John Bergsten jobbar i Europaparlamentet för den moderata parlamentarikern Christofer Fjellner. Här skriver han om den sista lyckliga sommaren.

Det är den sista lyckliga sommaren. Då solen skiner, grillen är tänd och rosévinet fyller glasen. Medan vi njuter av sommarveckorna rör vi oss i hög fart mot avgrunden. Den liberala världsordningen monteras obönhörligen ned och det som kommer i dess ställe är obehagligt. Rörelseriktningen går inte att förneka, men om Patrik Oksanen har rätt i sin ledare från slutet tidigare i sommar (Östersunds-Posten 29/6), eller om det blir ytterligare några fler soliga somrar innan vi knuffas över kanten, går inte att veta förrän det är för sent. 

Så här i efterhand vet vi att för författarna Stefan Zweig och Joseph Roth blev sommaren 1936, som de firade i den belgiska badorten Oostende, den sista lyckliga. Molnen hade redan tornat upp sig hotfullt och olycksbådande vid horisonten. De båda berömdheterna var på flykt. Deras verk var förbjudna i Tyskland och med allt större desperation försökte de, särskilt Roth, få sina böcker utgivna på exilförlag och i USA.

I den till svenska nyligen översatta boken Oostende 1936 med den talande undertiteln Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll tecknar den tyske författaren Volker Weidermann deras liv och stämningen i Europa denna ödesmättade sommar. Skådeplatsen är Oostende – än i dag ett populärt semestertillhåll som får tågen från Bryssel att på helgerna bli överfulla om solen är framme. Sommaren 1936 är det inte bara Zweig och Roth som har tagit sig hit, utan också Arthur Koestler (som vid den här tiden inte brutit med kommunismen) och många fler av dåtidens avvisade celebriteter.

Weidermann beskriver kärleken mellan två personer som är mycket olika varandra. Zweig är inte bara tio år äldre, utan också uppvuxen i Wien. En världsman med en lång storsäljande karriär bakom sig. Han pläderar tolerans och samförstånd även i dessa tider. Roth däremot är född i det som då var Österrike-Ungerns östliga utkanter. Han är en arg människa, djupt försjunken i alkoholism och med stora svårigheter att författa något nytt. Radetzkymarschen som borde förlänat honom rikedom släpptes för sent och förbjöds. 

I Oostende ser de hur molnen kommer närmare och närmare, och sina olikheter till trots förenas de båda författarna i sin desperation och i känslan av total utsatthet. På samma gång försöker de leva. De upprätthåller kafékulturen och det blir många blöta restaurangbesök i den belgiska småstaden. De går längs strandpromenaden och säkert hyr de en av de otaliga strandhytter som skjuter upp som färgglada svampar längs med havskanten.

De mörka molnen ackompanjeras av en lika mörk humor. Roths älskarinna vid tiden Irmgard Keun skriver: ”Som författare skulle man behöva förtjäna så mycket att man åtminstone under de sista 8–9 veckorna av romanarbetet skulle kunna dricka 1–2 flaskor anständig torr champagne. Då skulle man i skittider få den rätta arbetsstämningen och blir inte sjuk.” De slits mellan hopp och förtvivlan, försöker att vidmakthålla normalitet i en värld som är absurd.

Men sommaren 1936 övergår till slut i höst. De bryter upp. Roth får uppleva ytterligare två somrar innan han dör i Paris i maj 1939, nästan på dagen ett år innan de tyska trupperna går in Oostende i det neutrala Belgien. Zweig lämnar Europa tillsammans med sin fru och slår sig till sist ned i Brasilien. Mitt under brinnande världskrig skriver han den fantastiska novellen Schack och den likaledes fantastiska Världen av i går. Sedan tar han sitt liv.

I morgon ska jag åka ut till den belgiska kusten. Förmodligen till Oostende, som förvisso har förlorat sin prakt, men inte sin attraktionskraft. De allierade bombade staden till marken 1944 och återuppbyggande gick i de fyrkantiga lådornas tecken.

Kanske hyr jag en färgglad strandhytt. Solen skiner, det är nästan 30 grader varmt.


Categories: Tänkvärt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *