Jonathan Stefansson är ekonomistudent och ordförande för Handelshögern. Här recenserar han Gimson’s Prime Ministers och Gimson’s Presidents.
I slutet av 2020 utsåg Politico Friedrich Merz, då kandidat i CDU:s partiledarval, till ”Tysklands Trump”. Under de senast fyra åren har sådana försök att identifiera varje lands motsvarighet till Donald Trump inte direkt varit svåra att hitta. Det vanligaste exemplet måste, delvis på grund av sitt utseende, emellertid vara Boris Johnson. Åsiktsmässigt skulle jag vilja hävda att denna jämförelse är svag, men det framförs ofta att båda ledarnas beteende är helt väsensskilt från deras respektive företrädare. Forna ledare skulle vända sig om i sina gravar om de såg hur deras ämbeten nu dras i smutsen.
Eller?
I den brittiska författaren och journalisten Andrew Gimsons böcker Gimson’s Prime Ministers respektive Gimson´s Presidents ges möjligheter att utveckla dessa tankar. På 300 sidor vardera ges koncisa biografier av alla USA:s presidenter och Storbritanniens premiärministrar med betoning på deras politiska karriärer. Tillsammans ger böckerna en god överblicksbild av hur dessa två länder, och deras val av ledare, utvecklats under de senaste 300 åren.
Biografiernas längd är anpassade till hur viktig ledaren i fråga var och en stor mängd underhållande anekdoter gör dem lätta att komma igenom. Författarens åsikter ges ibland en något stor plats, men detta görs på ett tydligt sätt och stör inte läsupplevelsen nämnvärt. Illustrationerna i början av varje kapitel är i sig väl värda läsarens uppmärksamhet.
Tydligast kan man se utvecklingen av ledarrollen i Storbritannien, där premiärministerposten har gått från att vara innehavd av adliga män utbildade på Eton till män med adliga släktband utbildade på Eton. Skämt åsido så ger Prime Ministers en intressant inblick i hur det brittiska styret långsamt utvecklas från någon typ av aristokrati, där kungen och adelns makt vida översteg makten hos den lilla delen av befolkning som fick rösta, till en modern demokrati. Med detta ökade också möjligheten för kvinnor och människor tillhörande andra samhällsklasser än adeln att göra politisk karriär. Om det dock skett en lika stor förändring av premiärministrars individuella egenskaper och personligheter är svårare att avgöra. Gimson hävdar åtminstone att kvalitéerna som krävs för ett lyckat premiärministerskap inte har ändrats, och att rollen bara gått från att vara en syndabock för kungen till en för folket. Underhuset lyfts också fram som en institution som omöjliggör valet av en premiärminister som inte kan vinna en majoritet av dess medlemmars gunst och uppträda på ett korrekt sätt inom dess salar. Innanför dessa institutionella gränser förefaller dock premiärministrar tjäna på att framstå som väsensskilda från den företrädare folket precis tröttnat på.
Denna tanke kan mycket väl appliceras på Boris Johnson, vars lite burdusa och humoristiska framtoning är raka motsatsen till den ordentliga och allvarliga Theresa May. Premiärministrar som använder humor och medvetet gör narr av sig själva är dock inte unika i brittisk historia. Harold Macmillan, Tory-ledare och premiärminister mellan 1957–1963, är det uppenbara exemplet och Gimson kallar honom den roligaste och mest ambitiösa premiärministern i brittisk historia.
En annan intressant detalj är att Macmillan ansåg att ”Toryism has always been a form of paternal socialism” och drev sitt parti därefter. Hayek dedikerade inte Road to Serfdom ”To the socialists of all parties” utan anledning. Här kan uppenbarligen paralleller dras till Socialdemokraternas dominans i svensk politik under efterkrigstiden. Visserligen fanns det alltid delar av borgerligheten som mer eller mindre stod upp för marknadsekonomin men konsensusen var stark även här. Ett intressant exempel på hur djupt detta gick kan fås i Svensk Linjes Jubelnummer 1962–1963. Där skriver tidgare redaktören Nils Andrén att landets tre stora ideologier, socialkonservatism, socialliberalism och socialdemokrati, nått principiell enighet om välfärdspolitik. Den genomgående ekonomiska linjen i numret är för övrigt att Högerpartiet för det mesta borde röra sig vänsterut.
Presidents ger på samma sätt en bild av det amerikanska politiska systemets utveckling. Till sin struktur har detta kanske inte ändrats lika mycket som det engelska, men utvecklingen av typen av människor som valts till president är desto mer intressant. Under stora delar av den amerikanska historien var presidentkandidaterna ofta en kompromiss mellan olika starka faktioner inom de två dominerande partierna. Detta möjliggjordes delvis genom att premiärvalen länge inte var mer än en rekommendation till partiets delegater som sedan valde efter eget behag. Under 1900-talet verkar detta blivit allt mindre populärt bland allmänheten, vilket kulminerade i reformation av primärvalsprocessen som skedde 1968 efter att Demokraterna valt en kandidat som inte ställt upp i ett enda primärval. Det är svårt att veta hur detta påverkade de primärval som följde, men det kan antas ha bidragit till valet av kandidater som George McGovern 1972 och, till någon mindre grad, Ronald Reagan 1980.
Det Trump först visade 2016 var dock hur primärvalets struktur möjliggjorde ett beteende som saknat motstycke i modern amerikansk politik. Det var inte främst hans åsikter, som förekommit bland tidigare kandidater, som stod ut, utan hur han framförde dem. Han identifierade korrekt att bilden av hur en president bör bete sig var viktigare för media och ”etablissemanget” än för hans gräsrötter, och partiets institutionella gränser var inte längre starka nog för att hindra honom. Att måla upp sig själv som anti-etablissemangskandidat underlättas också när man inte behöver vara rädd för att kritisera sitt eget parti.
För att hitta ett liknande exempel på en lyckad anti-etablissemangskandidat vars beteende skiljde sig radikalt från sina företrädare behöver man gå tillbaka till 1829 och Andrew Jackson. Vid denna tid var inte tvåpartisystemet speciellt utkristalliserat, och Jackson ställde inte upp som kandidat i ett etablerat parti, utan bildade partiet Demokraterna. Det fanns en ömsesidig avsky mellan honom och det politiska etablissemanget och han både ignorerade den Högsta domstolen och beskrev sina motståndare i ordalag som hade fått Donald Trump att rodna. Målet för hans kampanj var dock inte att ”drain the swamp” utan att ”cleanse the Augean stables of Washington”. (En pikant detalj värd att nämna är också att hans anhängare stormade Vita huset under hans installation som president.)
Sammantaget är det berättigat att beskriva Trump och Johnson som okonventionella ledare. Föga förvånande är det Trump som sticker ut mest relativt företrädarna, även om många av hans excesser inte helt saknar motstycke i landets historia. Boris Johnson är visserligen inte urtypen för en brittisk premiärminister, men hans stil kommer knappast bli ihågkommen som någon större historisk avvikelse. Att måla upp dessa två ledare som lika anmärkningsvärda är mycket svårt att motivera ur ett historiskt perspektiv. Däremot går det att argumentera för att en person som Boris Johnsons möjligen är så nära de tidigare nämnda institutionella gränserna tillåter en brittisk premiärminister att komma en ”brittisk Trump”.
