Gunnar Hökmark är tidigare europaparlamentariker, delegationsledare för svenska EPP-delegationen och mångårig vän till Studentförbundet. Här är hans sammanfattning av hans 15 år i Europaparlamentet.
Femton år i Europaparlamentet sätter sina spår. Min tennis har blivit bättre genom att jag sökt ägna min tisdagslunch i Bryssel åt den. Och jag tror att jag har blivit tålmodigare av tennisens krav på fokusering, målmedvetenhet och tålamod – men kanske än mer på grund av att dessa egenskaper även krävs för förhandlingsarbete, utskottsarbete och andra samarbeten. Långsiktig vilja att vinna behövs när man möter personer med andra erfarenheter och politiska traditioner.
Europa har förändrats, med Europas enande, EU:s utvidgning och utvecklingen av gemensamma marknader som bundit oss närmare. Jag är stolt över de spår som jag har satt i den utvecklingen. En fascinerande start för mig var den första sessionen i Strasbourg då EU:s tio nya medlemsländer tågade in under sina flaggor. Där fanns en djup symbolik: Europa återförenades i frihet och demokrati. Och det var inte bara symbolik, utan verklighet.
Flera år tidigare, 1983, höll jag som ordförande i MUF ett välkomstanförande för vår europeiska organisation DEMYC på en kongress i Stockholm, där jag påpekade att:
”The Swedish Prime Minister, Mr Palme, attacks those who call for free elections in East Europe for falling back into the crusader mentality of the Cold War. At the same time, he claims that ’devil-pictures’ of the Soviet Union are dangerous for our national security.”
När vi krävde fria val i Central- och Östeuropa blev vi attackerade av Sveriges statsminister. Europas enande var aldrig deras grej. Den tidens socialdemokrati ville bygga ”gemensam säkerhet” med diktaturerna och gå den ensidiga nedrustningens väg. Då inledde MUF och FMSF kampanjen Frihet ger fred. Vi var de enda som mötte nedrustningsivrarna.
Och jag påpekade att Europa kunde varit fritt och återförenat:
”The delegation of the Christian Democrats from Poland could have been led by their international secretary Wojciech Walesa, a relative of the Walesa we know. He could have told us how the communist party dropped below the 3% level.”
Sex år senare, 1989, föll muren. Den baltiska frihetssträvan tog fart, utan stöd från svenska socialdemokrater som nekade till att de var ockuperade eller ens ville ha självständighet. Vi vann. Vi hade rätt och Socialdemokraterna hade fel.
År 2004 mötte jag i EPP personer som hade varit ledande i den baltiska frihetsrörelsen och i polska Solidarnos. Jag kunde glatt konstatera att vi hade kriminella i vår partigrupp, för de hade alla varit dissidenter och illegalt kämpat för demokrati och frihet. Denna ”kriminella” grupp blev mina bästa vänner.
Tunne Kelam från Estland, som år 1989 bakom järnridån och KGB:s gränsspärrar berättade att han längtade efter dagen då Estland var lika tråkigt som Sverige, i bemärkelsen lika förutsägbart och att människor kan känna trygghet och framtidsförhoppningar.
Vytautas Landsbergis, som var president för Litauen efter att de år 1990 utropat sin självständighet och som dagarna från den 13 januari 1991 höll stånd mot sovjetiska inrikestrupper som var beredda att storma parlamentet. Natten till den 13 januari hade vi en telefonlinje uppkopplad från mitt hem till hans kontor i det belägrade parlamentet i Vilnius.
Sandra Kalniete från Lettland, som hade deporterats som barn till Sibirien och som skrev boken ”Med högklackade skor i Sibiriens snö”. Det var det hon fick med sig när familjen tvingades in i en av godsvagnarna på väg österut. Henne hade jag mött år 1990 när hon var företrädare för Folkfronten för ett Fritt Lettland.
Våra polska vänner som hade varit först med att etablera demokrati i det förtryckta Östeuropa. De fria valen år 1989 lämnade ingen kommunist kvar i Sejmen, som jag anade år 1983.
