Vilken etik är det som gömmer sig bakom principerna om valfrihet. Vilka etiska hot finns det emot dygden och emot valfriheten? Om det skriver Thomas Hermansson, ledarskribent vid Barometern-OT och redaktionsmedlem hos Svensk Linje.
För kanske tio år sedan, innan bloggandet slutligen hade hunnit ersättas av de sociala medierna som föredragen arena för frifräsande och folklig opinionsbildning, läste jag intresserat men förfärat en amerikansk konservativ skribents blogg. Vederbörande argumenterade för att det var dags att göra upp med tron på frihetens inneboende värde.
Argumentet var bedrägligt enkelt: Eftersom det finns rätt och fel, bör en konservativ – om den menar allvar med sina övertygelser om kristna värderingar – göra allt för att det som är rätt också påbjuds av staten, medan det som är fel bör förbjudas.
En vision som om den förverkligades ofrånkomligen skulle leda till det förtryck och det hyckleri som alltid kännetecknar ofria stater, såväl historiskt som i nutid. För att inte tala om att den simplistiska tankegången bortser från en inte okomplicerad fråga: hur man i ett modernt och pluralistiskt samhälle, där det finns otaliga diametralt motsatta synsätt om vad som utgör rätt och fel, ens ska kunna enas om en sådan sak till att börja med.
Många år har gått sedan dess, men frågan har inte tappat i relevans. I takt med att “illiberalism” gjort framstötar i Ungern, Polen, Turkiet och Ryssland har det snarare blivit än mer aktuellt.
Det paradoxala med denna illiberala moralism är att man i sin iver att värna det man menar vara det rätta, det goda och det dygdiga samtidigt undergräver detsammas fundament, det vill säga friheten. Åtminstone sett ur perspektivet från den kristna teologi som man ytterst sett menar sig bygga på. Utan det fria valet finns knappast någon dygd värd namnet; en påtvingad moral vore lika ihålig som, säg, ett påtvingat äktenskap.
I den kristna teologins svar på det uråldriga teodicéproblemet – ondskans problem; hur kan det finnas ondska om det existerar en välvillig och allsmäktig Gud – tenderar resonemangen ofta att kretsa kring just frihetens betydelse. Endast den godhet som har sin grund i det fria valet är av värde. En frihet som i sin tur av nödvändighet leder till den genuina möjligheten att välja det onda.
Det är en tanke som teologiskt ofta härleds både till skapelseberättelsen och människans fall samt till jungfru Marias bebådelse och den begynnande återupprättelsen: Gud lät mänskligheten falla, eftersom det utgjorde den nödvändiga risken för att möjliggöra mänsklighetens fritt valda “ja” till Gud, liksom Marias fria “låt det det ske med mig som du har sagt” var en förutsättning för inkarnationen.
I sådana teologiska föreställningar finns gedigna grundvalar för att både omhulda övertygelser om vad som utgör “det sanna, det goda och det sköna”, för att tala med Platon, och nödvändigheten av valfrihet. Som aposteln Paulus skrev i ett av sina brev: “Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt.”
Samtidigt kan det läggas till att friheten inte existerar i egen kraft. Dess överlevnad förutsätter att människor värdesätter den – något som bygger på att människor respekterar varandras autonomi, vilket i sin tur hänger nära samman med tron på individens okränkbara människovärde. Det vill säga, tron på friheten bygger i sig på vissa övertygelser om rätt och fel. Om dessa värderingar skulle tyna bort, försvagas också förutsättningarna för friheten.
Som det uttrycktes på 90-talet av Michael Novak i den av Timbro publicerade essäsamlingen “Kristendom och kapitalism”, som i vår tid fått en förnyad aktualitet
“Den vulgära relativismen undergräver frihetens kultur så till den grad att fria institutioner kanske inte överlever 2000-talet. […] Friheten behöver rena och hälsosamma vanor, sunda familjer, vanlig anständighet och människors orädda respekt för varandra. Friheten behöver hela regnskogar av små hederliga gärningar, hoptvinnade lojaliteter, glödande kärlek, aldrig sviktande engagemang. Friheten behöver speciella institutioner och de i sin tur behöver människor med speciella vanor: godhetens, det varma hjärtat.”
Kort sagt, det fria samhället förlitar sig på att människor strävar efter dygden och lyssnar på sitt samvete. Friheten behöver alltså dygden, precis som dygden behöver friheten. Valfriheten och dygden är varandras förutsättningar.
Novak fortsätter, med ord som går rakt in i vår tids kulturkrig och konflikten mellan frihet och illiberalism: “Alldeles som människans lungor måste ha luft måste friheten ha dygd. De mest djupgående och betydelsefulla insatserna på 2000-talet blir kulturdebatter om vilka seder och bruk som krävs för att friheten skall bevaras.”
Kanske vore det på tiden att Novak plockas fram ur bokhyllorna igen.
