Catarina Kärkkäinen är ordförande för Fria Moderata Studentförbundet. Här skriver hon om John Lockes princip om rättmätigt förvärv av ursprunglig egendom och hur den kan förstås.
Det finns få idéer som har betytt så mycket för den klassiska liberalismen som den engelske filosofen och politiske tänkaren John Lockes (född 29 augusti 1632 i Wrington i Somerset, död 28 oktober 1704 i Oates i Essex) princip om rättmätigt förvärv av ursprunglig egendom. Otaliga är de liberala och konservativa filosofiska och politiska teoretiker som genom historien har byggt sina resonemang på denna princip. I många sammanhang används den närmast axiomatiskt.
Principen uttrycktes i Lockes politiska huvudverk Two Treatises of Government, med vilket han blev den första tänkare att med systematik förklara människans rätt till frihet, hur äganderätten följer av denna och varför statens enda uppgift är att skydda den friheten. I Second Treatise of Civil Government, Ch. V, Of Property, § 27 skriver han om principen.
Though the Earth, and all inferior Creatures be common to all Men, yet every Man has a Property in his own Person. This no Body has any Right to but himself. The Labour of his Body, and the Work of his Hands, we may say, are properly his. Whatsoever then he removes out of the State that Nature hath provided, and left it in, he hath mixed his Labour with, and joined to it something that is his own, and thereby makes it his Property. It being by him removed from the common state Nature placed it in, hath by this labour something annexed to it, that excludes the common right of other Men. For this Labour being the unquestionable Property of the Labourer, no man but he can have a right to what that is once joined to, at least where there is enough, and as good left in common for others.
Varken i den ursprungliga källan eller i något av hans andra verk lägger Locke ut texten i fråga om hur principen skall förstås, vilka begränsningar den har eller hur den bör tillämpas i olika praktiska sammanhang. Det finns också ett antal spörsmål i vilka Locke inte på ett tillfredsställande sätt motiverar eller beskriver sin ståndpunkt – och som är väl värda att ägna tid och tankemöda: Är naturen initialt oägd eller gemensamt ägd? Vad innebär det konkret att blanda jorden med sitt arbete? Vad får det lockeanska förbehållet för konsekvenser?
Locke ger viss vägledning i hur man skall förstå hans princip. Second Treatise of Civil Government, Chapter V. Of Property, Section 27, i vilken principen presenteras, avslutas med ett förbehåll som har kommit att bli viktigt i tolkningen av principen.
[…] at least where there is enough, and as good left in common for others.
Detta, som sedan Robert Nozick har kallats det lockeanska förbehållet, utgör en begränsning av principen. Arbetet är en oifrågasättbar egendom för den respektive människa som utför det – en förlängning av själva rätten till den egna personen. Ingen annan människa kan därför ha rätt till det ting som det arbetet är sammanblandat med – förutsatt att det finns tillräckliga och likvärdiga resurser kvar åt andra.
Locke skriver även att alla som har möjlighet att till något slags fördel nyttja livet (i betydelsen jorden och alla levande resurser som växter och underordnade varelser) innan det förgås, har rätt att göra det i just den utsträckningen. Anledningen är att ingenting skapades av Gud för mänskligheten att förstöra eller låta förgås. Hur mycket av en produkt som man är berättigad till begränsas både av vilken kvantitet av en viss resurs man med sitt arbete har möjlighet att bruka, och hur mycket av produkten som man har möjlighet att nyttja. Att till exempel samla in mer frukt och växter än vad man kan använda utan att de förmultnar är inte rättfärdigat.
Det lockeanska förbehållet framstår som tudelat. Å ena sidan beskrivs det som att det skall finnas tillräckliga och likvärdiga resurser kvar för resten av mänskligheten; å andra sidan som att situationen för resten av mänskligheten av någons förvärv av egendom inte får försämras alls. Locke behandlar dessa två satser som synonyma – men om det visar sig inte vara fallet finns en uppenbar dissonans i resonemanget.
Det är i Two Treatises of Government tydligt att Locke betraktar själva arbetet som egendomens grund. Han tangerar i förbigående den arbetsvärdeteori som utvecklades inom nationalekonomin något senare – vilken menar att en varas värde bestäms av det samhälleligt nödvändiga arbete som krävts för att tillverka den. I samma kapitel understryker han dock att det är det att särskilja produkten från de omgivande resurserna som är det centrala. (Huruvida det är värdeskapandet genom kultivering, arbetet eller särskiljandet från det allmänna tillståndet som är grunden för egendomen som institution får naturligtvis konsekvenser för principen.) Locke exemplifierar sin idé om förvärv med ”ekollon som han har plockat upp under en ek, eller äpplen som han har samlat från träden i skogen”. I fråga om vad det i praktiken innebär att blanda jorden med sitt arbete och var gränserna för detta bör dras, är detta tyvärr det närmaste Locke kommer ett svar.
Lyckligtvis finns det andra klassiskt liberala filosofer och författare som post-Locke har utvecklat, tolkat och kritiserat den praktiska tillämpningen och begränsningen av principen.
En är Robert Nozick (född 16 november 1938 i New York i New York, död 23 januari 2002 i Cambridge i Massachusetts). I Anarchy, State and Utopia skriver han specifikt om Lockes resonemang, och lyfter ett antal relevanta frågor.
Vilka är gränserna för vad arbetet blandas med, frågar sig Nozick, och exemplifierar med en astronaut som röjer en plats på Mars. Har han blandat sitt arbete med hela planeten, hela det obebodda universumet eller bara den specifika tomten? Nozick ansåg antagligen att astronauten endast äger den specifika tomten – då han senare skriver att den person som bygger ett stängsel runt ett område endast blir ägare till själva stängslet och den mark som finns alldeles under det. Å andra sidan, går det att invända, har en person som målar (kultiverar) endast utsidan av en sten troligtvis ägande även av stenens innandöme.
Nozick frågar sig varför människan – snarare än att tillvinna sig vad hon inte äger – inte förlorar vad hon äger genom att blanda det med vad hon inte äger. Han berör de olika tolkningar som Locke gör i fråga om förvärv: huruvida det är värdeskapandet genom kultivering, mängden arbete eller särskiljandet från det allmänna tillståndet som är grunden för egendomen.
”Om jag äger en burk tomatjuice och häller den i havet så att dess molekyler blandar sig jämnt i hela havet, blir jag därmed ägare av havet, eller har jag bara enfaldigt nog slösat bort min juice?” Nozick menar att det snarare är det att föremål genom arbete kan bli mer värdefulla i sig själva – inte genom en artificiell arbetsvärdeteori eller särskiljande från det allmänna tillståndet – som är grunden för egendomen. Han använder det lockeanska förbehållet som begränsning för principen.
If I appropriate a grain of sand from Coney Island, no one else may now do as they will with that grain of sand. But there are plenty of other grains of sand left for them to do the same with. Or if not grains of sand, then other things.
Det är anmärkningsvärt att han använder just ett exempel med en person som plockar sandkorn från en strand – eftersom det är svårt att betrakta som kultivering. Nozick gör sig därtill skyldig till samma misstag som Locke när han sätter likhetstecken mellan att det skall finnas tillräckligt och lika gott kvar för andra och att andras situation inte får försämras.
Det går att föreställa sig möjligheten att verkligheten under vissa speciella omständigheter skulle fungera på sådant sätt att dessa två deskriptiva satser är sanna samtidigt. De är dock inte synonyma och kan inte behandlas som det ens i ett teoretiskt resonemang. Att en person plockar ett sandkorn från en strand innebär antagligen inte att det inte längre finns tillräckligt och lika gott kvar för andra personer. Deras situation försämras dock de facto med just ett sandkorn färre att förvärva.
Vidare menar Nozick att egendom inte kan uppstå – oaktat kultivering – om mängden av oägda resurser som skulle kunna förvärvas är begränsad. Men är inte detta att bortse från själva skälet till att normativ teori behövs? Normativ teori behövs för att lösa och undvika konflikter. Konflikt uppstår då två viljor som är manifesterade i handling krockar vad gäller nyttjandet av en knapp resurs. Syftet med meningsfulla normativa teorier är att fastställa vem som har rätt att bruka en viss resurs – vilket är detsamma som att fastställa äganderätt. Om de resurser som skulle kunna förvärvas som egendom inte är begränsade finns det inget värde i själva frågeställningen.
