Peje Emilsson är entreprenör och grundare av Kreab, Demoskop, Kunskapsskolan och Silver Life. Han var redaktör för Svensk Linje år 1966–1969 och ordförande för Fria Moderata Studentförbundet år 1970–1972.
Innan benämningen Alliansen myntades definierades borgerligheten i Sverige oftast i förhållande till socialismen: de icke-socialistiska partierna. Inför några val användes begrepp som Rösta borgerligt! – men mestadels var det kring socialismen som allting kretsade – som hot eller löfte.
Under 1940-, 50- och 60-talen samlade socialdemokraterna 45–50 procent av väljarkåren i riksdagsvalen. Tillsammans med vänstern, som då hette Kommunisterna, var de i oavbruten majoritet. Under 1970- och 80-talen föll partiet ned till 40–45 procent, för att i valet 1991 för första gången hamna under 40 procent.
Riksdagsvalen 2010 och 2014 fick Socialdemokraterna 31 procent. Nu i juni 2018 hamnar partiet i olika undersökningar mellan 23 och 28 procent – Vänsterpartiet kring 10 procent.
Den socialdemokratiska hegemonin är över. Men den har inte ersatts av någon borgerlig hegemoni – åtminstone inte ännu. En sak verkar dock säker: Den riksdag som tillträder efter valet 2018 kommer att ha en betryggande icke-socialistisk majoritet.
När jag blev politiskt aktiv på 1960-talet var 1,3 miljoner medlemmar av politiska partier – en fjärdedel av den röstberättigade befolkningen. Den socialdemokratiska kollektivanslutningen inflaterade siffrorna, men också efter när den avskaffats år 1991 var 600 000 personer med i politiska partier.
Nu, ett halvt sekel senare, är det inte mer än 3 procent – 250 000 personer – som engagerar sig så pass mycket att de är medlemmar i ett politiskt parti.
På samma sätt som vi gått in i det postindustriella samhället, går vi nu också in i det borgerliga samhället, med nya gränser mellan politiskt och personligt beslutsfattande.
Min vision från år 1969
Åren 1967–1969 var jag redaktör för Svensk Linje. I en ledare år 1969, när vänstervågen härjade som värst och det socialistiska samhället för många framstod som oundvikligt, gjorde jag ett försök att beskriva en vision av det alternativa frihetliga samhället; en moderat vision:
Vi tror på ett samhälle med fria och ansvarsmedvetna medborgare – med tonvikt på just medborgare. Ett samhälle där var och en har möjlighet att forma sitt eget liv utifrån sina egna förutsättningar. Ett samhälle med valfrihet och med människor som förstår att en demokrati medför såväl rättigheter och skyldigheter.
Tron på den enskilde individen innebär inte någon rädsla för staten eller den offentliga sektorn. Det är statens uppgift att dra upp reglerna för hela samhällets funktion och i ett föränderligt samhälle är det naturligt att gemensamma åtaganden kan växa. Men vår utgångspunkt är att medborgarna är såväl kapabla som villiga att i betydligt större utsträckning än vad som är fallet ta ett eget ansvar.
När texten skrevs för närmare 50 år sedan var det kontroversiellt att använda ord som medborgare, personligt ansvar och valfrihet. Förlegade borgerliga uttryck och värderingar och typiska högerståndpunkter skulle många säga. Men jag tycker att texten står sig än idag. Och vad som sägs är inte längre särskilt kontroversiellt. Det visar att den socialistiska eran och hegemonin äntligen är över. Men att visionen är lika aktuell och visionär som då visar hur mycket som återstår för att förverkliga den.
Det starka samhället
Socialdemokraternas uttalade strävan har varit att skapa det starka samhället. Samhället ska stå starkt och skyddande för individen under livets olika skiften. En god tanke, men missriktad då det sattes likhetstecken mellan samhället och staten. Samhället är större än staten och innefattar inte bara den offentliga sektorn utan också näringslivet, civilsamhället och inte minst hushållen, familjerna och de enskilda medborgarna.
Och vi kan nu se hur målet om det starka samhället, i praktiken den allt starkare staten, kommit att urarta.
I takt med att staten tagit på sig allt fler uppgifter har den kommit att allt mer försumma sina kärnuppgifter, till exempel ordningsmakt och försvar. Till det mest grundläggande för statens roll i samhället hör att skydda från våld och annan brottslighet. Men antalet poliser i förhållande till befolkningen minskar och privata initiativ tvingas att ta över. Bevaknings- och säkerhetsbranschen omsätter årligen runt 45 miljarder kronor, medan våra gemensamma kostnader för polisen ligger runt 25 miljarder. Till det kommer ökad belastning på och minskad tilltro till våra domstolar.
Det så kallade starka samhället har blivit svagt på områden där staten borde vara stark – men samtidigt alltför starkt, hämmande och styrande på områden där privata företag och civilsamhället bättre och mer effektivt än offentliga myndigheter skulle kunna uppfylla medborgarnas behov.
Den svenska modellen
När den socialistiska hegemonin nu är över och vi steg för steg går in i det borgerliga samhället ser jag två viktiga huvuduppgifter inför framtiden:
Den ena är att se till att staten blir mer fokuserad och fullgör sina kärnuppgifter, det vill säga de uppgifter som inte medborgarna, civilsamhället eller den privata sektorn kan klara på egen hand.
Den andra är att utveckla välfärdstjänsterna – att återuppta den avsocialisering och avmonopolisering av Sverige som inleddes under 1990-talet.
Den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas, säger socialdemokraterna. Jag instämmer – men vi menar inte samma modell.
Den svenska modell som jag tänker på är den som bygger på marknadsekonomi och samspel mellan offentlig och privat sektor. Den modell som gjorde Sverige rikt.
När Sverige tog steget från fattigt jordbrukssamhälle till rikt industriland byggdes infrastrukturen i samverkan mellan privat och offentlig sektor. Staten stod som finansiär och beställare. Privata företag svarade för produktionen av vägar, järnvägar telekommunikationer och annan infrastruktur. Modellen skapade inte bara den önskade infrastrukturen – utan också nya företag och välstånd. Sverige utnyttjade marknadsekonomins fördelar.
Men detta gällde i stor utsträckning endast industrin. Inom tjänstesektorn härskade länge de offentliga monopolen.
Berlinmurens fall och den efterföljande avvecklingen av de socialistiska ekonomierna i Östeuropa är något vi upplever ha skett i relativ närtid. Få tänker på att också Sveriges avmonopolisering är av relativt färskt datum. Det är i efterhand svårt att förstå hur så många monopol kunde leva kvar så länge.
Monopolsverige
När jag gick i gymnasiet fanns det en radiokanal, en tv-kanal och ett telefonbolag i Sverige. Två reklamfinansierade så kallade piratradio-kanaler – Radio Nord och Radio Syd – sände musik från fartyg utanför svenskt territorialvatten åren 1961–1966. En särskild lag, Lex Radio Nord stiftades för att sätta stopp för detta. Radio Nord gav upp, men Radio Syd fortsatte. Som en följd dömdes ägaren Britt Wadner år 1964 till tre månader på Hinsebergs kvinnofängelse.
Hennes brott var att hon hade sänt den tidens popmusik till svenska ungdomar. Det var ett hot mot den socialdemokratiska hegemonin.
Fram till år 1985 hade Televerket monopol på telefonapparater. Ulf Adelsohn köpte en telefon i Hongkong och tog hem. För det blev han polisanmäld och fick böta.
Fram till år 1988 hade SJ monopol på järnvägstrafik. Daghemsmonopolet och skolmonopolet avskaffades år 1991. Teletjänster blev fria år 1993. Privat arbetsförmedling blev tillåten år 1993. Radiomonopolet avskaffades år 1993. TV-monopolet fanns kvar till år 1994. (Det hade då redan undergrävts av TV3 som sedan år 1987 sände från utlandet).
