När vi i slutet av våren grundade Hyresgästförbundet fick vi en hel del reaktioner på sociala medier. Från höger väldigt mycket positiva och uppmuntrande kommentarer. Från vänster var det dock en helt annan ton. Människor var rätt förbannade. Att vi tog oss rätten att företräda hyresgästers intresse. Och dessutom argumenterade vi för marknadshyror. Att vi hade mage!
I den debattartikel i Expressen där vi tillkännagav nyheten om den nya intressegruppen fanns en formulering som fick mer uppmärksamhet än någon annan. ”Den som värderar bostaden högst ska få flytta in, inte den som har flest ködagar”. Jag vet inte om de ansåg formuleringen bevisa att vi var onda eller okunniga men många verkar tänka att betalningsvilja inte säger något om värdet människor sätter på olika varor utan bara reflekterar deras förmögenhet. Kanske går det tillbaka till idén att värde är något objektivt snarare än subjektivt. Det är ett förståeligt misstag givet att stora tänkare från Adam Smith till Karl Marx också hade fel på den punkten.
Om det inte är människors betalningsvilja som avgör fördelningen av varor och tjänster i ekonomin, vad är då alternativet? Standardsvaret är att behov ska bestämma, inte hur tjock plånbok man har. Jag förstår att det är ett resonemang som kan tilltala vissa, men hur ska vi avgöra vem som har störst behov av varje enskild lägenhet? Och framförallt vem ska avgöra det? Ett råd av folkvalda politiker? Kommunalt anställda byråkrater?
Dagens system med bostadsköer är långt ifrån det ideal som man pekar på när man kritiserar marknadsmodellen. För vilka är det som lyckas få tag i attraktiva kontrakt med billig hyra i attraktiva områden? Inte är det kvinnor som vill separera från en våldsam partner. Det är inte invandrarfamiljer som bor trångt. Det är inte den som precis fått veta att partnern ansökt om skilsmässa. Det är inte studenten som precis fått veta att den blivit antagna till en utbildning i en annan stad, eller 20-åringen som fått ett första jobb på annan ort. De har inte tjugo år av ködagar. De har inte kapital för att köpa en bostadsrätt.
Dagens system där de som vunnit hyresrättslotteriet och åtnjuter subventionerade hyror sviker de som vänstern säger sig vilja värna. Att de sen har mage att försvara dagens system med hänvisning till att de bryr sig om just de personer som drabbats hårdast av hyresregleringen är beklagligt.
Med det sagt är det klart att människors förmögenhet och inkomst påverkar deras betalningsvilja. Och med marknadshyror blir hyrorna högre i attraktiva lägen. Men på samma sätt som alla inte har rätt till att äga en Tesla finns det ingen naturlig rätt att kunna bo centralt i en stor lägenhet med balkong. Människor är fria att välja – och välja bort – varor och tjänster de inte tycker är värda priset som satts. På sikt skapas incitament att bygga sådant som människor värderar högt. Det är en av anledningarna till att marknadsekonomi driver på för tillväxt och innovation.
Sen är det värt att fråga sig om det verkligen är ojämlikhet som kritikerna förargas över? Samma personer vänder sig mot ökad frihet även när människors inkomster inte spelar in i människors förmåga att välja. Det ser vi i debatterna om det fria skolvalet, privata vårdgivare och privata utförare inom äldreomsorg.
Särskilt frustrerande är det att valfriheten ofta är som allra lägst när det kommer till sådant som är viktigast för människor. Snabba bilar och snygga kläder i all ära men om man nu anser att vi bör acceptera en grad av ojämlikhet (hur mycket kan vi diskutera men ingen i den offentliga debatten för fram att ansträngning, utbildning inte ska löna sig), varför är vi så ovilliga att låta människor spendera sina pengar på områden som de kanske tycker är viktigast: skola, omsorg och vård.
Jag ogillar egentligen begreppet behov, eftersom kategoriseringen av våra egna (men framförallt andras) preferenser som behov och icke-behov alltid blir arbiträr eftersom människors preferenser och självupplevda brist är subjektiv. I själva verket är det en skala. Vissa saker har vi starka preferenser för, andra saker har vi mildare känslor kring och annat bryr vi oss inte om alls. Mest irriterad över användningen av ordet blir jag dock när människor påtalar vad andra människor inte behöver. ”Människor behöver inte rymdturism.” ”De behöver ju inte köpa så dyra klockor.” ”Människor behöver inte en utomhusbadkar.” Nej, visst. Det är inget som är nödvändigt för att överleva. Men det är få saker som är livsnödvändiga för oss. Människor behöver mat, visst men en människa kan ju överleva på att bara äta ris så allt mer än det är ju inte ett livsnödvändigt. När politiker vill begränsa människor valfrihet med prat om att ”behov” ska styra, inte plånboken, så är det egentligen uttryck för att personen anser att de egna preferenserna ska gälla oss alla och styra allokeringen av vård, skola och inte minst bostäder.
