inbegriper att ha formulerat någon form av maktanalys – en bild av vilka maktanspråk som är legitima, vilken sorts maktutövning som är rättfärdig och önskvärd, när makt egentligen blir ett problem, och hur sådana problem bör hanteras när de uppstår.
Själva termen makt kan användas både i relation till konkret handling – att utöva makt – och i relation till abstrakt potential. Den kan avse antingen en relation mellan subjekt och objekt, där person A har makt att påverka person B:s handlingar, tankar eller livssituation, eller person A:s självständiga möjlighet att styra sina egna handlingar och sin egen situation. Även i den senare bemärkelsen kan begreppet göras relationellt genom att person A:s makt att påverka kontrasteras mot person B:s dito, ofta i syfte att belysa en ojämlikhet.
Statens och det offentligas makt är konkret, påtaglig och svårundkomlig, och det är i regel där en borgerlig maktkritik tar sin början. Staten har makt att förmå sina undersåtar att utföra vissa handlingar och avstå från andra under hot om ofrånkomliga ekonomiska sanktioner, frihetsberövande och ytterst direkt våld. Denna sorts makt är intimt förbunden med begreppet tvång – att genom hot om repressalier förmå en människa att handla i strid med den egna viljan i övrigt. Att staten hotar med att medelst fysiskt våld hämta dig från ditt hem och spärra in dig om du inte betalar skatt på rätt sätt är ett enkelt exempel på sådan ”hård” maktutövning.
Givetvis kan invändningen resas att du fortfarande tekniskt sett har ett val. Men att en annan aktör medvetet begränsar dina reella valmöjligheter till antalet, och därmed placerar dig i en situation där du nödgas välja mellan pest och kolera, faller inom ramen för vad som i allmänt språkbruk benämns tvång. Uttryckt på studentborgerligt fackspråk innebär denna typ av maktutövning genom tvång en målmedveten inskränkning av individens negativa frihet. I denna politiska genremålning är offentlig maktutövning och individens frihet varandras dödsfiender.
Men all makt är inte politisk. Om det i liberalismens kärna finns en skepsis mot maktkoncentration och allt tvång måste rättfärdigas moraliskt, kan man på liberal grund problematisera även icke-offentliga maktstrukturer? Rimligen är det inte omöjligt. Det går att tänka sig situationer där en aktör – en individ, en religiös sammanslutning av individer, ett multinationellt bolag – på liknande sätt genom olika typer av hot om sanktioner begränsar en individs valmöjligheter. Vissa sådana fall lagförs i dag som hotbrott av olika slag – tänk rån, utpressning, övergrepp i rättssak, våldtäkt. Detta är otillbörlig maktutövning som genom tvång kränker en individs negativa fri- och rättigheter, utan att förövaren är en representant för den offentliga makten. Men var drar man gränsen?
»All makt är inte politisk. Om det i liberalismens kärna finns en skepsis mot maktkoncentration och allt tvång måste rättfärdigas moraliskt, kan man rimligen problematisera även icke-offentliga maktstrukturer på liberal grund. Var slutar man?«
Hedersförtryck är en känslig men viktig fråga i sammanhanget. Kvarterets moralpolis underförstådda hot om kännbara repressalier från familj eller klan, och i värsta fall våld med dödligt utgång, kan begränsa en individs handlingsmöjligheter till ett fåtal, varav ingen är i linje med individens självständiga intressen. De grövre formerna av denna sorts tvång bör ses som en maktutövning som är materiellt jämförbar med den statliga, och detta utan statens illusion av samtycke eller demokratisk förankring. Men alla fall är inte lika enkla.
Begreppet egenmakt är långt ifrån lika självklart i en borgerlig referensram, och tangerar närmast den så kallade positiva friheten – friheten som möjlighet att. En aktörs inflytande över annan kan variera i grad, från uppenbart tvång till indirekta ramar och uppmuntrande pekpinnar. Att din chef inte betalar dig så mycket i lön att du kan äta rysk kaviar tre gånger om dagen påverkar onekligen hur ditt liv ser ut, men är knappast en inskränkning av din frihet i en meningsfull bemärkelse. Att dina föräldrar bara går i borgen för ditt första bostadslån om du väljer att läsa till läkare är en kravställning, men knappast mer än en fullt rimlig avtalsförhandling. Däremot är det inte nödvändigtvis lika självklart försvarbart att det sprids elaka rykten om din kompetens om du vägrar en överordnad en sexuell tjänst. När blir tvång egentligen tvång?
»Har du rätt att slippa bli räknad på? Hur mycket är din integritet värd, och spelar det någon roll om du aldrig ges möjligheten att köpa tillbaka den?«
Ett annat ämne som blir allt mer relevant är fenomenet övervakning och integritet. Kan information vara makt? Svaret är ofrånkomligen ja. Kan vi i så fall rättfärdiga begränsningar av hur olika aktörer får sammanställa och använda stora mängder, eller måste vi lära oss svälja det? Var går den betydelsebärande gränsen mellan offentliga register och storskaliga sammanställningar av data på den privata marknaden? Mellan ett social credit system enligt kinesisk modell, och en marknad där din arbetsgivare kan köpa din minsta onlinesökning utan ditt medgivande? Har du rätt att slippa bli räknad på? Hur mycket är din integritet värd, och spelar det någon roll om du aldrig ges möjligheten att köpa tillbaka den? Här har Svensk Linje fler frågor än svar.
Givetvis är det förrädiskt att försöka stävja en sorts maktutövning genom att mobilisera en annan. Det är framför allt här vänsterns, och ofta även socialliberalismens, maktkritik slår fel. Den statsindividualistiska ivern att befria individen från familj, marknad, sammanhang och ytterst henne själv driver henne i stället i klorna på staten. Vi vill tro att det går att föra en maktskeptisk diskussion utan att fördenskull mobilisera den statliga tvångsmakten i syfte att slå alla konkurrerande maktstrukturer i spillror.
Den fria individen är aldrig helt fri, och det kanske måste få vara så. Likväl är den komplexa dragkampen mellan den enes makt och den andres frihet värd att utforska, oavsett vilka slutsatserna blir. Att vänsterns maktkritik är entusiastisk hela vägen utför det deterministiska stupet får inte förmå högern att blint fly fältet. Vi vet trots allt bättre än att reducera allt till politik.
