Zebulon Carlander är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för
Fria Moderata Studentförbundet och återkommande skribent på SvD:s
Säkerhetsrådet. Här skriver han om Donald Trump, Kim Jong-Un och kärnvapen.

Historiskt. Det är med sådana ord som Vita Huset karaktäriserar toppmötet mellan Donald Trump och Kim Jong-un i Singapore den 12 juni. Jag håller med om dess historiska signifikans, men inte utifrån samma synsätt som Trumpadministrationen. Målet med USA:s nordkoreapolitik är att få Pyongyang att nedmontera sitt kärnvapen- och robotprogram. Men det man åstadkom i Singapore var att de facto erkänna Nordkoreas status som kärnvapenstat. Det var ett Welcome to the club-ögonblick.

Nordkorea har varit en kärnvapeninnehavare sedan flera år tillbaka, men det är utvecklingen kopplat till långräckviddiga robotar (ICBM) som kan bära kärnstridsspetsar som nyligen har skapat stor oro i Washington. Medan Nordkorea har förmågan att slå mot allierade som Sydkorea och Japan har USA varit utom räckhåll för Kim-regimen. Tills nu. 

USA har en väldigt fördelaktig geografi för en stormakt, omgiven av två mindre och vänligt sinnade länder samt två stora hav. Det har, i alla fall under större delen av USA:s historia, skapat en känsla av trygghet. När väl amerikanerna har blivit attackerade, t ex Pearl Harbor-attacken år 1941 och 9/11-attackerna år 2001 har det provocerat fram väldiga reaktioner. 

När då Nordkorea på senare år under Kim Jong-uns styre gjorde framsteg i att utveckla en ICBM-förmåga har det alarmerat det amerikanska säkerhetsetablissemanget. Under valkampanjen 2015–2016 uppvisade Trump inget större intresse för den koreanska halvön utöver att beklaga sig över alliansen med Sydkorea som han fann ogynnsam för amerikanska intressen. Det kom först att ändras kort efter att han vann valet när han träffade sin företrädare, Barack Obama.

Vid deras sammanträde, det första männen emellan, ska Obama ha sagt att det största säkerhetspolitiska problem som Trump skulle konfronteras av när han installerades i Vita Huset var Nordkorea och dess kärnvapen- och robotprogram. 

Kort innan Trump tillträdde som president twittrade han: North Korea just stated that it is in the final stages of developing a nuclear weapon capable of reaching parts of the U.S. It won’t happen! Det måste ses som en röd linje från den inkommande amerikanska presidenten. Och under sin tid som president har Trump konsekvent placerat Nordkorea högst upp på den säkerhetspolitiska dagordningen. 

Den strategi som hans administration kom att anamma fick beteckningen maximum pressure and engagement. Framförallt var betoningen på den första delen. Det innefattade bl a att öka sanktionstrycket gentemot Nordkorea, inte minst genom att sätta press på Kina som har de överlägset största handelsutbytet med nordkoreanerna. 

Relationen mellan de två kommuniststaterna är komplicerad och Peking har på senare år varit på dålig fot med Pyongyang, särskilt kopplat till irritation över Nordkoreas kärnvapenambitioner. Men det kinesiska ledarskapet har sedan tidigare gjort kalkylen att det är ett större nationellt intresse att Nordkorea fortsatt förblir stabilt och en buffert mot det USA-lierade Sydkorea än att nordkoreanerna upphör att utveckla sina kärvapenförmågor. Därmed var det enbart motvilligt som president Xi Jinping gick med på att (till viss del) begränsa handeln med Nordkorea. 

Sedan ökade Trump också det militära trycket mot Nordkorea, bl a genom en mycket hård retorik, inte minst mot Kim Jong-un själv. Det hela kulminerade vid FN:s generalförsamling förra hösten då Trump kallade Kim för ‹‹little rocket man›› och Kim svarade med att kalla Trump för en ‹›dotard››. Samtidigt som det här pågick genomförde Nordkorea många tester för att fullfölja ambitionen om att ha en ICBM-förmåga. I juli förra året lyckades man med att testa en robot med en sådan kapacitet. Även om förmågan inte är perfekt så måste man anta att de kan slå mot städer som Los Angeles i Nordamerika. 

Dock skedde det en vändning i och med Kims nyårstal i december. Han öppnade upp för att skicka representanter till de olympiska spelen i Pyeongchang, Sydkorea. Den sydkoreanske presidenten Moon Jae-in, som privat sägs ha varit orolig att USA skulle attackera Nordkorea utan att konsultera Sydkorea, tackade ja till erbjudandet. Det följdes i snabb följd av nya diplomatiska inviter och de två koreanska ledarna kom överens om att mötas vid den s k Demilitarized Zone. Nästa stora vändning kom när den sydkoreanske nationella säkerhetsrådgivaren åkte till Washington för att briefa administrationen om samtalen med nordkoreanerna och där han framlade en inbjudan från Kim till Trump om att mötas. Trump tackade ja, helt i enlighet med sin okonventionella stil i utrikespolitiken. 

Efter många turer fram och tillbaka fastslogs det att de två ledarna skulle mötas i Singapore i juni. Medan Kim säkerligen ägnade stor tid att arbeta fram en strategi inför mötet ska Trump ha exkluderat sakkunniga från förberedelserna – han litade mer på sitt eget omdöme och förmåga. En träffande beskrivning av toppmötet var att det handlade mer om stagecraft än statecraft. Det var onekligen sensationellt att se en sittande amerikansk president möta en nordkoreansk ledare, men själva substansen i samtalen var frånvarande. 

I det gemensamma uttalande som Trump och Kim skrev under åtar sig Nordkorea (återigen) enbart i vaga termer till någon form av nedrustning – det saknas en överenskommen definition. Att det finns en fungerande process mellan de två länderna är alltid välkommet, men USA fick inte med sig mycket från toppmötet. Det Kim däremot fick var en enorm internationell legitimitet, samtidigt som Trump på en presskonferens efter toppmötet sa att USA:s gemensamma militära övningar med Sydkorea skulle upphöra tillsvidare. Det var en eftergift som kom utan att Nordkorea gav något tillbaka. 

Trumpadministrationen fortsätter insistera att Nordkorea kommer avveckla sina förmågor, men ingenting från toppmötet pekar på att det kommer hända. Däremot har sanktionsregimen mot Nordkorea redan börjat vackla, bl a har Kina visat intresse att återuppta handelsutbyte som stoppats. Möjligheten att få Nordkorea att nedmontera sina kärnvapen var alltid avlägsen, men i och med utfallet från toppmötet har jag svårt att se hur det ska gå till alls. Trump har med sitt agerande förskingrat  mycket av det diplomatiska kapital han byggt upp det senaste året, och det är svår att se hur det ska eller kan återupprättas. 

Historiskt var ordet.


Categories: Säkerhetskolumnen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *