Zebulon Carlander är medlem av Svensk Linjes redaktion, student i statsvetenskap och fristående skribent med särskilt intresse för försvars- och säkerhetspolitik. Här recenserar han boken The Education of an Idealist, av Samantha Power.
I början av september kom Samantha Power, före detta USA-ambassadör till Förenta Nationerna under Barack Obamas presidentskap, ut med sin memoar, The Education of an Idealist. Den skildrar hennes brokiga uppväxt, åren som journalist och akademiker med fokus på humanitära frågor, och sedan tiden som rådgivare till Obama i utrikes- och säkerhetsfrågor.
Hennes första kontakt med Obama kom under hans tid som senator. De delade en grundsyn på utrikespolitiken, med ett intresse i institutioner, mänskliga rättigheter, och utveckling. Power kom att agera rådgivare under hans presidentkampanj, men behövde lämna den rollen efter att några olyckliga uttalanden om Obamas rival Hillary Clinton publicerades i en tidning.
Efter att Obama segrat i presidentvalet fick Power lämna kylan och tillsattes i tjänsten som senior director för multilaterala frågor i det nationella säkerhetsrådet, vilket gav henne särskilt ansvar för samverkan med den amerikanska FN-delegationen i New York. Hennes personliga relation med presidenten var också något som gav henne extra inflytande i administrationen.
Det som kom att ta det mesta av hennes tid i anspråk (för att inte nämna Obama-administrationens utrikespolitiska agenda) är de politiska revolutioner i Arabvärlden som bröt ut åren 2010–2011. Power beskriver i boken hur hon och Obama åt lunch tillsammans vid ett tillfälle där de pratade om det missnöje som fanns hos befolkningar i Mellanöstern.
Obama konstaterar kallt och rationellt att om de åldrande, auktoritära ledarna i regionen inte lyckas skapa fler möjligheter för deras länders medborgare – vilka demografiskt sett till stora delar var väldigt unga – skulle det uppdämda missnöjet till slut explodera. Det visade sig stämma – och betydligt snabbare än vad Obama nog hade velat.
Det går att dela upp Obamas säkerhetspolitiska team i idealister och realister. Power själv skulle hävda att det är en alltför stor förenkling, men ibland är förenklingar användbara. Det är dessutom inte långt ifrån sanningen. De yngre rådgivarna i Vita Huset var större påhejare av de arabiska protesterna, medan det äldre gardet var mer återhållsamma.
Gamla ’’cold warriors’’ som försvarsministern Robert Gates försökte dra i bromsen och var helt emot att bifalla interventionen i Libyen 2011. ’’Kan jag inte få avsluta de två krigen vi håller på att utkämpa innan vi startar ett nytt?’’ frågade han vid ett möte. Personer som Power argumenterade starkt för att USA behövde stå på folkets sida och ge allt nödvändigt stöd.
Hoppfullheten var stark under den s k arabiska vårens första tid. Tunisien gick i en demokratisk riktning, Egypten befann sig i en övergångsperiod, och Muammar Gaddafi störtades i Libyen. Men i sinom tid blev problemen allt större och tillslut träffade idealismen i Obama-administrationen en vägg, nämligen Syrien.
När frågan om kriget i Syrien aktualiserades hade Power bytt portfölj. Efter att Obama blivit omvald hösten 2012 skedde det en ommöblering i hans kabinett. När Obama frågade Power vad hon ville göra svarade hon omedelbart FN. Presidenten var dock skeptisk. ’’Du har mycket större inflytande på policy där du är nu än vad du skulle ha i FN’’ sa han kort till henne.
Men hennes önskan uppfylldes och efter att ha bekräftats av senaten kunde hon och hennes familj flytta till New York. Hon redogör i boken för de många insatser och initiativ hon och hennes team gjorde för att lyfta upp mänskliga rättigheter högre på den internationella agendan, men den definierande frågan blev Mellanöstern. Inte minst Syrien.
De protester som utbröt i Syrien i början av 2011 utvecklades snart – inte minst på grund av regimens brutala ageranden – till ett inbördeskrig. President Obama var djupt skeptisk till om det var värt att stödja rebellerna. Men han drog en ’’röd linje’’ när det kom till användningen av kemvapen. ”Det skulle ändra min kalkyl”, deklarerade han i Vita Husets pressrum.
I augusti 2013 kom sanningens ögonblick, då det visade sig att Bashar al-Assads regim hade använt sig av saringas i angrepp som kostade flera hundratals människor livet. Power, precis som de flesta andra i administrationen, litade på det presidenten sagt om att bemöta den handlingen med militära medel.
När stödet för en sådan insats, såväl inrikes som utrikes, visade sig vara svalare än vad han hade trott, började Obama att tveka. Trots att han gett Pentagon klartecken att ta fram mål för luft- och robotangrepp i Syrien ändrade han sig i elfte timmen och sa att istället för att direkt genomföra ett angrepp skulle han gå till kongressen för att be om dess stöd.
Beslutet tog Power med häpnad. Obama försäkrade henne att han var övertygad om att han skulle vinna det nödvändiga stödet i representanthuset och senaten. Power gjorde sitt bästa för att bilda opinion i stöd för en militär operation, men det visade sig snart att aptiten var liten i kongressen för att göra något sådant.
När det visade sig att stödet inte skulle materialisera kom en deus ex machina i form av Vladimir Putin. Obama hade övertygat honom vid ett möte i St Petersburg att USA menade allvar med ett militärt angrepp såtillvida ryssarna inte kunde övertyga Assad om att lämna över sina kemvapen. Deras samtal fördes vidare tills ett genombrott nåddes.
De mesta av kemvapen lämnade Syrien genom en internationell uppgörelse, men Assad-regimen lämnades att fortsätta att mörda och brutalisera sin befolkning. Det bidrog i sin tur till att skapa utrymmet för IS framväxt. Power är märkbart påverkad av erfarenheten. Idealisten som välkomnade den arabiska våren såg när hopp ersattes av fruktan och lidande.
Som många andra i Obama-administrationen är hon fylld av osäkerhet över det som skedde. Många kom att kritisera Power för att hon inte avgick i protest mot Syrienpolitiken. Ett exempel i boken är när senatorn John McCain skriker till henne i telefon att hon borde lämna sin post. Hon erkänner att hon övervägde det men var övertygad att hon i slutändan kunde påverka mer inifrån än utifrån. Hon förblir en idealist, men kanske som John F Kennedy uttryckte det: utan illusioner.
