Christofer Fjellner är tidigare europaparlamentariker för Moderaterna och mångårig vän till Studentförbundet. Här är hans sammanfattning av hans 15 år i Europaparlamentet.
Efter femton år i Europaparlamentet är det dags för mig att sätta punkt för detta kapitel i mitt liv. Det har varit en helt otrolig resa med höga toppar och några dalar. På det hela är jag mycket nöjd med min tid i Bryssel och Strasbourg. Nu är jag övertygad om att Moderaterna och den svenska EPP-delegationen, som växer med 50 procent, kommer att ta vid där jag och mina kollegor avslutade.
Jag har delat min tid mellan framför allt två utskott: utskottet för internationell handel och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Det finns nog få svenska politiker som har jobbat med handels- och klimatfrågor lika länge som jag. Det har gett mig både kunskap och perspektiv på dessa frågor. Här kommer om inte ett bokslut så i alla fall mina reflektioner. Det finns mycket som jag är stolt över.
Handelspolitiken
Frihandel är en liberal kärnfråga och en solklar princip. Det handlar om att marknadsekonomin ska gälla även bortom det egna landets gränser. Faktum är dock att handelspolitiken upplevdes som teknisk, byråkratisk och ganska ointressant under mina första 13 år i parlamentet. Men när Storbritannien röstade för Brexit och Donald Trump valdes till USA:s president 2016 förändrades detta, och handelsfrågor blev plötsligt aktuella igen. Förmodligen är den tråkiga anledningen att Brexit ofrånkomligen kommer att öka handelshindren mellan Storbritannien och Europa, och att Trumps politik med nya illegala tullar får negativa effekter på enskilda företagares och konsumenters liv.
Men med längre erfarenhet kan jag konstatera att det knappast var så att protektionismens dammluckor plötsligt öppnades 2016 och att allt innan var frid och fröjd – tvärtom. 2008 kollapsade den så kallade Doharundan, som skulle ha undanröjt handelshinder mellan världens alla ekonomier, och efter finanskrisen samma år började de protektionistiska åtgärderna komma smygande. 2016 beräknades 3800 protektionistiska åtgärder ha införts världen över, jämfört med enbart en tredjedel så många som underlättat handel.
Likväl vill jag mena att jag spelat en inte oviktig roll för att göra Europas handelspolitik mer liberal under de senaste femton åren, och det viktigaste området har varit handeln med fattiga länder. Sedan 2012 har jag ansvarat för EU:s system för tullättnader till fattiga länder, det så kallade allmänna preferenssystemet. Det har vid flera tillfällen inneburit att jag lotsat igenom godkännanden i parlamentet för att länder som Sri Lanka, Pakistan och Filippinerna ska få ta del av frihandelns frukter i form av tillväxt och fattigdomsminskning. Men det har även gällt frihandelsavtalet med Ghana.
»Faktum är dock att det är bättre att vara mindre fattig och förtryckt än mer fattig och förtryckt.«
Tyvärr har socialdemokrater, vänstern och miljöpartister gång på gång motsatt sig frihandel för dessa fattiga länder med motiveringen att länderna inte respekterar arbetstagares eller mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Det spelar ingen roll att programmet syftar till att stärka just dessa – alltför många politiker till vänster tycks ställa krav på länderna som om de vore Norge, när programmet tillkommit just för att länderna inte är utvecklade på samma sätt som Norge. Faktum är dock att det är bättre att vara mindre fattig och förtryckt än mer fattig och förtryckt.
Ett andra område som jag ansvarat för är EU:s system för skyddstullar mot så kallad dumpning, där en större reform antogs förra året efter fem års förhandlingar i parlament och ministerråd. Systemet försvaras med tal om rättvis konkurrens, men det finns knappt en enda nationalekonom som menar att det skulle vara ett effektivt system. Dumpning, att sälja en vara billigare i ett exportland än på hemmamarknaden, är nämligen något helt normalt i en marknadsekonomi. Tyvärr möjliggör det nya systemet i vissa fall ännu högre tullar än förr, men jag vill påstå att jag hindrade att Europas system skulle bli lika protektionistiskt som USA:s. Tack vare långsiktigt opinionsarbete försvann i höstas även tullarna på solpaneler från Kina, som fördröjde EU:s klimatomställning.
Tyvärr påverkas dock alltför många politikers syn på skyddstullsinstrumentet av de inhemska producenternas krav på ännu mer skydd. Frédéric Bastiat beskrev krav likt dessa i Ljusmakarnas framställan, som slutar med att ljusmakarna ber politikerna om skydd för solljuset, som ju är gratis under dygnets ljusa timmar och därför anses hota deras näring.
