Zebulon Carlander är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet och medlem i Svensk Linjes redaktion. Här är hans reflektioner kring det epokskiftande året 1939.
I mina förra kolumn beskrev jag året 1919 och hur världens stormakter i kölvattnet av första världskriget hade försökt att konstruera en ny världsordning, men i slutändan enbart lyckats med att åstadkomma ett stillestånd i vad som kom att bli det andra trettioåriga kriget i Europa.
1939 var året då nästa och en ännu värre urladdning ägde rum. Under 1930-talets gång var det tydligt hur kontinenten rörde sig i riktningen mot konfrontation. 1933 blev Adolf Hitler Tysklands rikskansler och genom skoningslöst manövrerande upprättade nazistpartiet en diktatur i landet.
I Storbritannien fanns det en utbredd motvilja att med kraft konfrontera den revisionistiska Hitler-regimen. Det bottnade i smärtsamma minnen av de enorma mänskliga och ekonomiska förlusterna som man ådragit sig under kriget två decennier tidigare.
Från franskt håll hade man sedan Versaillesfreden försökt få de anglosaxiska stormakterna att hjälpa till med att kringskära tysk makt, men Paris hade fått kalla handen. Under 1930-talet fanns det stora förhoppningar att den franska armén, som bland annat hade fler stridsvagnar än den tyska, skulle kunna agera det yttersta bålverket mot Hitlers Wehrmacht.
Hitler hade sedan sitt maktövertagande ägnat stora energier åt att bygga upp den tyska krigsförmågan och att revidera uppgörelsen efter första världskriget. Det skedde steg för steg: ständigt kände han efter hur långt han kunde gå i sin politik, vaksam efter motreaktioner från västmakterna.
Vattendelaren kom att bli Tjeckoslovakien. Storbritannien och Frankrike kom, utbredda protester till trots, att jämka sig med det tyska kravet att den del av Tjeckoslovakien där en stor tysk etnisk grupp bodde, de s k sudettyskarna, skulle få annekteras av Naziregimen.
Men kort därefter kom Hitler att omkullkasta den uppgörelsen, då han helt sonika offentliggjorde att han avsåg att annektera hela Tjeckoslovakien. Då kom den alltför försenade motreaktionen, tillfället då Neville Chamberlain insåg att det inte gick att lita på den tyskarna.
»Det förvånande tyskarna, och satte grus i dess utrikespolitiska maskineri – om än bara för ett par månader.«
London och Paris gjorde då utfästelser till Warszawa att man skulle komma till polsk hjälp i händelse av en tysk invasion. Det förvånade tyskarna, och satte grus i dess utrikespolitiska maskineri – om än bara för ett par månader.
För att gardera sig mot att västmakterna skulle alliera sig med Sovjetunionen instruerade Hitler sin utrikesminister Ribbentrop att förhandla med Josef Stalin och dennes utrikesminister Molotov om en geopolitisk uppgörelse där man kom överens om att ej hamna i fiendskap med varandra och att dela in staterna mellan dem i intressesfärer.
Molotov-Ribbentroppakten är ett av historiens mest ökända dokument. Tyskland och Sovjetunionen formaliserade ett partnerskap och en uppdelning av Polen samt andra områden i mellan dem. Kommunisterna i Sverige kom att lovorda uppgörelsen.
Kort efter Molotov-Ribbentroppakten skrevs under inledde Hitler sin invasion av Polen den 1 september. Polackerna visade på tappert motstånd, men Wehrmacht slog sig igenom dess försvar. Den 17 september invaderade Sovjetunionen från öst, i enlighet med pakten mellan diktatorerna.
Efter att Hitler hade ignorerat deras ultimatum att lämna Polen förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. För att parafrasera den gamle brittiske utrikesministern Edward Grey kom lamporna återigen att släckas i Europa, och det skulle dröja en lång tid innan de tändes igen.
Stalin påbörjade sitt projekt att underkuva sina grannländer. Med de baltiska republikerna gick det förhållandevis problemfritt för honom, men när det kom till Finland blev det svårare än vad han hade väntat sig. Sovjetunionen krävde landavträdelser som finländarna med rätta fruktade skulle leda till nya, mer långtgående krav. Finland vägrade att gå med på de sovjetiska kraven och den 30 november 1939 attackerades man av den Röda armén.
I Sverige valde man att inta ställningen som icke krigförande part, vilket öppnade för möjligheten att skicka personal och materiel i understöd till finländarna. Det var inte ett obetydligt stöd som gavs. Vinterkriget innebar också att en samlingsregering bildades där alla riksdagspartier förutom kommunisterna inkluderas.
Som Emanuel Örtengren utvecklar i sin utmärkta recension av boken ’’Landet utanför’’ kom Sverige att under världskriget försöka navigera mellan stormakterna och ha som överdoktrin att stå utanför kriget. Det målet ansågs legitimera olika eftergifter till stormakterna.
För att summera kan man konstatera att om 1919 var ett tillfälle då man försökte skapa en ny världsordning var 1939 när denna föll ihop. Det blev ingen hållbar fred, utan ett skört stillestånd. Kriget kom inte som en blixt från ovan, utan det kom sakta men säkert krypandes framåt.
Lärdomarna man kom att dra från Versaillesfreden och mellankrigstiden var många. Att USA valde isolationism, att freden upplevdes som hård fred mot förlorarna, och att man alltför sent stod upp mot Mussolinis och Hitlers aggressionspolitik var några av de främsta. Lärdomarna kom senare att omsättas efter andra världskriget, vilket är fokus för nästa kolumn.