En annan är Murray Rothbard (född 2 mars 1926 i New York i New York, död 7 januari 1995 i New York i New York). I The Ethics of Liberty skriver han om frihet som varken mer eller mindre naturrätten, och applicerar den på ett antal filosofiska dilemman. Han baserar mycket av sin syn på Lockes princip om rättmätigt förvärv av ursprunglig egendom, men sammanfattar också sin kritiska inställning till densamma tidigt i boken.
It should not be surprising that Locke’s natural-rights theory, as historians of political thought have shown, was riddled with contradictions and inconsistencies. After all, the pioneers of any discipline, any science, are bound to suffer from inconsistencies and lacunae that will be corrected by those that come after them.
Det är inte helt uppenbart huruvida Rothbard menar att det är särskiljandet från det allmänna tillståndet eller värdeskapandet genom kultivering som är grunden för rättmätigt förvärv av ursprunglig egendom. Han betonar de olika teorierna i bokens olika delar.
Vad gäller gränserna för principen exemplifierar Rothbard med Christofer Columbus. Det finns filosofiska och politiska teoretiker som menar att Columbus – om Amerika hade varit
obebott – hade kunnat hävda äganderätt över hela kontinenten då han upptäckte den. Rothbard menar att han bara har faktiskt rätt till de delar som han blandar sitt arbete med. På Robert Nozicks exempel med astronauten på Mars hade Rothbard svarat att han bara har rätt till den specifika tomten – inte planeten eller universumet. Han är också inne på samma begränsning som Locke av den kvantitet av en viss resurs som man har möjlighet att bruka med sitt arbete.
Den största inkonsekvensen i Two Treatises of Government, menar Rothbard, är det lockeanska förbehållet.
Adopting Locke’s unfortunate “proviso”, on homesteading property rights in unused land, Nozick declares that no one may appropriate unused land if the remaining population who desire access to land are “worse off”. But again, how do we know if they are worse off or not? In fact, Locke’s proviso may lead to the outlawry of all private ownership of land, since one can always say that the reduction of available land leaves everyone else, who could have appropriated the land, worse off.
Det är inte svårt att instämma i. Rothbard beskriver förbehållet utifrån den ena av Lockes två beskrivningar: att situationen för resten av mänskligheten av någons förvärv av egendom inte får försämras alls. Den kritik som Rothbard har av förbehållet kan dock appliceras även om man utgår från den andra beskrivningen. Det torde förvisso vara något enklare att utreda huruvida det finns tillräckliga och likvärdiga resurser kvar efter ett förvärv av ursprunglig egendom – men det är fortfarande troligt att man i väldigt många fall av förvärv skulle komma fram till att egendomen inte är rättfärdig om förbehållet skall följas. Även i denna fråga uppstår en problematik kring av vem och utifrån vilka premisser som bedömningen skall göras.
En tredje är Hans-Hermann Hoppe (född den 2 september 1949 i Peine i Västtyskland) I The Economics and Ethics of Private Property åberopar han som grund för all sin normativa teori icke-aggressionsprincipen. Murray Rothbard formulerade den i sitt verk War, Peace and the State (1963).
No one may threaten or commit violence (‹aggress›) against another man›s person or property. Violence may be employed only against the man who commits such violence; that is, only defensively against the aggressive violence of another. In short, no violence may be employed against a nonaggressor. Here is the fundamental rule from which can be deduced the entire corpus of libertarian theory.
Det är detta som Hans-Hermann Hoppe har som grund när han i The Economics and Ethics of Private Property skriver om principen om rättmätigt förvärv av ursprunglig egendom.
As soon as scarce resources are visibly appropriated — as soon as somebody »mixes his labor« with them, as John Locke phrased it, and there are objective traces of this — then property (the right of exclusive control), can only be acquired by a contractual transfer of property titles from a previous to a later owner, and any attempt to unilaterally delimit this exclusive control of previous owners or any unsolicited transformation of the physical characteristics of the scarce means in question is, in strict analogy with aggressions against other people›s bodies, an unjustifiable action.
Hoppe tar som utgångspunkt i hela sitt filosofiska, ekonomiska och politiska arbete just att normativ teori behövs för att lösa och undvika konflikter vad gäller nyttjandet av knappa resurser. Syftet med meningsfulla normativa teorier är att fastställa vem som har rätt att bruka en viss resurs.