Miljö- och klimatpolitik
Femton år i miljöutskottet ger perspektiv – både på den europeiska och den svenska klimat- och miljöpolitiken. När jag kom in i Europaparlamentet 2004 var det få om ens någon som talade om effektivitet i klimatpolitiken. Effektivitet var något som endast hörde den ekonomiska politiken till. Klimatpolitiken var finare och viktigare, och skulle inte behöva underkasta sig tråkigheter som siffror och budgethänsyn. I själva verket förhåller sig det precis tvärtom. I stort sett alla klimatforskare är överens om att utsläppen av växthusgaser måste minska kraftigt, och snabbt, om vi ska hålla uppvärmningen av vår planet under två grader och undvika de värsta konsekvenserna.
Det är bråttom och resurserna är begränsade. Varje krona måste generera så stora utsläppsminskningar som möjligt. Förr var detta kontroversiellt. Nu går det inte längre att göra anspråk på att vara en seriös deltagare i klimatdebatten utan att ta sådan hänsyn. Det är en stor framgång. Klimatfrågan är gränsöverskridande. De flesta inser detta, men färre låter det genomsyra sin politik.
Jag är övertygad om att EU är det främsta arenan för att bedriva en effektiv klimatpolitik. Sverige gör mest i EU, och EU gör mest i världen. Så ska det fortsatt vara. Men Sverige står bara för en promille av världens utsläpp; Europa står för mindre än tio procent. Redan i dag släpper Kina ut mer än EU och USA tillsammans. Kinas BNP per capita är betydligt lägre än EU:s, men utsläppen per person mycket högre.
Enligt Parisavtalet behöver Kina inte nå kulmen på sina utsläpp förrän 2030. Indien har enligt samma avtal ingen tidsgräns alls. På samma gång har China Electricity Council (CEC), en inflytelserik organisation som representerar Kinas kraftindustri, bett landets myndigheter om tillstånd att bygga mellan 300 och 500 kolkraftverk till år 2030. Indien, som redan nu eldar näst mest kol, har också långtgående planer på att bygga fler kolkraftverk.
Sverige och EU ska vara konstruktiva röster som får andra att följa vårt exempel, genom att visa att ekonomisk utveckling kan förenas med minskade utsläpp. Det gör vi inte genom grandiosa visioner, utan genom faktisk politik. Vi ska vilja, men ännu hellre göra. Det förutsätter en politik som inte begränsas av gamla dogmer och ideologiska skygglappar, utan som frimodigt omprövas i takt med nya forskningsrön, innovationer och den tekniska utvecklingen. Det är inte en politik som väljer antingen förnybar energi eller kärnkraft. Det är en politik för både och.
I dag är Sveriges klimatpolitik tyvärr inget föredöme som inspirerar andra. Tvärtom för regeringen en politik som leder till ökade utsläpp, och som gör det allt svårare för oss att nå våra högt ställda mål.
Det tydligaste exemplet är förmodligen Sveriges mål för transportsektorn, som stipulerar att utsläppen för inrikes transporter, undantaget flyget, ska minska med 70 procent till 2030. Det kräver att utsläppen minskar med åtta procent, varje år fram till 2030. Men 2017 minskade utsläppen bara med två procent, och statistik från Trafikverket visar att de till och med ökade under 2018, med 0,5 procent. Trafikverket har tidigare konstaterat att de styrmedel vi har i dag i bästa fall bidrar till att minska utsläppen med 35 procent till 2030 och att vi kraftigt behöver minska vårt resande om vi ska nå målet. Det är inte framkomlig väg för ett glesbefolkat och handelsberoende land.
Målet att minska utsläppen med 70 procent är dock inte det enda som är högt ställt. Vår strategi för att nå det, att öka användningen av biodrivmedel, är dessutom sårbar. Sverige använder överlägset högst andel biodrivmedel i Europa, 30,3 procent; genomsnittet i EU är 7,1 procent. Vår användning av biodrivmedel förutsätter en omfattande import av HVO, som är en typ av biodrivmedel. Totalt importerar Sverige 65 procent av den tillgängliga europeiska produktionen och 35 procent av den tillgängliga globala produktionen. Det räcker med att några stora länder i EU ökar sin användning i linje med de uppsatta målen för att priset ska pressas upp.
Under Alliansens år vid makten minskade utsläppen med drygt 19 procent totalt, men de vände uppåt när den rödgröna regeringen tog över. Förra året ökade de med 0,9 procent jämfört med året innan, enligt statistik från Naturvårdsverket. Det imponerar inte på någon.
Sedan 2000-talets början har utsläppen minskat med i snitt ungefär två procent. Ska vi nå vårt nationella mål om nettonollutsläpp till 2045 behöver utsläppen minska med i snitt 5-8 procent per år, enligt samma beräkningar från samma myndighet.
