Dagens public service bygger på idén om en gemensam lägereld folket kan samlas kring. Men egentligen är det enbart monopolistens kvardröjande oförmåga att tänka sig en välmående marknad bortom monopolisten själv, skriver Linnea Dubois, ordförande för Fria Moderata Studentförbundet.
Sedan 1990-talet har teknikutvecklingen revolutionerat hur vi konsumerar media. Tiden då bara en eller två tv-kanaler fanns att välja mellan är på många sätt avlägsen. Samtidigt är Sveriges public service-kanaler till stor del fortfarande utformade efter det system som rådde innan 1990-talets frihetsreformer och den tekniska streamingrevolutionen.
Drömmen om en gemensam kulturell lägereld som det svenska folket kunde samlas kring, över klassklyftor, etniska skiljelinjer och avståndsbarriärer, var enfaldigt ambitiös redan på den tid då teknikens begränsningar gjorde det naturligt för staten att tillhandahålla och kontrollera den dyra infrastruktur som krävdes. I dag är den drömmen direkt naiv.
Synen på public service som alla goda informations- och underhållningsgåvors givare är ett resultat av den välgödda monopolistens kvardröjande oförmåga att tänka sig en välmående marknad bortom monopolisten själv.
Viljan att se över public service-uppdragets omfattning kritiseras regelbundet som demokratifientlig, även om den kan motiveras just med omsorg om det motståndskraftiga demokratiska samtalet. På det sättet riskerar public service-vänner med de bästa av intentioner att krama ihjäl både statsradion och det fria svenska medielandskapet.
Renodla uppdraget
I dag expanderar public service ständigt. SVT, SR och UR sänder i godan ro lite vad som helst med hänvisning till att det finns ”efterfrågan” eller ett ”samhällsintresse”. Beteckningen public service, översatt allmännytta, handlar med nuvarande ordning mindre om den allmännytta som medieföretagen tillhandahåller, och mer om att det är just staten som äger mediebolagen. Mediebolag och stiftelser som granskar statsmakten och tillhandahåller underhållning och bildning, som exempelvis Kvartal, Axess-TV eller TV4, kan i allra högsta grad sägas tillhandahålla en allmännyttig tjänst.
För att på allvar kunna tala om ett public service i allmänhetens tjänst som det är motiverat att finansiera med stora summor skattemedel krävs en tydlig bild av vad vi egentligen förväntar oss få ut av pengarna. Även de viktigaste av statens kärnuppgifter ställs kontinuerligt mot andra utgifter. Politik förutsätter förmågan att definiera, prioritera och utvärdera.
En rimlig utgångspunkt är att detta bör avgränsas till sådant som verkligen anses allmännyttigt och som den privata marknaden har svårare att producera. Exempel på detta kan vara kriskommunikation, viss nyhetsrapportering och granskande journalistisk samt stöd till nischad men högkvalitativ kulturproduktion.
Statlig verksamhet är i grunden är mer känslig för politisk påverkan än privata alternativ. Att lägga alltför många ägg i samma politiskt kontrollerade korg innebär alltid en sårbarhet. En mångfald av mer och mindre betrodda nyhetskällor ökar det demokratiska samtalets motståndskraft mot politiska kontrollförsök, och stärker dessutom individens förmåga att kritiskt granska och värdera information.
***
Ytterligare ett problem med dagens breda public service är effekterna på marknadens övriga aktörer. Både den fritt finansierade journalistiken och den bredare kulturmediesektorn påverkas av att behöva konkurrera med ett public service utan begränsningar.
Program som Melodifestivalen och Gift vid första ögonkastet verkar utgöra brett uppskattad tv-underhållning. Dyra licenser att visa diverse sportevenemang är eftertraktade i medielandskapet. P3:s sändningar av den senaste hiphopen eller pigga humorprogram går bevisligen också hem. Men varför ska public service sända sådant som tillhandahålls friskt av fristående aktörer?
Historiskt har public service hållit sig borta från tryckt media. Det mångfacetterade presslandskap som växte fram utan statens inblandning under 1800-talet har trots det förblivit livskraftigt. Landets största tidningar åtnjuter högt förtroende på goda grunder, och det självreglerande medieetiska systemet fungerar väl. Detta är talande.
Se över finansieringsmodellen
År 2019 fattade riksdagen beslut om ett nytt finansieringssystem för public service. Den gamla så kallade apparatskatten försvann, i stället infördes en proportionell skatt som alla löntagare är tvungna att betala öronmärkt för just public service-verksamhet. Public service-avgiften betalas av alla över 18 år som har en beskattningsbar förvärvsinkomst. Avgiften är satt till en procent av den beskattningsbara inkomsten upp till ett tak om 1 300 kronor i månaden.
Skatten försäkrar de statliga medieföretagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion mellan åtta och nio miljarder kronor om året. Denna borgerligt stödda skattehöjning är en av de enskilt högsta skattehöjningarna på decennier.
Den gamla radio- och TV-licensen med kontroller från Radiotjänst var ett föråldrat och ineffektivt system, och en reform var motiverad. Däremot är det under all kritik att de borgerliga partierna missade ett så gyllene tillfälle att se över public services uppdrag, organisation och innehåll i samband med finansieringsreformen.
Som public service-skatten nu är utformad innebär det att det blir en extra skatt på arbete. Det är ett märkligt sätt att finansiera ett statligt utgiftsområde vars frukter anses tillfalla hela samhället – oavsett hur ofta eller hur sällan man konsumerar det material public service-bolagen producerar.
Genom att public service-avgiften är en öronmärkt skatt, som enligt lag enbart får användas för att finansiera public service-verksamhet, blir de statliga medieföretagens finansiering den enda utgift i statens budget som inte vägs mot andra utgifter som försvar eller rättsväsende. Dessutom växer inget annat medieföretags budget automatiskt i förhållande till hur många som betalar statlig inkomstskatt.
En borgerlig regering bör därför avskaffa den öronmärkta public service-skatten. Den verksamhet som SVT, SR och UR bedriver borde i stället finansieras inom statsbudgeten, och då få konkurrera med andra utgiftsområden inom exempelvis försvars- och kultursektorn.
Den förra danska borgerliga regeringen kan här fungera som inspirationskälla. I samband med att public service kontraktet förnyades skars budgeten ned med 20 procent. Innehållsmässigt uppdrogs DR att prioritera nyheter, barn och unga, folkbildning, kultur – bland annat danskproducerat drama och dansk musik – samt regionala sändningar. Antalet linjära tv-kanaler och radiokanaler minskades.
Mycket talar för att även svensk public service kan effektiviseras ytterligare. Riksdag och regering bör först definiera vad public service-kanalerna ska syssla med och vilka mål de ska uppfylla – först därefter kan en diskussion om adekvat finansiering inledas. Dagens uppdrag är alldeles för vidsträckt, och det skadar både förtroendet för public service och den fria kultur- och mediemarknadens villkor.
