Zebulon Carlander är medlem av Svensk Linjes redaktion, student i statsvetenskap och fristående skribent med särskilt intresse för försvars- och säkerhetspolitik. Här reflekterar han över det kritiska året 1949 och händelserna som kom att bli upptrappningen till kalla kriget.

Efter att Tyskland i maj och Japan i augusti 1945 ovillkorligen kapitulerat till de allierade stormakterna var man fast besluten om att inte återupprepa misstagen från freden 1919, då de förlorade staterna exkluderades från den nya ordningen. Kalla krigets utlösning, den episka sammandrabbningen mellan kapitalismen mot kommunismen, kom att accelerera den processen. 

Förenta Nationerna, ett projekt som var den amerikanske presidenten Franklin Roosevelts idé, grundades i oktober 1945. FN:s säkerhetsråd kom att bli något av 1900-talets motsvarighet till 1800-talets kongressystem efter de Napoleonska krigen. De permanenta medlemmarna – segermakterna från kriget – fick stora befogenheter, bland annat vetorätt. 

Efter att naziregimen hade förintats dröjde det inte länge förrän spänningarna mellan å ena sidan USA och Storbritannien och å andra sidan Sovjetunionen blev allt tydligare. Inte minst kom frågan om Polens framtid att vara centralt. Det var trots allt Hitlers invasion av Polen som var Storbritanniens och Frankrikes casus belli i september 1939. 

Skilsmässan mellan de forna allierade utspelades över ett par år. Det brutala kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien och blockaden mot Berlin var de yttersta signalerna på att Stalins maktambitioner sträckte sig utöver hela den europeiska kontinenten. 1949 formaliserades splittringen av Tyskland då Väst- respektive Östtyskland skapades. 

1947 formulerades den s k Trumandoktrinen där presidenten stipulerade att USA var redo att ge politiskt, ekonomiskt och militärt stöd till demokratiska stater som hotades av auktoritära krafter. Med tiden insåg man i den amerikanska byråkratin att det behövdes trovärdiga åtgärder för att vinna européernas förtroende i frågan om försvaret – lösningen blev Nato. 

I Sverige försökte statsminister Tage Erlander avvärja Norge och Danmark från att närma sig amerikanerna i säkerhetspolitiken. Genom att föreslå ett skandinaviskt försvarsförbund hoppades man i Stockholm att övertyga Oslo och Köpenhamn om att det gick att organisera en gemensam försvarspolitik utan att sammankoppla sig med västmakterna. 

Men särskilt norrmännen var skeptiska mot projektet, då de ville ha försäkringar om att man skulle ha nära samarbete med USA, inte minst rörande försvarsmateriel. Från amerikanskt håll var man irriterade över förhandlingarna om försvarsförbundet, vilka man såg som ett sätt att underminera de gemensamma västliga försvarsansträngningarna i Europa. 

Året innan hade Finland tvingats skriva under det så kallade Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet (VSB) med Sovjetunionen, vilket satte begränsningar på Finlands handlingsutrymme i utrikes- och säkerhetspolitiken. En motiverande faktor till Sveriges beslut att hålla fast vid neutralitetspolitiken var att inte öka trycket på Finland från Moskva.

På andra sidan jordklotet inträffade andra händelser som kom att ha stora konsekvenser för säkerhetspolitiken under kalla kriget – och bortom det. Efter att det japanska imperiet hade besegrats hade inbördeskriget i Kina mellan å ena sidan nationalisterna under Chiang Kai-Shek och å andra sidan kommunisterna under Mao Zedong återupptagits. 

1949 kom avgörandet då nationalisterna övergav fastlandet för att fly över Formosasundet till Taiwan. Efter det deklarerade Mao att Folkrepubliken Kina hade grundats. Det var första gången på flera decennier då större delen av det historiska Kina styrdes av en regim och det saknades externa stormakter som utövade direkt inflytande på landet. 

I USA mottogs reaktionen att kommunisterna övertagit makten med bestörtning och oro. Truman anklagades att ha ’’förlorat’’ Kina, något som senare kan ha påverkat honom och efterföljande presidenter i att sanktionera militära interventioner i Östra Asien, från Korea i den nordöstra halvan till Vietnam i det sydöstra. 

En annan game changer var att Sovjetunionen, efter stora industriella insatser som hade understötts av spionage, testade en atombomb. Perioden då amerikanerna hade haft ett monopol på vapnet var förbi. Det skulle dröja många år innan Moskva nådde paritet med Washington i antal atombomber och vapenbärare, men spelplanen hade ändock förändras.

 Innehavet av atombomben ska bland annat ha påverkat Stalins beslut att ge sitt godkännande till den nordkoreanske ledaren Kim Il-sung att invadera Sydkorea året därefter. Att dela upp Korea i två halvor var egentligen tänkt att vara en tillfällig lösning. Vid andra världskrigets slut hade Sovjetunionen kommit att ockupera en halva och USA den andra. 

»Han hade frågat Stalin om dennes välsignelse och stöd, men det hade uteblivit tills före det amerikanska kärnvapenmonopolet bröts.«

 Men när spänningarna supermakterna emellan blev alltmer påtagligt försvann också utsikterna att återförena Korea. 1948 utropades Sydkorea och Nordkorea som självständiga stater. Kim hade tidigt som avsikt att angripa Sydkorea och skapa ett enhetligt kommunistiskt Korea. Han hade frågat Stalin om dennes välsignelse och stöd, men det hade uteblivit tills före det amerikanska kärnvapenmonopolet bröts. 

Koreakriget kom att ytterligare cementera kalla kriget och inte minst dess globala omfång. Förutsättningarna för upprätthålla mindre försvarsmakter efter andra världskriget var som bortblåsta – istället var man nu inne i ett permanent tillstånd av kall konfrontation och konflikt, där risken för ett nytt och mer destruktivt världskrig ständigt var överhängande beslutsfattarna i Washington och Moskva som ett damoklessvärd. 

 1949 var ett definierande år i efterkrigstiden som i mångt och mycket kom att sätta parametrarna för kalla kriget. Uppdelningen av Tyskland, grundandet av Nato, introduktionen av kärnvapenbalansen, och uppkomsten av det kommunistiska Kina hade enorma strategiska implikationer. Det säkerhetspolitiska system som skapades var förhållandevis stabilt under fyra decennier, men 1989 kom världen att förändras. Paradigmskiftet som kom med 1989 års revolutioner är föremålet för nästa och sista kolumnen i den här serien artiklar. 

Categories: Säkerhetskolumnen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *