Joar Forsell är förbundsordförande för Liberala Ungdomsförbundet och kandidat till riksdagen för Liberalerna i Stockholms stad. Här skriver han om vilka reformer han skulle vilja se en borgerlig regering genomföra de kommande fyra åren.
Liberalismen i Sverige har vunnit många segrar men har betydligt många fler strider att ta. Vi kan vara stolta över Alliansens skattesänkningar men Sverige är en socialdemokratisk hegemoni och verkligt breda och frihetliga reformer är därför svåra att genomföra. Dessutom håller de flesta partier enskilda väljargrupper bakom ryggen.
Vi, i den samlade borgerligheten borde byta pro business-mentalitet och särintressen hos olika väljare mot generella liberaliseringar. De borgliga partierna ägnar sig alldeles för ofta åt att, med regeländringar och skattelättnader, lösa en redan välbeställd medelklass vardagsproblem. Men avdrag och särregleringar blir inte mindre socialistiska bara för att de gynnar rika. Den som inte hinner skjutsa sina barn mellan fotbollsträningen och hockeyn borde ta ansvar för att lösa det själv. Politik kan skapa problem även för folk som i grunden har det bra – och den politiken ska bort. Men utmaningar som uppstår i vardagen för att folk gör olika val är inte samhällsproblem och borde för politiken därför vara ointressanta.
Istället bör politiken fokusera på att genomdriva generella liberaliseringar, rikta välfärden mot det fåtal som verkligen behöver den samt prioritera statens kärnuppgifter som försvaret och rättsväsendet.
Sänk skatten och reformera skattesystemet
Idag är det näst intill omöjligt att bli rik på att arbeta hårt eller att företagande. Till stor del beror det på Sveriges skyhöga skatter på arbete. De måste, i ett första steg,sänkas till åtminstone internationellt konkurrenskraftiga nivåer.
I flödet av valfläsk återfinns allt från subventionerade körkortslån, mer pengar till kommunerna, till cykelvägar, järnvägar och till nattbussar. Hemlagat potatismos i äldreomsorgen och subventioner av vindkraft. Oaktat politisk hemvist gillar politiker att prata om hur mycket mer de kommer satsa än deras politiska motståndare men nästan ingen berättar vad de satsar mindre pengar på. Det är synd, istället bör vi eftersträva återhållsamhet av statens resurser och ett lättbegripligt skattesystem.
Rikta bidragen. Det är en rimlig princip att bidrag inte ska vara generella utan gå till dem som behöver dem. Ett av de mest kostsamma bidragen Sverige har är barnbidraget som uppgår till nästan 26 miljarder (2015) trots att endast 8 procent av barnen idag lever i hushåll med låg ekonomisk inkomststandard (SCB 2011). En behovsprövning av barnbidraget där det gavs till de 25 procent av familjerna med lägst inkomst hade inneburit en besparing på 19,3 miljarder. Gör vi detta gällande också för studiehjälpen (som betalas efter att barnet fyllt 16) hade ytterligare 2,5 miljarder sparats.
Skär i föräldraförsäkringen. Sverige har idag världens längsta föräldraförsäkring där föräldrarna tillåts ta ut föräldrapenning i 16 månader. Givetvis ska föräldrar kunna vara hemma med sina barn men vi måste diskutera hur stor del av den kostnaden det allmänna ska bära. Vi föreslår att förkorta den till 12 månader vilket hade sparat staten 9,3 miljarder enligt Riksdagens utredningstjänst.
Lägg ner landsbygdssocialismen
Nästa alliansregering bör se till att lantbruket och landsbygden slutar särregleras eller särprioriteras och att marknaden istället får ha sin gång. Det är både mer effektivt och rättvist. Verksamheter som inte kan bära sin egen ekonomi ska inte räddas av staten. Det är politiskt svårt att hålla sig borta från att konservera näringar som går på knäna men det är inte rättvist. Var och en måste stå för konsekvenserna av sina egna val.
Avskaffa jordbrukssubventionerna. Subventioner sätter prissättningsmekanismerna ur spel och gör marknaden både ineffektiv och orättvis. Förutom att det är dyrt för skattebetalarna leder det också till att innovationstakten avstannar, att jordbruksföretagare som inte är lönsamma fortsätter en ineffektiv verksamhet och att fattigare bönder i andra länder inte kan konkurrera med pris.
Ta bort reseavdraget helt och subventionera inte diesel. Avdrag är i grunden alltid problematiska därför att de snedvrider marknaden och dessutom gör skattesystemet svårbegripligt. Självklart ska alla människor kunna bo var de vill men inte på andras bekostnad. Den som väljer att bo mer ineffektivt ska naturligtvis stå för sina egna kostnader. Dessutom skulle klimatet ta mindre skada och välfärden kosta mindre om fler bodde tätare.
Ge försvaret både pengar och förtroende
Försvaret av Sverige får inte falla på politikers klåfingrighet och är en allt för grundläggande uppgift för staten för att styras av kortsiktiga svängningar i opinionen. I en välfungerande stat finns en tydlig uppdelning mellan politikers mål och budget och myndigheternas expertis och utförande. Debatter om kortsiktiga bud och överbud i försvarsanslag överskuggar allt för ofta andra viktiga säkerhetspolitiska diskussioner. Därför bör försvarsmaktens budget slås fast till 2% av BNP och politiker styra försvarsmaktens verksamhet med mål snarare än i detalj.
Ge försvarsmakten minst 2% av BNP. Försvarsmaktens finansiering har historiskt varit känsligt för nedskärningar, både högern och vänstern har skurit ner och behandlat försvaret styvmoderligt när opinionen för säkerhet varit svag eller när Sveriges ekonomi gått dåligt. På biståndsområdet har Sverige sedan länge ett 1%-mål. Det har vi just därför att bistånd, precis som försvar, annars ofta drabbas av nedskärningar när ekonomin är kärv. Samma lösning borde gå att applicera på försvarsmakten. Ett 2%-mål för försvarsbudgeten skulle ge försvarsmakten större möjlighet att bygga en god försvarsförmåga över tid och dessutom ge politiken mer utrymme att diskutera fler viktiga säkerhetsfrågor.
Låt försvarsmakten vara. Politiker ska inte lägga sig i vilka röntgenapparater sjukvården ska använda sig av eller vilken sorts piketbussar som används av polisen. Samma sak borde gälla även Försvarsmakten. Vilket robotsystem, vilken ubåtsmodell och hur många bataljoner Sverige ska ha görs allt för ofta till politiska frågor. Detta är farligt. Politiker kan vikta in andra värden, såsom handelsintressen eller jobbtillfällen, framför Sveriges säkerhet. Det är bra med politiker som bryr sig och är insatta – men Försvarsmakten är för viktig för att styras av dagspolitiska behov som går bortom kärnuppgiften.
Sverige har stora behov av liberaliseringar och vi allianspartier har mycket att bevisa. Även vi har gjort oss skyldiga till dyra och generella system, till riktade särlösning och stöd samt till nedskärningar i statens kärnuppgifter. Det borde vi lägga av med.
