Friheten nödgar valfrihet. Men friheten behöver också valfrihet. Utan valfriheten finns det ingen frihet att tala om. Därav, om ökad frihet är det överordnade politiska målet för liberalt sinnade utövare måste främjandet, och även värnandet, av varje individs valfrihet vara centralt. Om valfriheten för människor begränsas, till förmån för något statligt system eller för ett annat överordnat politiskt mål, är det ett svek mot den individuella friheten.
Detta kan tyckas självklart. Närmast att skriva på näsan på människor som redan är medveten om det. Varför skriva en text om det här ämnet i Sveriges enda klassiskt liberala magasin? Därför att det nya hotet emot valfriheten inom exempelvis offentliga tjänster kommer inifrån borgerligheten själv. Att kollektivistiska partier inte värnar, eller till och med aktivt motarbetar, valfrihet är inget nytt under solen. Att människor själva får välja utövare av offentliga välfärdstjänster, eller har för mycket fria val i livet över huvudtaget, gör samhället mer mindre planerbart. Svårare att planera för den kollektiva nyttan, för diverse gruppers bästa det vill säga. Valfriheten försvårar möjligheten för sociala ingenjörer att få ett planerbart resultat, som de hade budgeterat för vid början av verksamhetsåret.
Men när liberalt sinnade människor sviker människors rätt till självbestämmande och valfrihet beror det oftast på att något annat överordnat politiskt mål än frihet har anammats. Månde det vara för opinionsframgångar eller för socioekonomiskt utjämnad jämlikhet eller någon särskilt form av rättvisa, till exempel att lika utfall är det eftersträvansvärda.
Självförtroendet från tiden med, och insikterna tillskansade av de goda segrarna genomdrivna av, de tidigare borgerliga regeringarna tycks blekna när andra frågor och utmaningar hamnar högst upp på den dagspolitiska agendan i Sverige. Säkerhetshot, klimathot, utanförskap, coronapandemi utmanar samhället och måste lösas, men motelden kan inte vara att dra i alla spakar – även dem som begränsar individers mest grundläggande friheter – och hoppas att de fixar problemen. Lösningen stavas inte mer statliga lösningar som ska administreras av sociala ingenjörer, fast nya och bättre efter ett maktskifte.
Problem med skolan, sjukvården, på arbetsmarknaden, med integrationen, utsläppen, energipriserna et cetera kommer inte att långsiktigt lösas med en större och starkare stat med längre armar som har fingrar i alla burkar. Människors inneboende kraft behöver släppas loss, kreativiteten få flöda och friheten samt självbestämmandet maximeras. Statens roll bör vara att ge människorna tillbaka makt över sina liv, facilitera valfrihet inom de offentliga systemen och i övrigt dra sig tillbaka från inblandning i stora delar av de flesta människors liv. Detta är inte för att förespråka att staten bör avskaffas, men det finns en övertro på dess möjligheter att lösa de problem som står vid dörren.
Det är särskilt viktigt för borgerligheten att inte tappa bort sig själv gällande försvaret av valfriheten. Den går inte att sättas på undantag för en stund, utan den måste alltid erövras för alla människor.
Frihetsreformer för 2020-talet i Sverige bör handla om främja frihet och valfrihet, att avskaffa statliga monopol och att begränsa statens inblandning i ekonomin och på den fria marknaden. Inte att falla för frestelsen att försöka sätta några illa konstruerade och flummiga rättviseideal före varje individs frihet för att vinna opinionsstöd. Inom frågorna rörande svenskarnas valfrihet finns det mer att önska av varje borgerligt parti.
