Benjamin Dousa är vd för tankesmedjan Timbro och tidigare förbundsordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Här skriver han om marknadsliberal klimatpolitik.
Opinionstrender kommer och går, men klimatfrågan består. Inom borgerligheten har inte frågor som rör hållbarhet, klimat och miljö väckt någon större entusiasm eller intresse under de senaste decennierna. Det har fått våra politiska motståndare att göra stora framryckningar, trots att det historiskt var vår sida som var först på bollen. I FN:s generalförsamling 1989 var Margret Thatcher en av världens första ledande politiker att hålla tal om klimatförändringar och det var en republikansk administration som inrättade miljöskyddsmyndigheten EPA i USA.
Studentförbundet samlar, likt Timbro, människor med olika ideologiska synsätt även om grundvärderingarna om frihet, självständighet och äganderätt är desamma. Oavsett om man är mer liberal eller mer konservativ borde dock klimatet finnas med. Utifrån ett liberalt perspektiv bör den som förorenar stå för kostnaderna för detta, så att dessa kostnader inte faller på andra. Lokala miljöfrågor – som farliga luftpartiklar från dubbdäck, vattenföroreningar och liknande – kan man lösa genom traditionella avtal, men den globala klimatfrågan är svår att hantera utan ett pris på utsläpp för att skapa marknadsincitament. För konservativa, där en del idag anklagas för att vara klimatförnekare, ligger förvaltarskapstanken för kommande generationer än närmare den ideologiska grundhållningen.
Så oavsett vilket ideologiskt synsätt man går in i klimatfrågan med borde den alltid finnas med. Att förneka mänsklighetens påverkan på klimatförändringar och bortse från dess hot mot oss själva och djur- och naturliv är inte en framgångsrik strategi. FN:s klimatpanel IPCC visar att utsläpp av växthusgaser leder till klimatförändringar – däremot är de tydliga med att det finns ett stort osäkerhetsintervall kring hur stora dessa är. IPCC anger att användning av 1 000 miljarder ton kol leder till någonstans mellan 0,8 till 2,5 graders uppvärmning. Världen har idag släppt ut ungefär 600 miljarder ton. Nationalekonomen John Hassler har visat hur den lägsta delen av intervallet (0,8 grader) innebär att vi kan släppa ut tre gånger så mycket till och samtidigt nå FN:s egna mål, vilket skulle ta ett par hundra år med dagens utsläppstakt. Är uppvärmningen däremot 2,5 grader är situationen mer akut. Osäkerheten är därmed mycket stor. Men bara för att osäkerheten är stor, och risken för det värsta tänkbara scenariot är litet, betyder det inte att politiker kan sitta på händerna och hoppas på det bästa. Vi kör inte bil utan säkerhetsbälte bara för att risken att krocka är liten.
Vad är då klimatpolitikens säkerhetsbälte? Det är att göra som Greta Thunberg säger, men inte själv gör, nämligen att lyssna på forskarna. Internationella Valutafonden (IMF) gav i slutet av förra året ut rapporten World Economic Outlook, där rekommendationen är att sätta pris på koldioxidutsläpp i enlighet med förorenaren betalar-principen. Förstör du för klimatet ska du också betala för det. EU har redan ett framgångsrikt sådant system, EU-ETS. IMF:s förslag är att alla länder i världen bör ha priser på koldioxid i nivå med EU-ETS innan år 2030. Sverige har dessutom extraskatter på koldioxid, som motsvarar en nivå dit IMF rekommenderar resten av världen att ta sig till innan 2050.
Om den första marknadsliberala hållpunkten i klimatfrågan är att sätta pris på miljöförstöring, så måste den andra vara att ha samma pris för alla. Idag har Sverige stora skillnader mellan olika produkter och tjänster, trots att utsläppen gör lika stor skada oavsett om de kommer från drivmedel, kött eller stål. Politiken borde sätta ramverket och priset, men inte med pekfingrar värdera människors egna val.
Prisskillnaden på olika typer av koldioxidutsläpp är nära besläktad med bristen på teknikneutralitet. 2005 beslutade Sveriges riksdag om den så kallade pumplagen, som krävde att alla bensinstationer blev tvungna att tillhandahålla förnybart bränsle, vilket där och då var liktydigt med etanol. Flera mindre stationer på landsbygden, som ofta även erbjöd annan service som matförsäljning, gick i graven. Samtidigt plöjdes skattebetalarnas pengar in i dyr etanolinfrastruktur. Bara tio år senare var etanol det i särklass dyraste drivmedlet, och misslyckandet var därmed ett faktum. Samma misstag gjorde Alliansregeringen när de pekade ut dieseldrivna bilar som särskilt miljövänliga, vilket innebar både miljöcertifiering och skattefördelar.
Politiker och byråkrater är inga siare. Det är inte företag och entreprenörer heller för den delen. Men det borde vara företag som står för risken att misslyckas, inte skattebetalarkollektivet. Drivmedelsmarknaden är bara ett exempel där politiker misslyckats med att välja ut och stötta ett enskilt teknikslag. Exakt samma sak händer på energiområdet, i flygbranschen och på kapitalmarknaden med EU:s taxonomi. Det motverkar effektivitet och flyttar fokus från det centrala – att minska utsläppen.
Ytterligare en fråga som borgerligheten borde bli bättre på att kraftsamla kring är jordbruket. Aldrig någonsin tidigare har mänskligheten ackumulerat så mycket kunskap kring växtskyddsmedel, GMO-grödor och ekologisk odling som nu, men ändå går stora delar av miljörörelsen rakt emot forskningen. Glyfosat är exempelvis en ofarlig kemikalie som använts sedan 1970-talet som bekämpningsmedel mot ogräs. Det används inom jordbruket innan grödorna kommer, bland annat vid järnvägens banvallar, för att hålla oönskad växtlighet borta. Färre grödor skulle kunna bli mat och större landarealer skulle behöva användas utan glyfosat. Ändå var regeringen, och särskilt Miljöpartiet, skeptiska när tillstånden skulle förlängas. Vänstersidan har samma misstrogna hållning till andra ofarliga kemikalier och GMO-produkter. När det kommer till ekologisk odling har forskning från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) visat att skördarna minskar med 30–50 procent när denna metod används. Ändå vill politiker fortsätta lägga skattebetalarnas pengar på detta ineffektiva jordbruk.
När vi har frågat svenska väljare huruvida handel mellan Sverige och andra länder gör mer nytta än skada för Sverige svarade fler än 70 procent ja. Bland unga väljare (16-25 år) svarade dock bara drygt 50 procent ja. Anledningen till den mindre entusiasmen bland yngre är att de kopplar samman handel, konsumtion och tillväxt med högre utsläpp. Därför är det enskilt viktigaste budskapet som borgerligheten kan skicka till unga idag att tillväxt och hållbarhet går hand i hand.
Ökat välstånd betyder nya läkemedel, ökade skatteintäkter, högre löner för medborgare och tekniska framsteg. Högre BNP innebär dessutom att vi kan bygga skyddsvallar mot klimatförändringar – från dammar till matlager och upp- och nedkylningsutrustning. Tack vare att mänskligheten blivit rikare har dödligheten från naturkatastrofer minskat med 99 procent de senaste 100 åren. Drabbas ett fattigt land av en torka eller översvämning som slår ut matproduktionen är man nu bättre rustat än någonsin för att möta det.
Tillväxt driver också effektivitet, forskning och innovation. Sedan år 1990 har Sveriges befolkning ökat med drygt 1,6 miljoner människor och ekonomins storlek har nästan fördubblats. Samtidigt har koldioxidutsläppen minskat med 27 procent under samma tidsperiod. Vi köper idag fler bilar – sedan 1990-talet har antalet personbilar ökat med 1,2 miljoner – men ändå har utsläppen från biltrafiken minskat med 21 procent. Utsläppen av svaveldioxid har minskat med 80 procent på 30 år. Freoner med 93 procent. Bly i luften med 95 procent. Vi producerar mer för mindre och trenden går att se i många västerländska ekonomier, vilket bland andra forskaren Andrew McAfee från MIT har visat. Med färre insatsvaror som cement, trä och flera metaller kan vi producera mer, eftersom vi blivit mer effektiva och produktiva. Världsekonomin är inte ett nollsummespel: alla kan vara vinnare samtidigt. Tillväxt innebär inte att vi ständigt nyttjar mer resurser, utan mindre. Mänsklighetens skaparkraft, som marknader är utmärkta medel för att ta tillvara på, är nyckeln till att möta klimatförändringarna i både rika och fattiga länder. Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna.