År 1993 avskaffades postmonopolet. Det senaste monopol att avskaffas var apoteksmonopolet, år 2009. Det var också det senast införda. Apoteken förstatligades år 1970, under vänstervågen. Fram till dess hade apoteken drivits av enskilda apotekare.
På 1970-talet betraktade post, telefon och järnvägar som naturliga monopol. Fram till 1980-talets början sågs det av nära nog alla som en självklarhet att de statliga monopol som en gång inrättats skulle finnas kvar för alltid och att skattefinansierad verksamhet skulle produceras i offentlig regi.
Den socialdemokratiska argumentationen var länge framgångsrik och byggde på den medvetna vantolkningen att det inte går att skilja på produktion och finansiering. Valet påstods stå mellan skattefinansiering och offentliga monopol å ena sidan och renodlad privatisering å den andra. Om produktionen skulle ske i privat regi måste den enskilde betala själv. Då blir det plånbokens tjocklek, inte behoven, som styr, hette det. Vouchers var ett okänt begrepp. Och skolpengen ännu inte uppfunnen.
Valfrihetsrevolutionen
De offentliga monopolen knäcktes av ett växande missnöje med köer till vård och barnomsorg.
Regeringen Bildt kunde lansera och genomföra en valfrihetsrevolution i opinionsmässig medvind. Det blev också bred politisk uppslutning kring de lagändringar som gjorde det möjligt för kommuner och landsting att upphandla privata utförare inte endast för tekniska tjänster utan också inom vård och omsorg. Endast myndighetsutövning skulle vara ett offentligt monopol.
När socialdemokraterna återkom till regeringsmakten år 1994 accepterade de valfriheten. Rätten att välja skola är självklar, hette det faktiskt i regeringsförklaringen, som också nämnde den självklara rätten att kunna välja läkare.
Något år senare bekräftade regeringen Persson det fria skolvalets princip. Den höjde skolpengen från 85 till 100 procent av kostnaden i en kommunal skola och förbjöd samtidigt alla slags extraavgifter.
Den valfrihetsrevolution i välfärden som inleddes år 1991 har därefter varit etablerad. Medborgarna i Sverige ser det i dag som självklart att inom ramen för den skattefinansierade välfärden få välja förskola, skola, läkare, äldreboende och hemtjänstutförare.
Mandatperioden 2014–2018 med Vänsterpartiet som kravställande del i regeringsunderlaget, med förslag om förbud mot privata välfärdsföretag och marxistisk retorik från regeringshåll som att vinst är stöld får ses som en parentes, ett tillfälligt eko från det förgångna 1968. Inom ett tiotal år kommer Reepalu att hamna i samma socialistiska hybrisarkiv dit löntagarfonderna har förvisats.
Välfärdens utmaningar
Sverige 2018 präglas av att en minskad tro på politikens förmåga att leverera den välfärd som utlovas. Det gäller inte minst sjukvård utanför storstadsområdena.
De borgerliga partierna bör efter höstens val kunna samlas kring ett brett långsiktigt reformprogram baserat på att Sverige ska utnyttja marknadsekonomins fördelar inte bara för att bygga materiellt välstånd utan också för att skapa en välfärdssektor som uppfyller medborgarnas krav.
Analysföretaget Health Consumer Powerhouse publicerar årliga jämförelser om sjukvården ur medborgar- och patientperspektiv i europeiska länder. Räknat i hur mycket pengar per invånare Sverige satsar på sjukvården ligger vi på 4:e plats bland de länder som ingår i jämförelsen.
Svensk sjukvård har hög medicinsk kvalitet. Men när det gäller tillgänglighet hamnar Sverige på 30:e plats av 34 jämförda länder. Svårighet att snabbt träffa en läkare och långa väntetider till behandlingar drar ner den svenska vårdkvaliteten.
Jag var landstingsledamot 1970–1973 och satt i hälso- och sjukvårdsnämnden. Efter att på nära håll studerat hur ineffektivt mänskliga och ekonomiska resurser användes i detta politiskt kontrollerade planekonomiska system har jag varit övertygad om att det kraftigt måste reformeras. Förändringarna borde ha initierats år 2006. Nu bör de stå högst på prioriteringslistan efter årets val.
