Social rörlighet är ett knepigt koncept att definiera. Allt som oftast brukar det användas för att hänvisa till möjligheten hos individer från missgynnade bakgrunder att klättra i samhället. Social rörlighet är alltså tänkt att beskriva hur viktig familjebakgrund är för människors utfall i livet.
Intuitivt låter det som att hög social rörlighet är en självklart positiv sak. Det borde inte spela någon roll vilka föräldrar du råkar födas med. Det bör vara dina egna ansträngningar som avgör var du hamnar i livet.
När jag läst in mig på den forskning som tittar på detta blir jag mindre övertygad. Är ökad social rörlighet entydigt och alltid positivt? Finns det inte något vi missat om vi ser som mål att föräldrars investeringar och omsorg om sina barn inte ska ha någon inverkan på deras framtid.
Ett av de vanligaste måtten på social rörlighet som används inom forskningen är hur starkt föräldrars och barns inkomster samvarierar. Länder som USA, Storbritannien och Italien utmärker sig för ett starkare samband medan nordiska länder utmärker sig för ett svagare samband. Till exempel är i Danmark en tio procent högre livsinkomst hos fadern förknippad med en 1,5 procent högre förväntad inkomst hos sonen. Motsvarande ökning i USA är förknippad med en femprocentig ökning hos den yngre generationen (Björklund, A., & Jäntti, M. (2020). Hur viktig är familjebakgrunden för ekonomiska utfall? En jämförelse av fyra ansatser. Ekonomisk Debatt, 48(4), 36-44.).
Man ska vara försiktig med att dra slutsatser om kausalitet här – det ena behöver inte leda till det andra, det kan helt enkelt röra sig om medfödda egenskaper – men statistiken väcker frågan hos mig varför det nödvändigtvis skulle vara negativt att föräldrars ökade livsinkomst leder till att deras barn också får ökade inkomster? För många föräldrar är möjligheten att kunna förbättra sina barn och barnbarns framtid en drivkraft till att arbeta, investera och spara mer än vad man själv väntas göra av med under sin livstid.
Det som skaver är att social rörlighet fokuserar på relativa förflyttningar mellan inkomstgrupper – både upp och ner – och inte tar hänsyn till huruvida samhället som helhet blir rikare eller ej. Finns det ett egenvärde i att barn till höginkomsttagare eller högutbildade inte också ska få höga inkomster eller nå en hög utbildningsgrad?
Om man tycker att fördelningen av den ekonomiska kakan är den viktigaste politiska frågan och betraktar samhället vi lever i som en plats där konkurrens och rivalitet är det dominerande förhållningssättet mellan människor förstår jag att hög social rörlighet är önskvärd. Andra människors föräldrars investeringar i sina barn är då endast till ens egen nackdel. När det går bra för andra innebär det att det går sämre för mig. Min andel av den ekonomiska kakan minskar.
Men vi lever i ett samhälle där välstånd är något som måste skapas innan frågan om fördelning är aktuell. Och i en marknadsekonomi är andra människor inte först och främst konkurrenter utan potentiella samarbets- eller handelspartners. Visst är det så att vi konkurrerar med andra människor ibland. Om utbildningsplatser, karriärmöjligheter, partners och annat. Men de allra flesta interaktioner vi har med andra människor är fredliga, frivilliga och till nytta för oss båda. Vi konkurrerar med ett fåtal. Men samarbetar med miljoner. När andra människors föräldrar väljer att investera i sina barn innebär det att mina framtida handelspartners, leverantörer och kunder är mer kompetenta och åtnjuter ett högre välstånd.
För en förälder betyder låg social rörlighet att ens möjlighet att påverka sina barn och barnbarns livssituation är lägre. Och man ska ha i åtanke att just detta för många är drivkraften för att bidra på sådana sätt som i det långa loppet leder till ett blomstrande samhälle där kakan växer och vi alla får det bättre.
Om åtgärder för att öka social rörlighet innebär en komprimerad lönefördelningen kan det samtidigt ha negativa effekter för långsiktig tillväxt i samhället. Ansträngning måste kunna löna sig.
Det bör vara dina egna ansträngningar som avgör var du hamnar i livet. Det är en sund utgångspunkt. Men egentligen är det väldigt mycket i livet som avgörs av omständigheter som vi själva inte rår över. Att jag råkade födas i ett industrialiserat, demokratiskt och rikt land i Nordeuropa under slutet av 1900-talet är knappast min egen förtjänst. Att jag – och du som läser – tillhör den promille absolut rikaste av de människor som levt genom världshistorien är något vi framförallt har att tacka våra förfäder för.
Att vår egen ansträngning står för en liten del av orsaken till vårt välstånd kanske vissa tar som intäkt för att det är rättvist att beskatta människor hårt och omfördela resurserna. Men anledningen till att vi har så högt välstånd är för att föräldrar tillbaka i tiden har gjort uppoffringar och investerat i sina barn och barnbarn. Vårt välstånd är resultatet av ackumuleringen av dessa investeringar.
Den viktiga frågan är inte förflyttningar inom befolkningen, utan om det totala välståndet ökar. Staten bör inte begränsa människor från lägre inkomstgrupper att nå så långt de förmår genom hårt arbete och ambition. Möjligheten att kunna utöva ett yrke ska inte vara förknippat med familjebakgrund såsom det varit under feodala samhällssystem. Staten bör inte heller undergräva föräldrars möjlighet att hjälpa sina barn på sätt som i det stora hela leder till ökat välstånd för alla.
Den viktiga frågan som bör guida oss när det kommer till att utforma policy är den om absolut rörlighet. Kommer mina barn få ett bättre liv än jag? Det är inte vad frågan om social rörlighet handlar om, även om många vill få det att verka så.