Hoppe åberopar som argument för sin syn på principen om rättmätigt förvärv av ursprunglig egendom att en ickeexistens av äganderätt förutom mänskligt självägandeskap – vilket skulle godkännas i ett universialiserbarhetstest – skulle leda till att mänskligheten dog ut och att problemet upphörde att existera. (Universaliserbarhet ska förstås utifrån det kategoriska imperativ som den tyske 1800-talsfilosofen Immanuel Kant formulerade – ett krav på etiska maximer att rationellt fungera om de var universell lag.)
Hoppe vänder sig likt Rothbard emot tanken att naturen skulle vara gemensamt ägd initialt, och emot det lockeanska förbehållet. Han är inte lika praktisk i sin kritik, utan menar att det helt enkelt inte finns någon logik bakom de två teorierna. Utifrån synen på jorden som initialt oägd, Lockes idé att man rättmätigt kan förvärva ursprunglig egendom och icke-aggressionsprincipen som grund för sin etiska teori härleder Hoppe sina egna principer med vilka personer kan förvärva egendom genom att särskilja en resurs från det allmänna tillståndet – utan förbehåll. Vem som rättmätigt får förvärva ursprunglig egendom handlar, enligt Hoppe, endast om vem som först skiljer resursen från det allmänna tillståndet.
I am critized for misinterpreting Locke by not mentioning his famous proviso, but I am not engaged in an interpretation of Locke. I construct a positive theory and in so doing employ Lockean ideas; and assuming my theory correct for the sake of argument, there can be no doubt as to my verdict on the proviso. It is false, and it is incompatible with the homesteading principle as the central pillar of Locke’s theory. (…) Without scarcity there can be no interpersonal conflict and hence no ethical questions.
Hoppe delar inte Nozicks syn på att en förändring i andras situation (att deras handlingsfrihet i förhållande till ett tidigare [av en enskild person] oägt föremål försvinner) inte med nödvändighet behöver försämra deras situation. Om det hade varit fallet hade det inte funnits några interpersonella konflikter och därav inget behov av den etiska diskussionen.
Till skillnad från Nozick och Rothbard skulle Hoppe säga att det räcker med att sätta upp ett stängsel för att göra ett visst område av mark till sitt. Han menar att även inhägnande är en form av värdeskapande. Det kräver konkret arbete med konkret materia, och skapar en produkt av en knapp resurs som är objektivt identifierbar för andra och möjliggör social koordination. Christofer Columbus hade inte kunnat göra Amerika till sitt genom att sticka en flagga i marken, att peka på den eller att titta på den. Men om han byggde pirar och strandpromenader och vågbrytare – eller bara ett stängsel – runt hela kontinenten, skulle den bli hans.
Just detta att göra någonting identifierbart för andra och möjliggöra social koordination är centralt. Nozick frågar sig: ”Om jag äger en burk tomatjuice och häller den i havet så att dess molekyler blandar sig jämnt i hela havet, blir jag därmed ägare av havet, eller har jag bara enfaldigt nog slösat bort min juice?” Hoppe hade svarat Nozick att han enfaldigt nog slösat bort sin juice.
Hoppe menar att det räcker med att sätta ett stängsel runt en bit mark för att den skall bli någons. Nozick hade kunnat invända att ingen värdeökning genom kultivering av resursen i fråga har skett. Hoppe hade i sin tur kunnat invända motsatsen. Stängsel som till exempel skyddar en bit naturlig mark i ett annars kultiverat landskap kan öka dess värde för människan. (Även i detta uppstår dock ett problem i bedömningen, som ofrånkomligen blir subjektiv i någon grad.) Rothbard hade kunnat invända att ingen blandning av arbete och resursen har skett. Ett stängsel har placerats runt resursen i fråga – men marken i sig förblir orörd. Hoppe hade i sin tur kunnat invända att detta är fallet även i fall av förvärv som Rothbard antagligen hade betraktat som legitima. Stenen som jag målar är rättmätigen min även om jag inte har bearbetat alla de atomer som den består av. Trädet som jag har byggt ett hus av är rättmätigen mitt även om jag inte har rört vid insidan av plankorna. Till och med för min egen kropp – som jag har allra starkast ägande till – gäller det faktum att jag inte har möjlighet att kontrollera och använda alla atomer.
Vems argument som är starkast lämnar jag upp till var och en att värdera, och vi får säkerligen anledning att komma tillbaka till ämnet. Till dess kan det vara klokt att avstå från att hälla sin tomatjuice i havet.
