Ida Wallinder är styrelseledamot i Centerstudenter Skåne och ledamot i Studentföreningen Ateneum. Hon gick Studentförbundets skribentutbildning våren 2021. Här skriver hon om efterhängsna socialpolitiska skygglappar.
Metylendioximetamfetamin, partydrog eller ecstasy. Kärt barn har många namn, och visst är MDMA just det – omtyckt av många. Det är en av de vanligaste rekreationella drogerna. Samtidigt är det omöjligt för brukare att veta om det är just MDMA. Utan testcentraler blir det inget annat än en etikett på ett okänt preparat. Att blint tro på att förbud får saker att försvinna är inget annat än naivt, men det är precis det som Sveriges narkotikapolitik baserats på.
Straff och förbud, det är två ord som sammanfattar Sveriges strategi för att komma till bukt med narkotikarelaterade problem. Följden blir prickar i register och i längden utanförskap. Istället för att hjälpa en av de mest marginaliserade grupperna visar staten sin kalla hand. Men tyvärr är inte utanförskap det värsta tänkbara. Förbuden som syftar till att få bort droger har nämligen en betydligt värre konsekvens. När narkotikan säljs på den svarta marknaden blir den bara farligare. Brukare kan omöjligt veta innehållet och drogerna blir mer potenta. Bara för några veckor sedan kom nyheten att det cannabis som säljs i Malmö blivit besprutat med glaspartiklar, allt för att langarna ska kunna tjäna mer.
De senaste åren har debatten om att legalisera cannabis och avkriminalisera eget bruk av narkotika vuxit sig större i Sverige. Att gängkriminaliteten frodas, skatteintäkter går förlorade och människor kommer till skada är argument som används av förespråkarna. Samtidigt lutar sig förbudssidan tillbaka på magkänslan. Det är förvisso inte konstigt. Medan de förstnämnda hämtar argument ur fakta finns det mycket litet sådant som bekräftar de sistnämndas magkänsla. Länder såsom Kanada, USA och Portugal har gått före och resultatet är tydligt. Vi behöver däremot inte blicka utåt för att se detta, Sverige har nämligen Europas högsta narkotikadödlighet per capita, en siffra som är fyra gånger större än EU:s medelvärde. Endast socialminister Lena Hallengren missar problemen vi har.
Vi måste våga jämföra nytta med kostnad av att förbjuda olika sorters narkotika. Detta har äntligen skett i cannabisdebatten, men det är också ensamt i sitt slag. Att det är först nu debatten rör sig framåt beror förmodligen på att cannabis blivit en mer etablerad del av vårt samhälle. Det är en sorglig insikt att skjutningarna i Malmö hade kunnat vara färre om narkotikapolitiken baserats på annat än beröringsskräck. Att inte gråta över spilld mjölk och glädjas åt att vi rör oss framåt i debatten känns nonchalant med tanke på de liv som berövats. Insikterna visar däremot en väg framåt. Om vi ska lyckas minska narkotikadödligheten måste vi framöver kunna diskutera effekterna av såväl droger som förbudet av dem, både på samhället och människan. Oavsett om de är etablerade eller ej.
Att inte gråta över spilld mjölk och glädjas åt att vi rör oss framåt i debatten känns nonchalant med tanke på de liv som berövats.
I Australien har en debatt om att legalisera och reglera MDMA, samt att flytta det från förteckningen som narkotika till medicin blossat upp. Där finns experter som föreslår att preparatet borde säljas över apoteksdisken. Australien har nämligen insett något Sverige inte har: förbud gör att droger blir farligare. Samtidigt som en legaliseringsdebatt pågår finns också läkemedelsföretag som utforskar MDMA som möjlig medicin mot olika psykiska sjukdomar, exempelvis PTSD. Med totalförbud blir droger inte bara farligare, vi riskerar också att missa samhällsnyttiga användningsområden.
Tidigare i år införde regeringen en nollvision mot narkotikadödlighet. Generellt tenderar nollvisioner att vara symbolpolitik, men i detta fall är det milt uttryckt. Lena Hallengren har nämligen sagt i media att hon inte skulle ändra uppfattning även om Folkhälsomyndigheten skulle föreslå en avkriminalisering i utredningen som pågår. Oviljan att lyssna på forskning är stor och oftast är det narkotikabrukare som får stå för notan. Vissa med livet som kostnad.
Om vi menar allvar med nollvisioner och faktiskt vill hjälpa snarare än straffa de som använder droger måste vi göra drastiska förändringar. Sveriges strategi de senaste decennierna har totalt misslyckats. Magkänsla och beröringsskräck måste lämna plats åt forskning och skademinimering. Att MDMA och annan narkotika ofta säljs under andra namn, att ignorera problemen eller tro på förbud gör varken att drogerna försvinner eller att de blir mindre populära. De blir endast farligare.
