Den 25 till 30 juli avhölls European Democrat Students årliga Summer University i Genua, Italien. Här är ordföranden för Studentföreningen Aurorum (Luleå), Niklas Törnås reseberättelse.

Samtidigt som Sverige visade prov på praktisk marknadsekonomi genom att chockhöja priset på bordsfläktar valde fyra stycken medlemmar i FMSF att resa till European Democrat Students (EDS) Summer University i Genua. Det var första gången jag kom i kontakt med studentförbundet till European People›s Party (EPP), och jag såg mycket fram emot att träffa förbundets övriga medlemmar. Jag tyckte även att det skulle bli intressant att se hur deras arbetsprocess och relation med  EPP ser ut i praktiken. Vi som reste dit från Fria Moderata Studentförbundet var förbundsordförande Catarina Kärkkäinen, viceordförande Gustaf Reinfeldt, Svensk Linjes redaktör Markus Konow och jag, världsreportern Niklas Törnå. 

Historiens vingslag kändes, men svalkade aldrig

Genua ligger vackert på den italienska västkusten ungefär 17 mil från den franska gränsen. Staden har på grund av sitt geografiska läge vid Medelhavet länge varit ett handelsnav och är på grund av detta även Liguriens regionhuvudstad. Detta återspeglas i all fantastisk arkitektur och allsköns konstskatter. Under vår vistelse bodde vi i det enklare området strax väster om stadens hamn, ungefär två kilometer från den gamla stadskärnan. Alla konferensmoment skedde på anrika och estetiskt vackra platser vilket hade konsekvensen att ingen luftkonditionering fungerade. Allting kulminerade på lördagens avslutningsmiddag där vi fann oss i en palatskällare vid Piazza de Ferrari. Värmen var kraftfull och kändes som en försmak på helvetet – jag övervägde nästan några radikala förändringar i hur jag lever mitt liv. Hotellet hade åtminstone luftkonditionering som fungerade (när vi till slut fann den, första kvällen råkade jag i badkaret ta fel på vad jag trodde var ett snöre till ventilationsgaller, men som visade sig vara ett larmsnöre). Tillsammans med deltagarna från våra närmaste grannländer var vi därför tvungna att med jämna mellanrum inmundiga en avkylande öl och/eller ett glas vin. Givetvis inte i berusningssyfte – utan enbart på grund av entalpiutjämnande orsaker. Detta vidhölls under hela vår vistelse. Att supa är simpelt och ingenting vi håller på med.

Det varma välkomnandet till Italien

Det första intrycket vi fick av Genua var kollektivtrafiken, med allt ifrån tunnelbanespärrar som var ur bruk till chaufförer som var försenade till sina fullsatta bussar (för övrigt det mest italienska jag såg under resan). Kongressen startade som förväntat cirka fyrtio min för sent i Genuas kommunhus. Med tanke på stadens historia förvånade det ingen att kommunhuset inhystes i det kolossala Palazzo Tursi. Det var svårt för talarna att hålla samma nivå på öppningsanförandet i den miljön. Men vad vet jag, på grund av rummets fantastiska volym hörde jag enbart ekot av var tredje ord. Trots att de flesta av mina fördomar om den italienska organisationsfrånvaron blev besannade var det charmigt att allt var försenat och kaotiskt; allting hade en tendens att lösa sig trots förvirringen. Det skapade förståelse varför Italien var på den vinnande sidan i andra världskriget trots att de var en del av Axelmakterna (om vi ska slänga glas i stenhus). 

Det italienska köket och andra kulturskillnader

Maten var skral, varje lunch och middag superades på den italienska motsvarigheten till McDonald’s: Mentelocale. Med ett bufféaktigt utbud som sällan varierade gjorde att den kulinariska liguriska matupplevelsen aldrig kom till sin fulla rätt. Allt färre dök upp vid måltiderna vilket medförde mindre chanser till gränsöverskridande samtal. Det hela slutade dock upp som en solskenshistoria; den italienska ekonomin förbättrades när det betalades för maten både på snabbmatsstället och där vi åt. 

Frukosten var av normaltyp utanför Skandinavien: inte dagens viktigaste mål och sällan något grönt. Den pågick dock fram till klockan nio, vilket gav oss tid att sova ut. Eller tid att träna, för de som lider av den masspsykosen. Ett minus var att rasterna saknade kaffe. Som svensk blev jag givetvis kränkt. En rast utan kaffe är som ett liv utan politik: poänglöst. Emellertid kunde jag för det mesta lätta på knytnäven i fickan genom att förbättra Italiens BNP på ett café i stället för att skriva en arg insändare/resereportage i Svensk Linje. 

Allt det där arbetet som vi faktiskt var här för att utföra

Allt arbete med motioner och bakgrundstexter utfördes i Beriobiblioteket, men lokalen användes också för en ögonöppnande simulering i samarbete med Microsoft. Från kölvattnet av de misstänkta valoegentligheterna i USA handlade seminariet om hur andra länder eller organisationer kan utföra påverkansattacker. Det skapade många funderingar kring vad vi i stunden vet och vad vi gör med informationen. Detta följdes av ett rollspel i ett möjligt scenario. I egenskap av en före detta ”Drakar och Demoner”-utövare/nörd var det vackert att se skådespelet, med method acting á la James Dean från FMSF:s Gustaf Reinfeldt och Markus Konow. 

Årsmöte hölls i sagolika Palazzo Grimaldi men var tyvärr ett misslyckade för FMSF. Vi hade två ambitioner: att få igenom vår motion om fördömandet av Marockos behandling av Västsahara och att Gustaf skulle väljas till viceordförande för EDS. Motionen blev nedröstad och det enda landet på vår sida var Danmark. Det land som statistiskt sett är Sveriges största hot (källa: svensk–danska krig, Wikipedia). Vart är världen på väg när vi är ovetande om våra fiender? Nästa omröstning handlade om att utse den nya styrelsen. Virgilio Falco blev omvald till ordförande och norska Sara Juriks vald till generalsekreterare. Därefter påbörjades processen för val av viceordförandena. Gustaf var vårt bidrag till de åtta platserna och tyvärr blev han inte inröstad. Vi kände oss som Betamax i det stora Videokriget. 

Slutliga reflektioner och hopp om framtiden

Konferensen gick emot våra förhoppningar, men samtidigt måste vi komma ihåg att flera av våra närmaste grannländers fick nyckelpositioner i styrelsen och nöjda över att vi antog viktiga policybeslut om att främja innovation, bevara kulturarv och stärka insatserna mot våld mot kvinnor. Detta är viktigt eftersom EDS länge haft en trend att i allt större utsträckning enbart följa EPP:s åsikter, vilket inte minst visades i omröstningen kring FMSF:s motion om situationen i Västsahara. Det är det sista EDS behöver. Vi behöver verka mer som ett studentförbund borde agera, kritisera och fungera som en ideologisk kompass. Kommer vi att fortsätta engagera oss i denna gemenskap? Givetvis, FMSF vet var vi behövs, och det är bland annat i att hjälpa EDS att komma på rätt köl igen. Vi har nu återvänt till fläktmarknaden i Sverige och jag är övertygad om vi kommer bli viktiga nyckelspelare kommande sammankomster, närmast i Budapest i slutet av september. Vi ses där! 


Categories: Reseberättelser

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *