För politiken måste individen stå i centrum. Varje statligt system och varje reform måste ha detta perspektiv som grund; människan är projektet. Något fördjupat betyder detta att politik bör handla om att människor – varje individ – kan leva det bästa liv de kan, inte om att värna det stora systemen eller att en viss grupps intressen. Vi liberaler tolkar just detta ”bästa liv” som något som måste definieras individuellt och inte av staten, något kollektivt värde eller av någon annan person. Det betyder därav att frihet är det viktigaste värdet för politiken. Det är friheten som ger varje person möjlighet och rätt att bestämma själv över sitt liv, det är genom självbestämmandet och frihet varje individ får möjligheten själva att staka ut sin egen väg och på så vis leva det ”bästa livet”.
Detta är också bottenplattan i de principerna kring ”social rörlighet”, som är temat för detta nummer. Det handlar om att människor ska ha fulla möjligheter att skapa sin egna liv och gå sin egen väg, utan att vara begränsade av sin bakgrund eller vissa opåverkbara attribut. Att kunna göra klassresor samt sociala och kulturella resor. Eller som Moderaternas tidigare partiordförande Anna Kinberg Batra uttryckte det i sitt sista sommartal år 2017: ”Det ska inte spela någon roll var du kommer ifrån, utan vart du är på väg.”
Social rörlighet är en politisk idé med rötter inom flera tankegods. Socialismen har klassresor, att personer ska kunna bryta gränserna av sin klasstillhörighet genom nit och slit, som en av sina bärande idéer. Men det bottnar i en materialistisk och kollektivistisk tanke, att människor tillhör olika grupper av klasser som baseras på ens socioekonomiska och materialistiska tillstånd. Även den så kallade ”Amerikanska drömmen” är en dröm om sociala resor; varje människa i USA ska kunna lyckas, bli framgångsrik och förmögen genom hårt arbete, kreativitet och risktagande. Det är också i grund och botten en materialistisk idé.
Välståndsökningar och materialistiska framsteg är förvisso inte oviktiga eller betydelselösa för individen, tvärtom är de snarare enormt viktiga. Men en fullt utvecklad social rörlighet, ur ett liberalt perspektiv, handlar mer om friheten att själv bestämma över sitt liv och leva det såsom man själv önskar. Inte i första hand att bli lyckosam inom en faktor som andra människor bestämt ska vara ett mått på framgång och lycka; exempelvis att rikedom är grunden för ett bra liv.
Kontentan är att social rörlighet bör handla rätten och möjligheten att forma sitt liv såsom man själv önskar det. Det kan handla om materialistiska målsättningar, men det kan också handla om andra kulturella, andliga och sociala resor. Det centrala är att självbestämmandet ligger hos varje individ. För att åstadkomma detta behöver politiken formateras så att den skapar förutsättningar för just detta. Liberalt sinnade politiker bör ha frihet för varje individ som det överordnade målet för sin gärning.
Det centrala är att självbestämmandet ligger hos varje individ.
I svensk politik finns det i det egentligen inget parti som har just frihet som den övergripande kappan för sin agenda. Perspektivet kan finnas där i enskilda politiska förslag eller enskilda reformer, men de är allt som oftast bara en del i en helhet som handlar om något annat mål. Jämlikhet, stabilitet, säkerhet, hållbarhet och så vidare. Dessa är inte motsatsord till frihet, men det går trots allt inte att sätta alla perspektiv i första ledet samtidigt. En politik orienterad mot frihet kan förvisso uppfylla dessa andra mål i samhället, men så länge inte frihet är det överordnade målet finns risken alltid att det underordnas i fall där det står i konflikt med exempelvis jämlikhet eller säkerhet.
En liberal svensk dröm skulle kunna formuleras som ett uppdrag att genom politiska reformer alltid maximera varje individs självbestämmande och frihet. Det vore något spännande för året 2022.
