Johan Sundeen, docent i idé- och lärdomshistoria och universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap, skriver om de politiserade bibliotekens formativa tid i svallvågorna av 1968 och vänsterns långa marsch genom institutionerna.
Den socialdemokratiske ledarskribenten Stig-Björn Ljunggren framhöll nyligen i en pågående debatt om Svenska kyrkans politisering att det inom svensk borgerlighet finns en grupp debattörer som har fått 1968 på hjärnan. Med all respekt för Ljunggren så var han denna gång ute i ogjort väder. Det finns enligt humanvetenskaplig forskning goda skäl att fästa vikt vid effekterna av 68:ornas långa marsch genom institutionerna, särskilt inom kyrka och universitet samt i kulturlivet. Inom forskningen har begrepp som ”det långa 1968” och ”arvet efter 1968” myntats. Märk väl att det bland avsändarna till dessa på akademisk väg grundade budskap också finns forskare med marxistisk vetenskaplig identitet. Läggas härtill ska att aktörer med tydlig vänsterprofil inom kyrkor, universitet och bibliotek i tillbakablickar av olika slag själva tenderar att lyfta fram betydelsen av studentrevoltens år.
Till de av kulturlivets institutioner som behöver ses i perspektiv av det långa 1968 hör de svenska folkbiblioteken. Inom bibliotekssektorn finns en stark, eller i vart fall högljudd, strömning som ser på sin yrkesidentitet och sin yrkesutövning i aktivistiska snarare än professionsetiska termer. Idealbildningen är med andra ord politisk-ideologisk till sin karaktär. Bibliotekets uppgift förstås inte primärt i termer av bildning, informations- och yttrandefrihet eller som bidrag till människors personlighetsutveckling, utan som redskap för att befrämja en samhällsutveckling i socialistisk och/eller identitetspolitisk riktning. Till begreppet politiserings innebörd hör att samhällssfärer nyttjas för andra syften än det som ger dess verksamheter egenart och egenvärde. Parallellerna är uppenbara mellan den kristna vänster som i kyrkan ser ett redskap inte för Himmelriket utan för sociala, människoskapade utopier och de aktivister som talar om biblioteken som verktyg i klass-, köns-, sexualitets- och raskampen.
Under senare år har politiseringen av kyrkan och betydelsen av arvet efter 1968 diskuterats frekvent i den offentliga debatten. Biblioteken har fram tills nyligen inte varit föremål för liknande genomlysning. I ett inlägg i Axess (7/2021) går emellertid den flitige kulturredaktören Erik Jersenius till attack mot en leninistisk anda inom delar av bibliotekariekåren. Stor uppmärksamhet har en artikel i Svenska Dagbladet (7/1 2022) av regissören och kulturpersonligheten Stina Oscarsson väckt, i vilken hon diskuterar av politisk korrekthet orsakade frånsteg från yttrandefrihetens principer vid Stockholms stadsbibliotek.
Ett viktigt principiellt uttalande om politiseringen av biblioteken har gjorts av Svensk Biblioteksförenings ordförande, universitetsbibliotekarie Johanna Hansson. I en nyligen utgiven bok – Ledarskap satt i system – skriver hon: ”En återkommande diskussion under de senaste åren har handlat om medarbetaren som aktivist: regeringstjänstemän som varnar för ett visst parti eller biblioteksmedarbetare som gallrar böcker som strider mot deras värdegrund. Jag menar att all form av aktivism i grunden är skadlig för en offentlig verksamhet eftersom den riskerar att sätta den demokratiska styrningen ur spel. Den kan minska förtroende för en verksamhet genom att särintressen mer eller mindre godtyckligt sätts framför allmänintresset. Ens egna värderingar bör inte bilda utgångspunkter för ens agerande på arbetet”. Liknande uttalanden gjordes för övrigt i den häromåret lanserade nationella biblioteksstrategin.
Att Hansson inte saknar skäl för sin oro för att aktivisternas framfart mellan och på bokhyllorna riskerar att skada de offentligfinansierade bibliotekens legitimitet framgår av en studie som har genomförts inom ramen för SOM-undersökningarna från Göteborgs Universitet. Biblioteksvetarna Katarina Michnik och Catarina Eriksson visar att personer med politiska sympatier till vänster har betydligt större förtroende för folkbiblioteks sätt att utöva sitt uppdrag än män och kvinnor hemmahörande till höger politiskt. Michnik och Eriksson ser denna tendens som besvärande för folkbiblioteken eftersom dessa ska betjäna alla medborgare. Det finns en uppenbar parallell mellan hur legitimiteten sviktar för folkbiblioteken respektive för public service. I båda fallen synes missnöjet bero på den politiserade karaktären på delar av verksamheten.
»Det finns en uppenbar parallell mellan hur legitimiteten sviktar för folkbiblioteken respektive för public service.«
Till den bakgrund mot vilken meningarna i Hanssons bokkapitel formulerats hör en vetenskaplig artikel av undertecknad och professor Roger Blomgren. I Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift har vi publicerat en uppmärksammad textanalytisk och idéhistorisk studie med rubriken ”Offentliga bibliotek som arena för aktivism: En fallstudie av vänsterpolitisk biblioteksideologi på 1970- och 2010-talet” (nummer 2/2020). Artikeln har gjort avtryck i bland annat nordisk biblioteksforskning, en rapport från Myndigheten för kulturanalys, dagstidningar och kulturtidskrifter samt i Hanssons bokkapitel. Tyvärr har artikeln också lett till trakasserier och hot mot oss som forskare från aktivistiskt håll och från en del så kallade kollegor inom universitetsvärlden. Om detta sorgliga kapitel skriver jag i artikeln ”Ovälkommen granskning” i Axess (6/2021).
Blomgrens och min utgångspunkt utgörs av de kritiska yttranden som Justitieombudsmannen har riktat mot ett antal folkbibliotek vilka förvägrat låntagare den medborgerliga rätten till att via inköp eller fjärrlån ta del av begärt material. Det rör sig om en nekande inställning som uppenbart inte är grundad i legitima kvalitetsbedömningar rörande inköp utan baserad på ideologiska bevekelsegrunder och hemmasnickrade värdegrunder. Här har skattefinansierade tjänstemän överskridit sina befogenheter och ägnat sig åt maktmissbruk i den självpåtagna rollen att agera grindvakter ifråga om vilken litteratur som ska få läsas på eller genom bibliotek.
Under senare år är det framförallt censurlika tilltag riktade mot migrationskritisk litteratur som har hamnat i fokus för JO:s yttranden och i viss mån uppmärksammats i den offentliga debatten. Det finns emellertid exempel på en lång rad kategorier böcker som vänsteraktivistiska bibliotekarier sökt neka låntagarna att ta del av. Det rör sig bland annat om antikommunistisk litteratur, väckelsekristna böcker som ansetts kunna provocera muslimer, så kallad massmarknadslitteratur, amerikanska serietidningar, böcker som påståtts sprida stereotypa uppfattningar om könsroller och sexualitet. Och så vidare.
En patronartad inställning till låntagarna löper som en röd tråd genom de allmänna, till breda folklager riktade, bibliotekens historia. Förmynderi på bibliotek är med andra ord inget som uppfinns 1968. Som de danska biblioteksforskarna Henric Jochumsen och Casper Hvenegaard Rasmusen har understrukit måste dock en distinktion göras mellan den typ av traditionella kvalitetskriterier som gjorts i folkbildningens namn och vänstervågens socialistiskt betingade maktfullkomlighet. I det senare fallet ges avslag på efterfrågad litteratur utifrån tanken på biblioteket som en institution som ska främja den politiska kampens målsättningar.
»En patronartad inställning till låntagarna löper som en röd tråd genom de allmänna, till breda folklager riktade, bibliotekens historia.«
Jochumsen och Hvenegaard Rasmusen talar om ”en socialistisk” biblioteksdiskurs som växer sig stark på 1970-talet, vilken ”utifrån marxistiska utgångspunkter betonar folkbibliotekens roll för att uppfylla överordnade samfundmässiga och politiska problemställningar”. Blomgren och jag citerar i vår framställning en företrädare för den socialistiska professionsföreningen Bibliotek i Samhälle (BiS) som på 1970-talet skriver att BiS intresse inte riktas mot biblioteksverksamhet som sådan utan mot möjligheten att använda verksamheten för att skapa ett socialistiskt samhälle. Kännetecknande för den socialistiska diskurs som Jochumsen och Hvenegaard Rasmusen skriver om är att den bygger på ett långtgående ifrågasättande av att biblioteken ska vara åskådningsmässigt neutrala institutioner och en likaledes uttalad kritik av föreställningen om biblioteken ska rikta sig till alla samhällsmedborgare.
Låt oss återvända till Justitieombudsmannens kritiska yttranden. Varifrån kommer de föreställningar som ligger till grund för folkbibliotekens beslut att neka låntagare att ta del av böcker av bland andra nationalekonomen Tino Sanandaji? Det är en av de frågeställningar som Blomgren och jag tar oss an. Vi visar hur det i USA på 1960-talet växer fram strömningar som starkt lät sig inspireras av vänstervågen och tog med sig dess värderingar in i biblioteksverksamheten. Målsättningen var att radikalt förändra såväl biblioteken som samhället.
Från USA spred sig de aktivistiska synsätten på yrkesidentitet och yrkesutövning till Europa. I flera europeiska länder grundade studenter och bibliotekarier på 1960- och 1970-talet politiska kampgrupper med mer eller mindre tydlig marxistisk identitet. Talrika vittnesbörd har givit uttryck för att de statliga bibliotekarieutbildningarna i Norden var miljöer i vilka vänsterextrema grupperingar utövade stort inflytande. Lennart Wettmark har skrivit ”Det var definitivt frågan om en stark vänstervåg under dessa år. Alla former av vänstergrupper fanns representerade på” Bibliotekshögskolan. I Finland etablerades en uttalat stalinistisk gruppering.
Av snarlika skäl som humanistiska forskare tenderar att lägga stor vikt vid de så kallade formativa åren i biografiska skildringar av märkesmän- och kvinnor har vi anledning att vara vaksamma på de formativa årens betydelse i historiska skildringar av organisationer och institutioner. Det säger sig självt att många av dem som på 1970- och 1980-talet utbildade sig av vänsteridéer genomsyrade miljöer, och sedan gjorde karriär inom universitet eller vid bibliotek, kom att föra vidare synsätt de tillägnat sig under dessa år, låt vara med årens gång i modifierad form. När yttersta vänstern efter 1989 ömsade skinn från marxist-leninism till identitetspolitik kom de gamla klassparollerna att ges en utformning som passade budskapet om sexuella och etniska minoriteter samt med fokus på genusfrågor. I grund och botten var det emellertid uttryck för samma synsätt – det vill säga att bibliotek är redskap i den politiska kampen.
Det är kring 1968 som den politiserade syn på bibliotekens uppgift som ännu i dag utövar stort inflytande inom sektorn grundläggs. Härvidlag skiljer sig, som Blomgren och jag visar i ett bidrag till antologin Framtidens välfärd (Studentlitteratur. 2021), biblioteken inte från muséer och teatrar. Föreställningen om biblioteks-, musei- eller teaterverksamhet som mål i sig förklarades på 1970-talet vara reaktionär och i de makthavandes intresse. Kulturen skulle ses genom ett marxistiskt raster. Historikern Kim Salomon har fångat 68-kulturens extremism i en illustrativ formulering den periodiska pamfletten Vietnambulletinen. Detta organ, skriver Salomon, kunde inte publicera ett matrecept utan att blanda in några ideologiska slagord i skildringen! Det är detta arv – föreställningen allting är och bör vara politik – som vi måste befria biblioteken från. Kulturverksamheter ska vara organ för bildning, informationsfrihet och personlig utveckling, inte plattformar för en typ av ideologiskt nit som borde ha blivit historia samtidigt som bokstavsvänsterns sekter gick ur tiden.