Vi formade en nordisk-baltisk grupp, tillsammans med danskar och finnar, där jag försökte hålla samman delegationsledarna. Vi blev en bas för att stödja den ukrainska orangea revolutionen, en tidig föregångare till Euromajdan. När sångerskan Ruslana hade vunnit Eurovisionsschlagern talade hon för oss på en middag efter ett arrangemang i parlamentet för henne och för Ukrainas frihet. Den äldre musikprofessorn Landsbergis hade bjudit in henne och de fann varandra som kolleger i musiken och i frihetskampen.
Med denna historiska utveckling är det tröttsamt att höra när någon ilsket säger att EU är förtryck eller en ohejdbar byråkrati så fort ett politiskt beslut har gått fel. Då förstår man inte den frihet som vi har uppnått, de marknader vi har öppnat eller att man i en demokrati inte alltid får som man vill. Det gäller i Europa och det gäller i Sverige.
Det viktiga är att vi kan fatta gemensamma beslut om det som är gemensamt. Att vi har en gemenskap när världen är hotfull, föränderlig men samtidigt full med möjligheter. En inre marknad, marknadsekonomi, konkurrens, etableringsfrihet och kapacitet till världens starkaste ekonomi när diktaturer blir starkare och globaliseringen ställer krav på konkurrenskraft.
Vi etablerar marknader. Marknaderna kräver sina lagar, som inte alltid har blivit som jag själv ville ha dem, men lagarna lägger grunden för en marknadsekonomisk utveckling över gränserna. Alternativet hade inneburit 28, eller 31, nationellt reglerade ekonomier, med sina byråkratier och hinder. När EU öppnar marknader bygger det på konkurrens, etableringsfrihet, öppna gränser och lika behandling. De gamla monopolen är borta och konsumentmakten når över gränserna. Men det finns mer som kan och som måste göras.
Den inre marknaden, tjänstemarknaden, finansmarknaden, energimarknaden, telekommarknaden, transportmarknaden, flyget, hamnarna, postmarknaden, järnvägsmarknaden, sjöfarten, media och digitala tjänster är gränsöverskridande tack vare gemensamma regler. Vi hanterar vår miljö och vårt klimat. Östersjön, luften och fisket.
Vi möter gemensamma hot och utmaningar. Rysslands krigföring och Kinas aggressiva statskapitalism. Trump som vill underminera den fria handeln och den internationella rättsordning som bygger på att Rätten står ovan Makten. Mellanösterns hotfullhet. Konflikterna på vår kontinent, på Balkan och mot de länder som samlats i det Östliga partnerskapet.
Vi har genom EU format institutioner och en gemenskap för frihet, rättsstat och demokrati. Den är inte blank hela tiden – nu har vi problem med Ungern, Polen och Rumänien – men fördjupar och värnar det gemensamma. För mig blev utvidgningsfrågorna viktiga, just av dessa skäl. Att utvidga demokratin och rättsstaten, gentemot de krafter som vill underminera den, i utvidgningens länder och i Europa. Utvidgningen, den digitala utvecklingen, de finansiella marknaderna och öppnandet av marknader är frågor som jag har arbetat intensivt med.
Utvidgningen. Jag drev igenom att EU skulle börja förhandla med Turkiet, vilket var rätt då och kunde ha lett till en annan utveckling om inte Tyskland och Frankrike hade signalerat att de nog ändå skulle säga nej. Förhoppningsvis blir det rätt i framtiden. Ett demokratiskt och sekulärt Turkiet är av värde för Europa, hur avlägset det än är i dag. Vi drev igenom att Rumänien och Bulgarien blev medlemmar år 2007. Det var för tidigt, men inte en dag för sent, då dessa länder annars hade riskerat parallella skeenden till det som sker i Ukraina.
Som ordförande i Europaparlamentets Kroatiendelegation drev jag fram att Kroatien kunde bli medlem år 2013. Ytterligare ett steg mot Balkan, efter att Slovenien blev medlem år 2004. Nu har jag i Serbiendelegationen drivit på förhandlingarna med Serbien, ett land som Ryssland ständigt söker påverka och där förståelsen för nödvändiga reformer ännu inte har satt sig, men där de krafter som vill bli en del av Europas rättsstatliga samarbete dominerar.
Telekommarknaden. En av de stora utmaningarna har varit att få en fungerande telekommarknad med öppna gränser för samtal och data. Det är avgörande för att leda modernisering, utveckla kunskapssamhället och binda samman den europeiska ekonomin. Den digitala utvecklingen hänger på vår förmåga att utveckla kapacitet och hastigheter som ger världens bästa internet och bäddar för en snabb övergång till den femte generationens mobiltelefoni. Den femte generationens mobiltelefoni handlar inte längre om telefoni eller digitala tjänster utan om alla tjänster, alla industriella processer, all logistik och all kommunikation som sker i en modern ekonomi.
Flera av de rapporter jag ansvarade för handlade om detta. Om Europas spektrumpolitik, med mer ambitiösa mål än kommissionens förslag, om stöd till höghastighetsnätverk, kapacitet för gigabits – och inte bara megabits – som ledde till att kommissionen satte målet om ett gigabitsamhälle, marknadsekonomiska lösningar mellan operatörer i olika länder och en koordination av frekvenser och omfattning som innebar öppnandet av fler frekvenser snabbare.
Det blev diskussioner med ansvariga kommissionärer och företrädare, anföranden och debatter i parlamentet, på seminarier och på konferenser. Om vikten av att gå före andra delar av världen och släppa loss förändringens och konkurrensens krafter. Det lyckades mig att sätta de högsta målen för kapacitet och spektrum för mobila bredband och driva igenom satsningar på höghastighetsfiber, konkurrens, ökad koordinering, gränsöverskridande tjänster och en kapacitet som möjliggjorde avvecklandet av extra kostnader för roaming och surf.
Ekonomisk tillväxt hänger intimt samman med utvecklingen av dataöverföring, datakommunikation, digitala tjänster och ständig närvaro. Min fråga till utskottet blev gång på gång om Europa vill vara nummer ett, två eller tre i världen. Så satte vi målet om ett gigabitsamhälle. Allt annat var bakåtsträvande.
Finansmarknaden. Grunden för en dynamisk ekonomi kom att bli en andra huvuduppgift. Jag lyckades tidigt se till att den nya kapitallagstiftningen inte slog mot svenska banker, som genom sin ägarform genom moderbolag var på väg att påtvingas destruktiva kapitalkrav som inte stod i proportion till deras bankverksamhets risker.
Inom detta område har jag varit med och utformat de lagstiftningar som ligger till grund för bankkrishantering i hela EU och är basen för bankunionen. Stabilitet och dynamik. Kommissionens förslag uteslöt till en början all möjlighet till statliga interventioner. Sedan fick vi till stånd en modell som klargör att var och en som finansierar en bank står för en risk. Som ägare självklart, som investerare och ytterst som insättare. Nu slutförde vi bankkrishanteringen med tre nya stora lagstiftningar som blir grunden för nästa steg i bankunionen. Förslagen blev som jag ville, anpassade till verkligheten men också till marknadsekonomins krav.
Energipolitiken. Den har handlat om kärnkraft, regelsystem för att slå vakt om säkerhet och hantera avfall samt slå vakt om den som en av unionens energikällor. Men framförallt om att öppna upp energimarknaden för konkurrens, över gränserna och i varje land. I slutet av 2018 fick vi energiunionens regel- och styrsystem på plats. Marknadsprissättning, gränsövergångar, separation mellan producent och distributör för att slå vakt om konkurrensen och nya konkurrenter. Många framsteg.
Det började för fem år sedan när jag drev igenom det nya elmarknadsdirektivet som krävde separation mellan producent och distributör. Nödvändigt för att bryta monopol och dominans, avgörande för konkurrens och förutsättningarna för nya energikällor. Uppdateringen av elmarknadslagstiftningen som vi gjorde år 2018 gör att kravet på separation mellan producent och distributör även gäller aktörer som levererar in i EU, som Gazprom och Nord Stream 2.
Forskningen. Här har jag förespråkat excellens och centra för europeisk forskning som har tillräcklig kritisk massa för att bli världsledande. Det har varit en kamp mot dem som ville använda pengarna som extra anslag till universitet och forskning i stället för att belöna och förstärka ledande forskning. Redan i det första forskningsprogrammet vann vi, vilket ledde till ett europeiskt forskningsråd. Då drev jag också igenom regellättnader för universitet, forskningsinstitut och företag, för att öppna upp deltagandet i forskningsprogrammen som tidigare var tyngda av byråkrati.
Avregleringar och konkurrens. Många ville bevara regleringar och monopol, som posten och järnvägen, men vi lyckades vända vinden till förmån för mer konkurrens och fler aktörer. Den digitala ekonomin kräver pakethantering som sker dynamiskt och under konkurrens. Järnvägen i Europa måste vara fristående från tågoperatörerna. Sjöfarten kan inte mötas av monopoliserade hamnar utan av hamnar som fungerar och är öppna. Även tjänstesektorn ville många skydda från konkurrens, men vi vann debatten i vår partigrupp. Patientdirektivet, som innebär att man kan resa utomlands för att få behandling, var avgörande för sjukvård. Vi vann även den frågan.
Fisket. I fiskepolitiken vände vi gruppen från att värna fiskarna på vattnet till att värna fiskarna i vattnet. Det var inte Miljöpartiet som avgjorde utan svenska moderater i EPP. Christofer Fjellner kunde frågan och jag kunde i alla fall argumenten. Den nya europeiska fiskepolitiken har sina svagheter, men är bättre än den tidigare och i grunden bra.
Utrikespolitiken. Rysslandspolitiken ska vara öppen men stram. Så länge Ryssland inte följer reglerna kan vi inte återgå till normalitet. Det ville alltför många. Vännerna i Central- och Östeuropa såg faran och vi vände gemensamt politiken rätt, till fördömanden och sanktioner. Därtill en politik för att syna investeringar från Kina och fler handelsavtal med omvärlden.
Den ekonomiska politiken. Jag har återkommande fått parlamentet att klargöra att spenderarpolitik inte är vägen fram, utan stabilitet och prioriteringar. Fokus på reformer som ger minst 3 procent potentiell tillväxt för alla. Nej till EU-skatter. Stramare konkurrenslagstiftning vad gäller etableringsfrihet och konkurrens, samt krav på en spetsigare statsstödspolitik, lade grunden för en ny diskussion om tjänster i allmänhetens intresse och konkurrens.
Den nya stabilitetspakten, där jag förra mandat-
perioden – när många ville göra upp med den befintliga kompromissen – stoppade det förslag som hade låtit medlemsstaterna gå emot kommissionens förslag om att bestraffa ett medlemsland som inte uppfyller kriteriet.
Mandaten. Med hjälp av underhandsdiskussioner som samlade mellanstora länder har Sverige fått fler mandat. Först år 2009 när jag fick igenom en matematisk modell som gav Sverige två till mandat. Sedan år 2014 när vi höll på att förlora ett mandat till Kroatien. Grundförslaget till utskottet gynnade Österrike, som matematiskt borde förlora det, men jag vände gruppen till fri röstning och fick en dansk att för brödrafolkens väl rösta för och en est och en litauer att för gammal vänskaps skull göra detsamma. Så vi vann med en röst. Vi moderater har generöst låtit andra svenska partier få dessa mandat, men det kommer nya val.
Och mycket mer. Sätta agendan för frihet, marknadsekonomi och säkerhet. Se till att EU fokuserar på det stora och inte på det lilla. Ta strider. Och vinna dem också.
Europa har blivit lite friare, säkrare och bättre under de senaste 15 åren. Det har varit roligt. Mycket roligt. Insikten om att nationella arketyper stämmer allt för väl och ändå inte alls i mötet med den enskilde. Känslan av att vi svenskar kanske inte alltid har rätt eller står för det enda normala. Vi kan nå mycket längre om vi har alla dessa länder som våra vänner och gemensamma styrka,