Vi behöver en modern miljö- och klimatpolitik som sätter människan i centrum och tror på människans förmåga och på fler löftesrika teknikgenombrott. En politik som betraktar människan som en del av lösningen, men ingen enskild människa som frälsare – och inte heller som problemet. Som tror på vetenskapen och förnuftet, samt avstår från alarmism och att exploatera människors rädsla. Som aldrig ens tänker tanken att offra demokratin på klimatets altare. Det är moraliskt förkastligt och empiriskt korkat. Kina är inget klimatföredöme i dag. Sovjetunionen var det inte i går.
Om ens politiska ideologi påbjuder en annan verklighetsuppfattning än vad forskningen gör blir man vetenskapsförnekare. Det gäller både i miljö- och klimatpolitiken. När Donald Trump i anslutning till FN:s klimatkonferens COP24 avfärdade en rapport från 300 forskare som varnade för effekterna av klimatförändringarna kom kritiken med rätta direkt.
Men det intressanta med många politiker som säger sig lita på vetenskapen är att de ofta är synnerligen selektiva. Dåvarande miljöminister Karolina Skog skrev 2017 en debattartikel med rubriken “Viktigare än någonsin att vi förlitar oss på vetenskapen”. Det är en rimlig utgångspunkt. Problemet är dock att många politiker slutar lyssna så snart vetenskapen når till en slutsats de själva ogillar.
Lika mycket konsensus som det råder bland forskare om att mänsklig aktivitet bidrar till den globala uppvärmningen, lika överens är forskarna om att GMO-grödor inte är farligare än konventionella grödor. Och lika lite tyder på att ekologisk odling skulle vara bättre för klimatet än konventionellt jordbruk. Forskning från bland annat SLU tyder tvärtom på att ekologisk odling gör ett större klimatavtryck per producerad enhet.
Innebär dessa vetenskapliga bedömningarna att politiker till vänster eller miljörörelsen tar av sig sina skygglappar och tar ställning för GMO eller emot ekologisk mat? Nej, i stället letar de upp perifera forskare vars slutsatser de delar. Det kan handla om påståenden om att GMO-grödor ökar användningen av vissa kemikalier eller att vissa kemikalier till och med orsakar cancer. Men att förlita sig på dessa enstaka forskare är som att förlita sig på forskarna som säger att klimatuppvärmningen är nonsens.
Under mina år i Europaparlamentet har jag sett det här på nära håll. Jag har varit ansvarig för GMO-frågor för min partigrupp, EPP. Jag kan direkt säga att selektiv tilltro till vetenskapen tyvärr inte är någonting unikt för röda och gröna politiker. Jag har många kollegor i min egen partigrupp som konsekvent röstat emot vetenskapliga bedömningar.
»Eller som Ayn Rand beskrev det 1971: ›Människan behandlas som om hon vore ett onaturligt fenomen.‹«
Den avoga inställningen till många innovationer bottnar ofta i att politiker och miljöorganisationer föredrar det som uppfattas som naturligt. Men det bygger på en felaktig uppfattning om vad som är naturligt och inte. Människan anses vara på besök på jorden och vi borde därför behandla det som ett museum. Eller som Ayn Rand beskrev det 1971: ”Människan behandlas som om hon vore ett onaturligt fenomen.”
Mänskligheten mår i dag bättre och lever längre tack vare att vi har bekämpat sådant som egentligen är naturligt. Många sjukdomar har varit en del av naturen i tusentals år, men vi har ändå lagt åtskilliga miljarder på att bekämpa dem. Antalet människor som vill se 1900- och 2000-talets medicinska framsteg ogjorda får ändå antas vara få.
Försvaret av det som andra uppfattar som onaturligt kommer att bli en viktig kamp framöver, och det är en idédebatt vi måste vinna. På samma sätt som Walter Block ville försvara det oförsvarbara behöver vi någon som försvarar det onaturliga. Studentförbundet kan, om man vill, agera ett ovärderligt avantgarde i det försvaret.
Miljö- och klimatpolitiken kommer att vara helt central under lång tid framöver. Olof Palme sade att politik är att vilja. Men också i det hade han fel. Politik är att göra. Lika viktigt som att politiken är ambitiös är att den är genomförbar. Allmänhetens förtroende för politiken minskar när den ställer ut löften som inte infrias. Det görs redan i dag allt för ofta – i Sverige, i EU och globalt. Om vi i stället arbetar tillsammans för att infria våra löften om vi behåller optimismen, tron på förnuftet och vetenskapliga innovationer, kan vi göra skillnad för klimatet på riktigt.
