Den borgerliga berättelsen lyser med sin frånvaro hos regeringen. Kan ministrar och tjänstemän bli övertygade liberaler av Mumintrollens mamma, Tove Jansson? Johanna Trapp skriver om vikten av borgerlig kultur.
Alla är olika för att man ska kunna se världen från så många olika vinklar som möjligt.
Tove Jansson, 1948
I Studentförbundet har diskussionen lyfts på sina håll om bristen på svensk borgerlig skönlitteratur. Framförallt den som övertygar läsaren till att bli liberal, eller i alla fall får läsaren att ryckas med, och känna den borgerliga ideologin.
Diskussionen föddes ur det faktum att även om Sverige har ett högerstyre är många i borgerligheten besvikna. Den borgerliga berättelsen lyser med sin frånvaro, och frågan om de borgerliga partierna själva tror på liberal politik uppstår allt oftare. Den svenska borgerligheten hade helt enkelt mått bra av litteratur som hade givit inspiration till en ny borgerlig berättelse. Det bör vara böcker som börjar i känslan, i den där intuitiva moraliska reaktionen som kan ligga till grund för nya ideologiska resonemang.
Ayn Rand utmålas ofta som någon som kunde tända den ideologiska elden hos läsaren. Rands böcker beskriver alltid en värld där en person gör uppror mot en totalitär och kollektivistisk övermakt. Hon skriver på ett sätt som gör att läsaren känner med huvudpersonen, och hatar all form av kollektivistisk auktoritet. Har man läst exempelvis Lovsång känner man igen känslan som börjar i magen och fortsätter ut i kroppen. Läsaren vill, likt Prometheus, säga Jag, JAG, EGO. Känslan att vilja vara självisk, att känna att det är rätt att vara det. Människor är inte medel, utan mål. Sådant känns så självklart i Rands litteratur.
Ideologi kan nämligen vara många saker. Grunden till ett politiskt förslag, det som håller vilsna liberaler tillsammans, en första idé som leder tanken vidare, eller anledningen till att vissa partier aldrig kan samarbeta. En sida av ideologin som ofta förbises är däremot ideologi som gnista. Värderingar mellan raderna, som utan att presentera ett enda politiskt förslag, ändå får det att kännas som att det brinner i bröstet. Så här ska världen vara! Så här känner jag!
Därför är den borgerliga berättelsen viktig. Den behövs för att skapa politiker som tror på sin ideologi, inte bara kan den. Stora delar av den kritik som riktats mot regeringen har grundat sig i bristen på en borgerlig berättelse. Känslan av att regeringen själva inte verkar tro på sin egen politik har nog slagit de flesta övertygade liberaler.
Tyvärr ses kulturen ofta som vänsterstämplad i Sverige. Det kryllar inte av författare som skriver om det borgerliga drömsamhället, åtminstone inte som inte också skriver navelskådande litteratur.
Därför gör jag nu en ansats att presentera en svensk författare som väcker samma sorts känslor som Rand. Hon är välkänd och förhoppningsvis greppbar för alla: Tove Jansson.
Tove Jansson föddes den 9 augusti 1914 i Finlands huvudstad Helsingfors, och är mest känd för att ha skapat mumintrollen. Den första boken där mumintrollens värld presenteras, ”Småtrollen och den stora översvämningen,” publicerades 1945. Därefter publicerades tio böcker till, mellan åren 1945 och 1970. Tove Jansson fortsatte skriva och arbeta som konstnär fram till sin död 2001. Hon anses vara en av de mest inflytelserika författarna och konstnärerna i Norden. Även om Jansson var finsk medborgare och levde stora delar av sitt liv i Finland var hon finlandssvensk och skrev således på svenska.
Jansson delar Rands förmåga att skapa litteratur som sprider en känsla av frihet, vikten av individualism, och att få välja sina sammanhang själv. Många av Janssons karaktärer kan närmast beskrivas som rastlösa, men tittar man närmare finns där starka liberal drag. Utmärkande för Muminböckerna är Janssons träffsäkra förmåga att skapa olika underliggande känslor genom böckerna. Första boken om Mumintrollet är hoppfull och barnslig den sista, Pappan och havet, handlar om könsroller, depressioner, föräldrarollen och slutar med att hela familjen dör.
Böckerna om Mumintrollet är Janssons mest kända, men hon har även skrivit en hel del för en äldre publik. I Sommarboken (1971) skriver hon om en flicka och hennes farmor som spenderar somrarna tillsammans i den finska skärgården. Den är som de flesta av hennes vuxenböcker möjliga för barn att ta till sig, men där finns också ett subtilt ideologiskt budskap. Till exempel den fina känslan av att få äga mark.
Tove Jansson kan självklart inte allena stå för den svenska borgerliga berättelsen, men det kan vara en bra första ansats.
Johanna Trapp är atenare, viceordförande i Student-förbundet och redaktionsmedlem i Svensk Linje.