Av den europeiska jämförelsen framgår att sjukvården tycks fungera bäst i länder som har försäkringsbaserad sjukvård i stället för offentligt organiserad. Finansieringen kan vara offentlig, med skattemedel eller genom obligatoriska sjukförsäkringsavgifter. Finansieringen är skild från produktionen.
Ska man ta fasta på vad Sverige kan lära av andra länder kunde ett steg vara att omvandla landstingen till försäkringsbolag och avskilja dem från själva vårdproduktionen.
Att ge medborgarna större möjligheter att välja vård och omsorg är en grundbult i det framväxande borgerliga samhället, och en grundbult som blir allt viktigare i takt med att äldre – med krav på vård och omsorg – blir allt fler.
Vi fyrtiotalister minns Hasse Alfredssons monolog Jag och min konjak: Inlåsta på hemmet i varsitt skåp. Vi blir allt fler som funderar över hur vi ska tillbringa vår tid den dag kommer vi behöver omsorg. Vi är många. Vi har helt annorlunda önskemål och krav än våra föräldrar. Vår traditionella svenska modell står inför utmaningar av ett helt annat slag än skatternas storlek.
Idag är 260 000 personer 85 år eller äldre. År 2030 beräknas antalet vara 390 000. År 2050 kommer antalet att ha ökat till 575 000 – närmare 5 procent av den totala befolkningen som då uppskattas till 12 miljoner. Sverige står inför en demografisk utveckling som kommer att kräva en omfattande utbyggnad av äldreomsorgen.
Den både kvantitativt och kvalitativt ökade efterfrågan på välfärdstjänster kan inte finansieras med skattehöjningar – i synnerhet inte som den demografiska utvecklingen innebär att allt färre ska försörja allt fler. Vad som krävs är nya lösningar.
Den digitala tekniken har lett till många och snabba innovationer inom industri och privata tjänster – men inom vård, omsorg och utbildning är vi i stor utsträckning kvar i gamla tankemönster och föråldrad teknik. Digital teknik kan på avgörande sätt förbättra sjukvård och äldreomsorg. Nya behandlings- och operationsmetoder kommer successivt att utvecklas. Också inom äldreomsorgen kommer digital teknik att kunna öppna för nya lösningar.
Framtida utmaningar och möjligheter
Ett område där vi verkligheten behöver ta en rejäl diskussion gäller den högre utbildningen som i Sverige sedan ett antal hundra år tillbaka ligger inom ramen för ett statligt monopol. Mycket talar för det är ett system som behöver reformeras för att inte vi som land ska halka efter.
Vår svenska välfärd är ytterst beroende av ett näringsliv som lyckas utveckla ledande produkter och tjänster för export över hela världen.
Om teknikens möjligheter ska tas tillvara krävs innovationsvänliga marknader och miljöer. Offentliga monopol har inga inneboende drivkrafter för innovationer och utveckling. För det behövs privata företag som kan tillföra nya idéer. Ett exempel är hur telemarknadernas avreglering släppte loss kreativitet och skapade innovationer.
När socialister inte längre bestämmer dagordningen kan enskilda initiativ och fria företag spela en allt större roll vad gäller att på ett effektivt och innovativt sätt svara upp mot dagens och framtidens behov från medborgarna.
Vi har inte bara lagt socialismen bakom oss, utan också haft en välståndsutveckling som få kunnat föreställa sig. Sedan år 1970 har BNP per invånare fördubblats både i Sverige och i världen som helhet. År 1970 levde mer än hälften av jordens befolkning i extrem fattigdom. Sedan dess har jordens befolkning fördubblats, samtidigt som andelen extremt fattiga minskat till en tiondel.
Möjligheterna att förverkliga det frihetliga – borgerliga – samhälle som var en förhoppningsfull vision år 1969 har aldrig varit större.
