Linnea Dubois är redaktionssekreterare för Svensk Linje och vice ordförande för Geijerska studentföreningen. Här förklarar hon varför federalism som idé inte bör avfärdas utan eftertanke.

Det återkommer ständigt i debatten, F-ordet. Så fort det ska spekuleras i Europeiska unionens framtid tenderar rädslan för en “federalistisk superstat” att göra sig påmind. Både från höger och från vänster, men kanske något oftare från liberalkonservativa än från socialliberaler. Idén om en EU-federation äger en märkbar sprängkraft, och bortsett från en liten klick fundamentalistiska folkpartister verkar så gott som alla lika vettskrämda. Den dimhöljda federalistiska fantasifiguren får klä skott för det mesta – men varför då, egentligen? Federalism som modell för politisk maktdelning är förvisso ingen enhetlig doktrin, men givet de grundlinjer som går att urskilja förtjänar den långt ifrån all det spott och spe den utsätts för. Kanske skulle den kunna bli även klassiskt liberala Europavänners räddning. 

Den allmänna statsvetenskapliga definitionen av en federation är en politisk sammanslutning av i grunden självständiga mindre enheter. De mindre enheterna överför viss beslutanderätt på avgränsade områden till en gemensam förbundsnivå, men behåller i övrigt möjligheten att själv styra sina inre angelägenheter. Förbundsstaterna USA och Tyskland är goda exempel, men även Australien, Österrike och Schweiz kan nämnas. Utmärkande är att delregionerna, till skillnad från i en enhetsstat som Sverige, är den federala maktens urkälla och förbehåller sig rätten att lämna sammanslutningen. Inom sina kompetensområden är de juridiskt suveräna; den vertikala maktdelningen är konstitutionellt förankrad. Själva poängen med en federation är att den inte är en superstat. 

I denna bemärkelse är dagens EU på vissa sätt mer federalt än man kan ledas att tro. Suveräna stater har genom fördrag förbundit sig att samverka på en rad områden, och subsidiaritetsprincipen är åtminstone formellt garanterad genom samma fördrag. Inom det gemensamma geografiska territoriet råder frihandel och fri rörlighet. Det står varje enskilt land fritt att utträda ur unionen – en frihet som exempelvis ett svenskt län inte har. 

Men på andra sätt är EU fortfarande allt annat än federalt. Unionen har i dag begränsad makt över den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som vanligen är federala ansvarsområden. Det finns heller ingen gemensam författning, eftersom planerna på en sådan gick i stöpet och i stället resulterade i Lissabonfördraget 2009. Subsidiariteten, om än högtidligt fastslagen, är svår för en enskild medlemsstats parlament att värna på det sätt som det är tänkt när unionen gång på gång utnyttjar de delade kompetensområdena för att reglera allt mer av människors vardag.  

Redan Friedrich von Hayek (1899-1992) förutspådde behovet av, och förespråkade, ett federalt ekonomiskt samarbete i Europa. Han såg en politiskt fastslagen gränsöverskridande gemensam marknad med fri rörlighet även för människor som nödvändig för att säkra frihandelns viktigaste frukter. Genom slopade tullar, lika villkor och harmoniserade regelverk skulle nationella särintressen kunna balanseras ut, och områdets invånare får större möjlighet att dra full nytta av de komparativa fördelar som olika regioner besitter, och som deras entreprenörer utvecklar. Detta är ett i grunden liberalt system, som utformar systemet efter individens intressen. 

Även public choice-ekonomen James M. Buchanan (1919-2013) var partisk till federalism, men utifrån ett mer politiskt resonemang. Buchanan menade att federal maktdelning effektivt tyglar alla politiska beslutsnivåer från att överskrida sina mandat gentemot medborgarna. I en federal organisation, där de inre gränserna är öppna och frihandel råder men delstaterna är fria att själva utforma exempelvis social- och skattepolitik, har missnöjda medborgare och företag stora möjligheter att “rösta med fötterna” och helt enkelt flytta från en region till en annan, som på ett mer tillfredsställande sätt tillmötesgår deras önskemål. Denna sorts federal institutionell konkurrens ansåg Buchanan skulle uppmuntra en frihetlig politisk utveckling, genom att den i praktiken introducerar marknadsprinciper till politiken.

Kännetecknande för en federal struktur är som sagt maktdelning nedåt; den genomsyras av en subsidiaritetstanke där beslutsfattande ska ske på sin mest ändamålsenliga nivå, oavsett om denna nivå är den federala, den nationella, den regionala eller rentav den individuella. I detta ligger en förståelse för att federationen fyller ett högst instrumentellt syfte – snarare än att representera något slags metafysisk, ödesbestämd gemenskap är det federala samarbetet ett sätt att lösa gränsöverskridande problem så effektivt så möjligt. Är inte denna typ av subsidiära funktionsfördelning, med en union som fokuserar på sina kärnuppgifter, precis det så många i det borgerliga lägret efterfrågar? 

Redan i dag ser vi att unionens arbete fungerar mer tillfredsställande på de politikområden där den har erkänts exklusiv kompetens, som konkurrenslagstiftningen och handelspolitiken, än på de områden där unionen har delad kompetens med de enskilda medlemsstaterna. Det senare slutar så gott som alltid med att unionen tar sig kontinuerligt större friheter att agera, genom att identifiera ”problem” som medlemsstaterna inte anses lösa på ett tillfredsställande sätt. Det behöver dras tydligare gränser. Med en gemensam federal konstitution som på ett tydligare sätt än dagens fördrag fastslår vilka kompetenser som ligger på vilken nivå blir det dessutom lättare för den enskilde att utkräva demokratiskt ansvar hos rätt aktör.

Den filosofi som i dag genomsyrar det europeiska samarbetet är snarare neofunktionalistisk, i den europeiske grundlagsfadern Jean Monnets anda; unionen har uttalade mål om att verka för en “allt närmare sammanslutning” genom att harmonisera område efter område. Den neofunktionalistiska grundtanken är att integration av enskilda områden kan ge spillover
effekter på andra områden, så att allt starkare interdependens organiskt växer fram. Detta, tillsammans med byråkrater influerade av den franska traditionen av starkt centralstyre, är snarast en utveckling mot en europeisk enhetsstat där inga politikområden är utom räckhåll. Om detta kan sägas vara en utveckling mot en superstat, så är federalism någonting helt annat. 

Federalism värnar, snarare än försvagar, det lokala samhällets särart och självständighet. Både Hayek och Buchanan poängterade att respekt för det lilla samhället, och de enskilda regionernas möjligheter att utvecklas åt olika håll, var en förutsättning för att den storskaliga federala samhällsnivån skulle fungera – och det är precis här dagens EU har felat. 

Inget politiskt system kommer någonsin att bli perfekt, men kanske vore federalism, som motsats snarare än synonym till en centralistisk superstat, ändå ett relativt vettigt sätt att föra tillbaka makt till den enskilda människan och hennes lokalsamhälle, och att säkerställa att Europeiska unionen håller sig till de uppgifter medlemsstaterna faktiskt vill anförtro den. 

Avgörande för den frihetligt sinnade bör trots allt vara individens, och kanske även de små organiska gemenskapernas, möjligheter att rå om sig själva. I den världen har nationalstaten ingen given roll, och det är inte självklart att den enskilda människan är friare i klorna på en helt suverän enhetsstat än i klorna på ett delvis överstatligt federalt system. 

Categories: Tema

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *