Vår tids strukturomvandling kanske blir dödsrunan för en patriarkal ekonomi, men då måste vi lära oss av historiens feltänk, menar Amanda Broberg, viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet. Hon har läst Att uppfinna världen av Katrine Marçal (Mondial förlag, 2020), och tycker att det är en bra början.
Vem lagade Adam Smiths middag? Det var ingången till Katrine Marçals förra bok, som kom ut första gången 2012, då under titeln Det enda könet. Varför tog det femtusen år från det att vi uppfann hjulet till att vi lyckades sätta dem på en resväska? Det är en av frågorna som är utgångspunkten för hennes andra bok Att uppfinna världen: Hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet. Frågorna hänger liksom svaren ihop – det handlar om kön, dumbom.
Vad har Adam Smiths kvällsmål då med hjul på resväskor att göra? På olika sätt handlar det om hur kvinnor glömts bort, och saker som är kvinnligt kodade nedvärderats av samhället genom historien. Eftersom det ansågs ”omanligt” att dra sin väska i stället för att bära den gjordes bedömningen att hjul på resväskor inte skulle slå på marknaden, varför den moderna rullväskan såg dagens ljus först på 1970-talet. Nationalekonomins fader glömde att det var hans mamma som ställde fram middagen åt honom varje kväll, vilket hon knappast gjorde av det berömda egenintresset. Om detta skrev undertecknad i Svensk Linjes andra nummer i år, under rubriken ”Maten på bordet och kärlek i konserv.”
Idén om traditionellt kvinnliga uppgifter som omtanke, hemarbete och socialt ansvar som något väsensskilt från ekonomin och lönearbetet har gjort att kvinnor osynliggjorts i historien. I Marçals senaste bok visar hon hur mycket som gått förlorat i historien, just eftersom vi suttit fast i vad som närmast får beskrivas som vanföreställningar om kön. Till exempel hjul på resväskor.
Vad är då problemet? När vi uppfann världen, så uppfann vi a rich man’s world. Det gör att många innovationer försenats och i vissa fall förlorats. I de fall där kvinnor uppfunnit saker eller revolutionerat tekniken och vetenskapen har det konsekvent hamnat i skymundan.
Här finns Bertha Benz, Karl Benz fru som var högst delaktig i uppfinningen av bilen, och den första personen att göra en längre bilresa. Ändå drogs snabbt slutsatsen att kvinnor var olämpliga som bilförare. Omkring år 1900 var en tredjedel av alla bilar i Europa elbilar. I samma veva började bilen slå igenom brett och debattörer propagerade för att körkort inte skulle ges till någon under 18 år och ”aldrig någonsin till en kvinna, förutom möjligtvis för elektriska bilar.” Så etablerades elbilen som ett ”kvinnligt fordon”. Andelen eldrivna fordon sjönk också drastiskt efter det.
Är det möjligt att djupt invanda och rätt löjeväckande föreställningar om vad som är ”tjejgrejer” och ”killgrejer” har lett till att vi kånkade kofferter i femtusen år efter hjulet uppfunnits? Att vi försakade en innovation som hade kunnat hjälpa oss rejält på traven när det kommer till klimathotet? Tyvärr tyder mycket på det.
Att uppfinna världen är skriven i en betydligt mer optimistisk ton än Vem lagade Adam Smiths middag? Det som går igen är blottläggandet av hur kvinnor på olika sätt har exkluderats ur historien och utvecklingen. Få vet vilken avgörande roll som sömmerskorna på damunderklädesföretaget ILC spelade i skapandet av de vita måndräkterna som användes vid månlandningen 1969, att programmerare från början var ett kvinnodominerat yrke eller att rullatorn uppfanns av en svensk kvinna från Västerås som sålde patenten på uppfinningen för en spottstyver.
Historien intresserar sig med andra ord inte särskilt mycket för kvinnor. Men framtiden borde göra det.
Ibland hamnar jag i situationer där jag försöker förklara mina egna feministiska ställningstaganden, eftersom djupt invanda föreställningar om kön påverkat och fortfarande påverkar vår syn på samhället och ekonomin. Det är inte alltid så lätt. Genusvetenskapen får just nu löpa gatlopp för att mer fördummande delar av den akademiska disciplinen dragits ut i det mediala rampljuset, vilket gör att genusperspektiv ibland avfärdas helt kategoriskt. Men det finns också genusperspektiv som klargör saker. Att uppfinna världen är ett utmärkt exempel på det.
En vanlig invändning är att man visserligen kan vara för jämställdhet när det kommer till möjligheter, men inte för jämställdhet i utfall. Den sistnämnda är både en socialistisk idé och i förlängningen alltså bara en feministisk version av socialism. Så om det nu blir lite olika här och där när det kommer till män och kvinnors yrkes- och livsval, vilken moralisk eller politisk överhet har rätt att gå in och peta i det? Kvinnor kan faktiskt göra sina egna val, annars underkänner vi ju dem som beslutskapabla individer.
Preferenssnacket står mig upp i halsen. Och den som nöjer sig med svaret att män och kvinnor bara råkar göra olika val, och detta leder till att kvinnor konsekvent hamnar i mindre välbetalda sektorer än män, får nog tänka ett varv till.
I bokens fjärde kapitel skildras en bransch som till en början dominerades av kvinnor. Marçal benämner det att ”jobba som dator”. En mer korrekt svensk översättning hade kanske varit räknebiträde. Poängen kvarstår: innan själva datorn var en maskin var den ett yrke. Och det var ett yrke som dominerades av kvinnor.
Från 1860-talet och en bit in på 1900-talet var arbetet som räknebiträde, en slags mänsklig dator, nämligen en av få vetenskapliga karriärer som ansågs passande för kvinnor. I korthet gick jobbet ut på att räkna ut ekvation efter ekvation som du tilldelats. Givet arbetets rätt monotona natur hade det inte så hög status till att börja med, och det i kombination med att det gick att betala ut lägre löner till kvinnor (på denna tiden fanns det de facto löneskillnader, som inte bara grundades i att kvinnor gjorde vissa val) blev det snabbt ett yrke som i princip bara utövades av kvinnor. När de första datamaskinerna kom efter andra världskriget, mättes därför kostnaden för de kolossala och kostsamma maskinerna mot ”flickår”. Den dyra datamaskinens kapacitet jämfördes helt enkelt mot arbete som utfördes av de anställda flickorna och deras lönekostnader. Det var en elementär ekonomisk analys. Arbetskraften som tidigare fyllt datorernas funktion, och som i stor utsträckning skulle komma att programmera dessa, var nämligen unga kvinnor.
Från början var programmeraren alltså ingen IT-överintresserad person i luvtröja, utan snarare ”lågbetalda kedjerökande tjejer i minikjol”, som Marçal uttrycker det. Men i takt med att datorerna blev allt viktigare – plötsligt körde man statliga program för såväl ekonomi som militären via dem – började de manliga makthavarna tänka om. Kanske var det ändå bra om tillflödet av män kunde öka till programmeraryrket? Brittiska staten satte till och med in ett program för att locka flera män till detta kvinnorförbannade yrke som var på uppsving. Från mitten av 1980-talet sjönk andelen kvinnor i datorbranschen stadigt världen över. Samtidigt skiftade branschens status, och lönerna därefter.
Det är inte första gången ett yrke genomgår en sådan utveckling till följd av det går från kvinnodominerat till mansdominerat – eller vice versa. Sekreteraryrket gick från manligt till något kvinnligt, och tappade i status. Att barnmorskor från början inte fick tillnärmelsevis samma medicinska befogenheter som läkare hade att göra med att det var ett yrke som dominerades av kvinnor. Det går såklart att hävda korrelation och slumpen, som i så många fall. Men med några steg tillbaka blir mönstret tydligt. Branscher där andelen kvinnor är hög har haft ofta både lägre status och sämre betalt.
Att säga att kvinnor ”bara föredrar” exempelvis omsorgsyrken blir därför i bästa fall en bråkdels förklaring, i värsta fall ett sätt att vifta bort problemet. Varför har vi bestämt oss för att omhändertagande av våra äldre är mindre värt än att bygga saker? Det är en motiverad retorisk fråga. Samtidigt innebär också den en förenkling, eftersom den flyttar faktorer som värdeskapande och ägande ut ur ekvationen. Omsorgsarbete har historiskt inte betalat alls, i många fall. Adam Smiths mamma fick ingen lön för att laga middag åt sin son. Det är den parallella ekonomin som Marçal också tar upp i sin första bok. Det sägs att kvinnor började arbeta vid sekelskiftet, men i själva verket har de alltid arbetat. De har bara gjort det i hemmen i stället, ofta utan att få en krona för det. I takt med att delar av omsorgsarbetet delegerades till välfärdsstaten, inte minst i statsindividualismens förlovade land Sverige, så har de som jobbar inom dessa yrken visserligen börjat få betalt. Men det är varken högavlönade eller särskilt statusfyllda yrken.
Att dessa yrken ofta sker i offentlig regi kan såklart ha en inverkan på löneutvecklingen. Men det finns också en djupare kulturellt invand föreställning som gör att de som arbetar med människor tjänar mindre. En dålig ursäkt är ibland att omsorg inte kan ”kvantifieras” eller inte bör ”ekonomifieras”. Det är givetvis trams. Då skulle vi inte betala någon i varken sjukvården eller äldreomsorgen. Snarare finns det ett mönster där ”de som arbetar med människor tjänar mindre än de som arbetar med siffror eller bilmotorer” som Marçal skriver.
Det är här många invändningar mot feminismen faller som ett korthus. Och på samma sätt är det också här en del feministiska strategier faller på eget grepp.
Somliga menar ju att kvinnor söker sig till omsorgsyrken för att de har en preferens, vanligen uttrycks det som att de ”gillar att arbeta med människor”. Sedan råkar det oturligt nog falla sig som så att dessa yrken har sämre betalt. Det är det första felslutet. Antagligen är det exakt tvärtom. Många sektorer är lågbetalda just för att de domineras av kvinnor. Ofta för att de historiskt varit det, och kvinnor har genom historien tjänat mindre. Att man lät kvinnor jobba som räknebiträden och programmerare i början av 1900-talet var inte för att man desperat ville skapa karriärvägar för en ny generation unga kvinnor – utan för att de var billigare arbetskraft. Här blir också argumentet om att löneskillnaden mellan män och kvinnor i dag skulle vara en produkt av val lite trubbigt. Kvinnodominerade yrken halkar ju efter i löneutvecklingen för att de varit kvinnodominerade även historiskt – och därmed betalat sämre.
Kvinnor vill gärna jobba med människor, eftersom de är så omhändertagande. Män däremot är risktagande, så de kanske i högre utsträckning vill jobba med aktier. Det är svårt att inte ana en rätt essentialistisk syn i de tongångarna. Men låt oss ändå utmana påståendet som det är. Om kvinnor vill tjäna mer – varför väljer de inte att bli traders i stället för vårdbiträden?
Länge har man försökt locka över kvinnor till mer mansdominerade domäner, inte minst inom akademin. För två år sedan tryckte KTH upp tygpåsar med texten ”The future is too important to be left to men” i en kampanj för att få fler tjejer att söka till lärosätet. Det behövs fler kvinnliga ekonomer och civilingenjörer, konstateras det ofta. Och fler kvinnliga nobelpristagare! (Gärna inom något annat än litteratur.) Besattheten av kvinnlig representation har inte bara lätt till kollektivistisk kvoteringsiver, utan också till ett djupare felslut inom själva feminismen. Även om det är eftersträvansvärt att fler sektorer och yrken blir mindre könsuppdelade, måste vi ställa oss frågan: Är lösningen att vi får fler kvinnor att söka sig till mer statusfyllda mansdominerade yrken och discipliner? Eller är den att vi i grunden förändrar hur vi ser på och värderar olika delar av samhället och ekonomin?
Det sistnämnda framstår onekligen som ett rimligare alternativ. Inte bara för att snäva könsroller begränsar individer, utan också för att våra föreställningar om kön gör att vi går miste om innovationer. Men det kan vara så att den utvecklingen redan är på väg att föregå sig själv.
På en arbetsmarknad där yrken i allt högre utsträckning utförs av robotar och datorer råkar det nämligen vara mansdominerade sektorer som hotas. Strukturomvandlingar är som bekant påfrestande. Men med kreativ förstörelse kommer också något nytt, och bättre, i det utrotades ställe. Och för kvinnligt kodade yrken innebär omvandlingen kanske en helt ny chans till uppvärdering. Robotar och AI är bra på att räkna ut och montera saker. Vad de klarar betydligt sämre, eller inte alls, är omsorgsyrken och arbeten som kräver emotionell intelligens. ”Maskinerna skulle därmed kunna kasta om tusentals år av patriarkal ordning – inte bara ge oss bilar som kan flyga och silkesstrumpor som det inte blir hål i.” som Marçal uttrycker det. I en förestående framtid lär visserligen robotar ta över fabrikerna, men att rekrytera, ge psykologisk rådgivning eller ta hand om våra äldre lär de klara betydligt sämre.
Förhoppningsvis kan den nya tekniken i detta fall inte bara bana väg för innovation, utan kanske också för ett helt nytt sätt att tänka kring män, kvinnor och ekonomi. Men en sådan utveckling kräver hjälp på traven. Ett första steg är att vi slutar tänka kring kön som om vi vore dumbommar.
